Det senaste dygnet har det blåst upp vindar i försvars- och säkerhetspolitiken. Först ut var Folkpartiets partiledare, Jan Björklund, som igår berättade att partiet tillsatt en arbetsgrupp om politikområdet under ledning av Allan Widman. Partiledaren hade en självkritisk passus när det gällde såväl resurser som personalförsörjningssystemet. Jan Björklund tappade sedan lite höjd och var redan i tanken framme kring detaljförslag om fler brigader, kvalificerat luftvärn och betydelsen av Gotland. En bra övergripande tanke var däremot att inte dra ned de internationella satsningarna, vilket jag delar. Delar av världen har ett behov av fred och säkerhet som inte finns, och då ska Sverige kunna hjälpa till militärt när så är lämpligt. För vår skull och för deras skull.
Söndagkvällens Agenda följde sedan upp med en intervju med utrikesminister Carl Bildt kring Rysslands utveckling och vår hållning till denna. Utrikesministern svarade rutinerat, även på besvärliga frågor. Frågan om det ryska intresset av Östersjön och Arktis besvarades med en genomgång av Kaukasus, Centralasien och Sibirien. I sak håller jag med Carl Bildt om den bilden, det ryska intresset är riktat i första hand mot dessa områden av olika anledningar. Programledaren Mats Knutsson var påläst och sköt in kommentarer och ifrågasättande frågor när utrikesministern försökte hitta andra vinklar. Carl Bildt argumenterade för att vår försvarsstyrka kvalitativt har blivit mycket starkare, mer moderniserat än det ryska försvaret. Det ligger en del i argumentet just nu, men det bär inte över tid. Vi vet att Försvarsmaktens behov av materielomsättning är stort efter 2020 samtidigt som det ryska målet är en omsättning av 70 % av materielen vid samma tidpunkt.
Enda gången som utrikesminister Bildt blev pressad var kring statsministerns uttalande om försvaret som särintresse. När Mats Knutsson påpekade att han själv hört statsministern säga detta valde utrikesministern att försöka bagatellisera det hela genom att jämföra med SVT och programmet Agenda som ett särintresse.
Ett mycket intressant och relevant påpekande av Carl Bildt var att den ryska satsningen på upprustning avledde budgetmedel till mer angelägna områden som utbildning, hälsa och infrastruktur. Det innebär att en rysk satsning på sin krigsmakt får dubbla effekter, dels blir det snabbt starkare samtidigt som det omgivande samhället blir svagare än annars. En utveckling som drabbar civilsamhället i den ryska samhällsutvecklingen. Utrikesministern hade också uppe försvaret av Baltikum som exempel på att vi inte kan vara neutrala vid konflikt som drabbar de baltiska staterna. Men, det är NATO som försvarar dessa påminde han tittarna. Det bör vi komma ihåg när det kan dyka upp förslag om att Sverige skulle kunna genomföra luftövervakning av dessa. Dessa tankar ligger inte i svenskt intresse, och inte i de baltiska staternas heller kan vara värt att komma ihåg.
Idag kom också det senaste numret av tidskriften Fokus ut på nätet. I denna skriver den skicklige diplomaten Hans Blix om väderkvarnar i debatten. Han argumenterar om att risken för mellanstaliga krig nedgått kraftigt, i synnerhet i den här delen av världen. Ett argument som är spårbart efter andra världskriget. Han talar om andra typer av konflikter exvis inbördeskrig, och att det möjligen kan bli regionala krig kring resurser som vatten. När det gällde försvaret hemmavid menade nestor Blix att det är som med försäkringar. Om man bedömer att det är en liten risk för konflikt, vilket han gör, så betalar man en liten premie. Jag delar den uppfattningen, men med tillägget att en försäkringstagare också kan välja vilken självrisk denne vill ha. Som vanligt är det intressant att läsa Hans Blix som öser ur ett brett kunnande. Det fanns dock en detaljvärdering som jag tyckte han tog lite för lätt på, nämligen USA:s syn på Ryssland. Även om den nuvarande presidentadministrationen på olika sätt försöker vidmakthålla bra relationer till Ryssland, så är försvarsetablissemanget lite mer konservativt och det kan också vara värt att komma ihåg att Mitt Romney utnämnde Ryssland som USA:s geopolitiske fiende nummer ett, till president Putins illa dolda förtjusning.
Under dagen har det sedan varit en rad uttalanden och reaktioner kring Jan Björklunds uttalande. Statsminister Fredrik Reinfeldt intervjuades i Rapport och resonerade kring olika aspekter. Budskapet tycktes vara att Försvarsmakten också kan effektivisera sin verksamhet, och att resurser därmed med automatik inte skulle tillföras. Här går det att ana hur regeringen avser att hantera underfinansieringen av det nuvarande försvarsbeslutet. 1/3 ska Försvarsmakten svara på regeringsuppdrag 7 om hur myndighetens kostnader sett ut sedan 2008 och hur prognosen ser ut till 2019. Den frågan kommer jag att återkomma till när det lider.
Försvarsminister Karin Enström var också ute och kommenterade folkpartiledarens inspel. Precis som ordföranden i Försvarsberedningen, Cecilia Widegren, kommenterade hon att regeringspartierna lagt en gemensam budget sju gånger och ingen gång har de andra partierna fört fram förslag på resursförstärkningar till försvaret. Rätt i sak och en påminnelse om att fortfarande är mycket krusningar på ytan. Det är mest de mindre partiernas försvarspolitiker som varit ute och talat om höjda försvarsanslag i frågan med undantag från Jan Björklund. Sprickan är inte så stor i alliansen som det verkar är därför min bedömning, och definitivt mindre än vad det förra rödgröna regringsalternativet har i dagsläget. Socialdemokraterna lär söka stöd för en minioritetsregering denna gång, men det kan vara värt att ha lite perspektiv på substansen på dygnets diskussion. Efter veckan kring 1/3 väntar därför vårstiltje.
Ett annat problem kring hemförsäkring som metafor är att omställningen från billig försäkring till dyr försäkring på ett hem är ganska omgående. Medan motsvarande försäkring för Folkhemmet Sverige tar minst 10 år.
Ryssland bygger sig en bättre kapacitet och förmåga att verka med sina stridskrafter. Även om viljan inte finns idag tar det väldigt lite tid att skaffa sig viljan. Det tar i jämförelse oändligt med tid att skaffa sig förmåga och kapacitet.
Som Reinfeldt, Bildt och Enström påpekar är det otroligt svårt att se ett scenario där vi står ensamma vid ett fullskaligt krig. Baltikum, Norge och Finland är grannar som sannolikt om inte mycket sannolikt skulle bli indragna i en sådan konflikt och med dem NATO. Men att stå där med 8 battalioner räcker inte för att upprätthålla vår den av kakan. Jag anser att vi bör ha ambitionen att kunna binda upp 10% av Rysslands stridskrafter samt ha kapacitet att ta emot hjälp från ex. NATO samt kunna sköta egen överskeppning av relevanta stridskrafter till t.ex. Baltikum.
”Carl Bildt argumenterade för att vår försvarsstyrka kvalitativt har blivit mycket starkare, mer moderniserat än det ryska försvaret. Det ligger en del i argumentet just nu, men det bär inte över tid”.
Hur politikern Bildt resonerar förstår jag – han är ju politiker och därmed mer fri i manövern – men hur kom du fram till att det ligger en del i Bildts argument? Inom vilka områden är vi kvalitativt MYCKET STARKARE, MER MODERNISERAT än det ryska försvaret? Inom artilleri, luftvärn…?
”Carl Bildt argumenterade för att vår försvarsstyrka kvalitativt har blivit mycket starkare, mer moderniserat än det ryska försvaret. Det ligger en del i argumentet just nu”
Intressant. Är det det 50 år gamla Hawk-systemet eller måhända det 35 år gamla Rb-70 som ni avser…
@Sumatra och Farbveckan-86. Såväl det svenska stridsflyget som våra örlogsfartyg har generellt en högre moderniseringsgrad än Rysslands motsvarigheter just nu.
Så kan det vara om vi bara talar om själva skrovet (fartyg och flygplan). När vi sedan kommer till beväpningen ligger vi långt efter, både vad gäller prestanda och, för svensk del, numerär. Fler flygplan än vi har beväpning till, yttäckande luftförsvar på sjösidan o.s.v.
Just sjömålsrobotar, övriga kryssningsrobotar och luftförsvar får väl räknas som ryska paradgrenar. Bl.a. vår förmåga till indirekt eld uppvisar vissa brister. När det gäller förmågan att fullt ut utveckla eget systems tänkta potential, så är det nog bara ubåtsvapnet som når upp till detta, dock med låg (otillräcklig) numerär. Sedan kan man ju ha sina dubier när det gäller svensk förmåga att kraftsamlat utveckla effekt i vald riktning. Sådant bör övas för att fungera eller kanske är det omodernt med samövningar.
Den största skillnaden är nog synen på de väpnade styrkorna som särintresse från den politiska nivåns sida. Sedan skall vi inte underskatta det vi kan kalla momentum. Har vi farten uppe framåt eller bakåt? Kommer Regeringsbeslut 7 att påverka vald rörelseriktning eller bara öka på befintligt momentum?
”Då en kropp röres i en kroklinig bana, sträfvar han alltid till följe af sin tröghet, att uti tangentens riktning aflägsna sig från banan”.
Den här planschen visar (något förhävande sig) ryska fartyg som byggs eller ska börja byggas 2013 och blir färdiga före 2016:
http://oplatsen.wordpress.com/2013/01/12/pagaende-materielanskaffningsprojekt-for-sjostridskrafterna-2012-2013/
Även soldat materialet är av högre kvalite och modernare.
Men Arena är något som Ryssarna har som inte vi har.
Som tidigare påpekat, hur moderna individuella system vi än har spelar det ingen roll om dessa inte kan täcka för sina brister. Vad spelar det för roll att våra 39:or är bättre än vad ryssarna har om de slås ut när de står på marken? Detta är realitet redan idag. Och skulle de komma upp i luften kan de inte agera över Gotland, för där täcker det ryska luftvärnsparaplyet.
Vad spelar det för roll att vi har bättre örlogsfartyg och ubåtar om vi inte har besättningar så det räcker, eller inte kan leda dem då ledningen slagits ut? Så är det redan idag.
”Enveckasförsvaret” är ett skämt, för det utgår ifrån att motståndaren medvetet slåss på våra villkor, och inte ”fuskar” och gör något annat. Är detta troligt? Nej, för så går det inte till i krig, även om överraskande många tycks tro det. Man sparkar på den som ligger och skjuter folk i ryggen (bildligt talat). Sverige och våra allierade gjorde det nyss mot Libyen (bl.a. så flög vi för högt för deras luftvärn). Fusk? Krig.
För att undvika detta är det inte endast en fråga om brist på modern materiel, utan att vi inte kan få vårt försvar att ”sitta ihop” och orsaka de synergieffekter som modern krigföring bygger på. Detta är dels en materielfråga (olika former av specialiserade funktioner och understöd, a.k.a. ”The little stuff which makes the big stuff work”) men även en fråga om redundans, att organisera sig så man inte blir lätt att slå ut.
Därtill verkar det råda viss förvirring över vad vi egentligen behöver kunna uträtta. Björklunds utspel är väl ett steg i rätt riktning, men i detaljerna är hans förslag inget vidare. Armén behövs visst, *speciellt* på Gotland, men om Ryssen lyckas med ett överskeppningsföretag till fastlandet har något gått allvarligt fel.
En beredskap för att saker och ting går allvarligt fel är bra, kritiska platser på fastlandet ska inte lämnas försvarslösa, men det är i första hand fjärrkriget vi ska vara rädda för! Behärskar vi sjö och luft på ett uthålligt sätt är det svårt att se vad en motståndare skulle kunna göra till lands annat än att fördröja och sabotera… Dels då han kommer få det svårt med logistiken ganska så omgående, och dels att han inte har något bra sätt att få ut truppen igen.
En liten uppdatering:
”Operational since 2006, the SS-26 maintains an almost pinpoint precision of 5-7 meters at its 280 km range. The export version is not equipped with a homing warhead and therefore has a reduced accuracy of 30-70 meters. The arrival of high-accuracy ballistic missiles… will change the situation, as such missiles pose a threat to military facilities, such as airfields and army depots, as well as to strategic civilian facilities. High-accuracy tactical ballistic missiles can significantly impact the battlefield on the ground by hitting communications nodes, headquarters, bridges, and so on.
The best response to next-generation ballistic missiles will most likely be a combination of deterrence, active defense and passive protection. Deterrence is central to any missile war… The defensive means available are missile-to-missile interceptors, systems designed to jam and disrupt attacking missiles’ homing systems, and improved passive protection of critical facilities and domestic residences.”
http://www.israelnationalnews.com/Articles/Article.aspx/11173#.URqpOvKePWc
”In March 2005, a source in the Russian defence industry told Interfax-AVN the development of new missiles with a range of 500–600 km, based on existing Iskander-E tactical missile systems, was a possibility. He said, however, that it ”may take up to five or six years”
http://en.wikipedia.org/wiki/9K720_Iskander
280 km från Kaliningrad: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/4/4c/Iskander_range.jpg/255px-Iskander_range.jpg
Du tar för lätt på patriotdelen av Björklunds uttalande. Det kastar in Sverige i kärnvapenpolitiken mellan öst och väst. En utplacering av patriotrobotar på Gotland skulle göra Sverige till en primär måltavla för en rysk förebyggande kärnvapenattack.
Patriotsystemet är primärt utvecklat för att bekämpa de strategiska kärnvapenbärande robotarna som skjuts mellan kontinenter genom rymden, även om den senaste versionen (3) också kan användas mot flygplan, helikoptrar och kryssningsrobotar. Det togs fram som alternativ till president Ronald Reagans förslag att upprätta ett ömsesidigt paraply mot kärnvapenrobotar genom hans Strategiska försvarsinitiativ (SDI), det som populärt kallades Reagans Star Wars. SDI handlade inte om något rymdkrig utan om ett fredsinitiativ. Genom att både USA och Sovjetunionen avsågs dela på SDI-tekniken och samtidigt utplacera den, skulle kärnvapnen göras oanvändbara. Det var på den amerikanske statsmannen Lyndon LaRouches initiativ som president Reagan föreslog SDI den 23 mars 1983 och i Sverige det var LaRoucherörelsen – EAP som med seminarier och tidningsartiklar förklarade vad det handlade om, både före och efter Reagans tal. EAP:s material är fortfarande där man kan hämta förståelse för denna militärdoktrin som hela kärnvapenpolitiken fortfarande kretsar kring.
SDI-politiken lever vidare utan att det blivit det samarbetsprojekt som var avsett. I stora fredsutspel har det föreslagits fram och tillbaka mellan USA och Ryssland under tre årtionden, men hittills alltid funnit en avvisande motpart. Ryssland har sedan förra vintern återkommit med ett utvidgat förslag, att inte enbart gemensamt bekämpa kärnvapen utan även andra typer av hot från rymden som asteroider m.m. i förslaget kallat SDE, det strategiska försvaret av jorden. USA utvecklade inte, åtminstone inte officiellt, de strålvapen som SDI byggde på, men använde i stället SDI-satsningen till att skapa ett mindre effektivt antirobotförsvar med robotar mot robotar, patriotsystemet. I stället för att ersätta det gamla antirobotavtalet (ABM-avtalet) med ett gemensamt amerikanskt/ryskt robotförsvar, utvecklade USA därmed ett robotförsvar för sig självt.
När Patriotrobotar nu ensidigt installerats i Polen, Tyskland, Grekland, Turkiet, Israel, Egypten, Bahrain, Taiwan, Japan och Sydkorea skapas en antirobotsköld som rubbar världens kärnvapenbalans. Den kan slå ut delar av förstaslaget i ett kärnvapenkrig, och skydda Natos andraslagskapacitet. Med ”rätten” att upprätta patriotrobotar följer därför ”rätten” att slå ut dem i inledningen av ett kärnvapenkrig. i tal som Försvar och säkerhet tidigare uppmärksammaten förklarade dåvarande ryske presidenten Medvedev detta i ett tal den 23 november 2011 sedan Nato utplacerat patriotrobotar i Polen. Han sa då att han beordrat framflyttningen av Iskanderrobotar till Kaliningradområdet i detta syfte. På en ABM-konferens i Moskva i den 3 maj 2012 fyllde general Nikolaj Makarov i med att man ansåg sig ha rätten att ”med kärnvapen i förebyggande syfte” slå ut de polska patriotrobotarna. På Internationella Justitieforumet i Sankt Petersburg den 17 maj 2012 varnade Medvedev i närvaro av den amerikanske justitieministern Eric Holder för kärnvapenkrig.
Varje framflyttning av olika komponenter för kärnvapenkrigföring, som är en utpräglad duellstrid där det handlar om att skjuta först, är utomordentligt destabiliserande. Folkpartiets utspel kommer i en svensk försvarsdebatt som i årtionden förts med skygglappar mot det som i Nato, Ryssland och Kina är huvudvapnen, nämligen kärnvapnen. Därför kommer Björklund alldeles för lätt undan med sitt tal om att det handlar om ett ”luftvärn” för Gotland. Det finns ett större uttalande på: http://www.larouche.se/nyheter/2013/02/12/satsar-folkpartiet-pa-varldskrig
Du är helt fel ute vad avser Patriot, vilket ursprungligen var ett system med kapacitet mot flygplan för att ersätta de tidigare Nike och Hawk systemen. Först på slutet av 1980-talet så fick systemet också kapacitet att skydda ett begränsat område mot taktiska ballistiska robotar, dvs ballistiska robotar med kort räckvidd typ Scud, Iskander m.fl.. Dessa ska inte blandas ihop med de strategiska ballistiska robotarna, mot dessa så använder USA helt andra system såsom GBI (Ground Based Interceptor) och SM-3 (Standard Missile 3).
GBI används i USA medans det europeiska missilskyddet troligtvis kommer att använda sig av SM-3 för att inte göra ryssarna alltför upprörda (GBI är så pass stor att den i praktiken skulle kunna fungera som kärnvapenbärande robot). SM-3 är ursprungligen en fartygsbaserad robot.
En eventuell införskaffning av Patriot handlar alltså helt riktigt om luftförsvar från flygplan, kryssningsmissiler och kortdistansrobotar av den typ ryssarna placerat ut i Kaliningrad.
Ulf
Patriot har inget att göra med skydd mot de interkontinentala robotar du talar om. För det ändamål du nämner finns en helt annan utveckling. Nyckelorden för ändamålet är SM3, PAA, mm.
mvh Percy
Du når mig på min e-post
Tack Percy och Edis!
Mittåt. Själva Patriotrobotarna når inte ifatt några interkontinentala robotarna som går genom rymden. Natos Patrioter i Polen är officiellt riktade mot Irans robotar och i realiteten ännu mer mot liknande kort- och medeldistansrobotar från Ryssland. Det är först i fjärde fasen av utbyggnaden av Natos robotsköld i Europa som de ryska interkontinentala robotarna kan nås, som också framgår av de räckvidder som general Gerasimov presenterade på ABM-konferensen i Moskva den 3-4.5 2012 i sina powerpointbilder på engelska: http://www.mil.ru/files/morf/Eng_Gerasimov_Assessment%20of%20BMD%20Global%20capabilities.ppt
Se också vår rapport om konferensen för ytterligare länkar och artiklar: http://www.larouche.se/nyheter/2012/05/18/infor-de-angloamerikanska-karnvapenhoten-ryssland-varnar
Det ryssarna reagerar på med hot om förebyggande kärnvapenangrepp är därför robotskölden, som idag byggs ut med Patrioter men har en potential för mycket större kapacitet i framtiden. Hur oskyldigt svenska politiker försöker motivera ett ”luftförsvar” med Patriotrobotar på Gotland, kommer de att bli en del av den robotsköld som upprättats runt Ryssland och Kina. Patrioterna når inte de interkontinentala robotarna, men däremot finns andra komponenter i robotskölden vilka kan nå dem. Just de SM3 robotar ni nämner har den kapaciteten och de har flyttats fram till Europa med Aegisfartygens nya bas i Spanien. Hur mycket de ”svenska” Patrioternas radarsystem har ett hemligt inbyggt samarbete med Natoskölden kan ryssarna inte veta och inte heller hur patriotsamarbetet utvecklas.
Politiskt gör denna korrigering ingen skillnad. Patrioterna blir en del av den robotsköld som bryter ned själva tanken med SDI om samarbete mellan Sovjet (Ryssland) för att gemensamt göra alla kärnvapen oanvändbara. Det internationella världsläget är kritiskt. Genom Blairdoktrinen har ”Världssamfundet” (Västvärlden) tagit sig rätten att påtvinga världen en global (finans)ordning med hjälp av stegvis genomförda anfallskrig motiverade med självförsvar och humanitet. Tillsammans med Blairdoktrinen blir inringningspolitiken med fullt pådrag av kärnvapenstyrkor i konfliktområdena en vågspelspolitik på kärnvapenkrigets rand.
Bara talet om Patrioter på Gotland, ovanpå det svenska stödet till den aggressiva Blairdoktrinen, är kraftigt destabiliserande i en tid, som denna blogg redan i november 2011 kommenterade med: ”Är det inte lite 1914 över Mellanöstern just nu?”