Det senaste dygnet har det blåst upp vindar i försvars- och säkerhetspolitiken. Först ut var Folkpartiets partiledare, Jan Björklund, som igår berättade att partiet tillsatt en arbetsgrupp om politikområdet under ledning av Allan Widman. Partiledaren hade en självkritisk passus när det gällde såväl resurser som personalförsörjningssystemet. Jan Björklund tappade sedan lite höjd och var redan i tanken framme kring detaljförslag om fler brigader, kvalificerat luftvärn och betydelsen av Gotland. En bra övergripande tanke var däremot att inte dra ned de internationella satsningarna, vilket jag delar. Delar av världen har ett behov av fred och säkerhet som inte finns, och då ska Sverige kunna hjälpa till militärt när så är lämpligt. För vår skull och för deras skull.

Söndagkvällens Agenda följde sedan upp med en intervju med utrikesminister Carl Bildt kring Rysslands utveckling och vår hållning till denna. Utrikesministern svarade rutinerat, även på besvärliga frågor. Frågan om det ryska intresset av Östersjön och Arktis besvarades med en genomgång av Kaukasus, Centralasien och Sibirien. I sak håller jag med Carl Bildt om den bilden, det ryska intresset är riktat i första hand mot dessa områden av olika anledningar. Programledaren Mats Knutsson var påläst och sköt in kommentarer och ifrågasättande frågor när utrikesministern försökte hitta andra vinklar. Carl Bildt argumenterade för att vår försvarsstyrka kvalitativt har blivit mycket starkare, mer moderniserat än det ryska försvaret. Det ligger en del i argumentet just nu, men det bär inte över tid. Vi vet att Försvarsmaktens behov av materielomsättning är stort efter 2020 samtidigt som det ryska målet är en omsättning av 70 % av materielen vid samma tidpunkt.

Enda gången som utrikesminister Bildt blev pressad var kring statsministerns uttalande om försvaret som särintresse. När Mats Knutsson påpekade att han själv hört statsministern säga detta valde utrikesministern att försöka bagatellisera det hela genom att jämföra med SVT och programmet Agenda som ett särintresse.

Ett mycket intressant och relevant påpekande av Carl Bildt var att den ryska satsningen på upprustning avledde budgetmedel till mer angelägna områden som utbildning, hälsa och infrastruktur. Det innebär att en rysk satsning på sin krigsmakt får dubbla effekter, dels blir det snabbt starkare samtidigt som det omgivande samhället blir svagare än annars. En utveckling som drabbar civilsamhället i den ryska samhällsutvecklingen. Utrikesministern hade också uppe försvaret av Baltikum som exempel på att vi inte kan vara neutrala vid konflikt som drabbar de baltiska staterna. Men, det är NATO som försvarar dessa påminde han tittarna. Det bör vi komma ihåg när det kan dyka upp förslag om att Sverige skulle kunna genomföra luftövervakning av dessa. Dessa tankar ligger inte i svenskt intresse, och inte i de baltiska staternas heller kan vara värt att komma ihåg.

Idag kom också det senaste numret av tidskriften Fokus ut på nätet. I denna skriver den skicklige diplomaten Hans Blix om väderkvarnar i debatten. Han argumenterar om att risken för mellanstaliga krig nedgått kraftigt, i synnerhet i den här delen av världen. Ett argument som är spårbart efter andra världskriget. Han talar om andra typer av konflikter exvis inbördeskrig, och att det möjligen kan bli regionala krig kring resurser som vatten. När det gällde försvaret hemmavid menade nestor Blix att det är som med försäkringar. Om man bedömer att det är en liten risk för konflikt, vilket han gör, så betalar man en liten premie. Jag delar den uppfattningen, men med tillägget att en försäkringstagare också kan välja vilken självrisk denne vill ha. Som vanligt är det intressant att läsa Hans Blix som öser ur ett brett kunnande. Det fanns dock en detaljvärdering som jag tyckte han tog lite för lätt på, nämligen USA:s syn på Ryssland. Även om den nuvarande presidentadministrationen på olika sätt försöker vidmakthålla bra relationer till Ryssland, så är försvarsetablissemanget lite mer konservativt och det kan också vara värt att komma ihåg att Mitt Romney utnämnde Ryssland som USA:s geopolitiske fiende nummer ett, till president Putins illa dolda förtjusning.

Under dagen har det sedan varit en rad uttalanden och reaktioner kring Jan Björklunds uttalande. Statsminister Fredrik Reinfeldt intervjuades i Rapport och resonerade kring olika aspekter. Budskapet tycktes vara att Försvarsmakten också kan effektivisera sin verksamhet, och att resurser därmed med automatik inte skulle tillföras. Här går det att ana hur regeringen avser att hantera underfinansieringen av det nuvarande försvarsbeslutet. 1/3 ska Försvarsmakten svara på regeringsuppdrag 7 om hur myndighetens kostnader sett ut sedan 2008 och hur prognosen ser ut till 2019. Den frågan kommer jag att återkomma till när det lider.

Försvarsminister Karin Enström var också ute och kommenterade folkpartiledarens inspel. Precis som ordföranden i Försvarsberedningen, Cecilia Widegren, kommenterade hon att regeringspartierna lagt en gemensam budget sju gånger och ingen gång har de andra partierna fört fram förslag på resursförstärkningar till försvaret. Rätt i sak och en påminnelse om att fortfarande är mycket krusningar på ytan. Det är mest de mindre partiernas försvarspolitiker som varit ute och talat om höjda försvarsanslag i frågan med undantag från Jan Björklund. Sprickan är inte så stor i alliansen som det verkar är därför min bedömning, och definitivt mindre än vad det förra rödgröna regringsalternativet har i dagsläget. Socialdemokraterna lär söka stöd för en minioritetsregering denna gång, men det kan vara värt att ha lite perspektiv på substansen på dygnets diskussion. Efter veckan kring 1/3 väntar därför vårstiltje.

Mer av samma författare