av Ingolf Kiesow
Den transatlantiska länken knakar betänkligt. USA har under en tid varit på väg att ge sig in i ett handelskrig, som i första hand riktar sig mot Kina, men som även på fullt allvar har Europa som en andra frontlinje. NATO:s huvudregel om ”en för alla, alla för en” gäller numera bara för dem som har betalat tillräckligt för sitt eget försvar enligt USA:s president Donald Trump.
Ingen vet om han blir omvald för nästa mandatperiod. Frågan är om den ovisshet som han har skapat rörande USA:s åtaganden mot sina allierade och om villkoren för världshandeln kommer att bestå i ytterligare sex år. Grunden för den gemensamma transatlantiska säkerhets- och utrikespolitiken har blivit bräcklig. I viktiga frågor om exempelvis påverkan på klimatet och kärnvapenavtalet med Iran kan man inte enas om en gemensam hållning, och USA hotar sina allierade med sanktioner om de inte följer USA:s politik.
Omvärlden försöker under tiden att bemästra situationen genom att skapa frihandelsområden utan USA, till exemepel mellan de övriga länderna kring Atlanten och Stilla havet samt mellan EU och Japan, Kanada, Mexiko och Brasilien.
Världshandelsordningen på väg falla sönder
USA utmanas samtidigt av Kina om inflytande i världen, och Kina försöker vinna insteg i Europa på olika sätt, mest synligt genom satsning på ”den nya sidenvägen”, det enorma projektet att knyta samman hela den europeiska kontinenten i ett ekonomiskt nätverk under kinesisk ledning. Samtidigt försöker Kina påskynda den begynnande splittring av den transatlantiska länken som Donald Trump redan har åstadkommit, i första hand genom att låta det framstå som om EU och Kina har en gemensam politik mot USA för att bevara frihandelssystemet i världen, symboliserat av världshandelsorganisationen WTO.
Den organisationen har Donald Trump å andra sidan förklarat vara oanvändbar för USA:s intressen och något som USA kan klara sig utan. En informell kompromiss som Kina och USA tycks ha enats om för att åtminstone för tillfället stoppa utvecklingen i riktning mot ett fullskaligt handelskrig mellan dem strider mot WTO:s grundregler om frihandel. Det ställer EU, Japan och Indien, som alla har anslutit sig till Kinas klagomål hos WTO, inför frågan om de också skall låta sig tvingas att åsidosätta WTO-reglerna och därmed sätta världens nuvarande frihandelssystem ur spel.
Svårt hålla ihop militärallianser
Fortsätter USA att ställa sig mot resten av världen i handelsfrågor, Iran-avtalet och andra frågor blir det föga troligt att USA:s militära allianser i det läget kommer att vara någon hållbar grund för övriga alliansmedlemmars framtida säkerhetspolitik. Det har Tysklands förbundskansler Angela Merkel redan påpekat flera gånger.
EU behöver både undvika att bli ovän och en alltför nära vän till Kina. EU:s förhållande till USA börjar å andra sidan att ställas inför en rad nya problem – behovet av att undvika att bli en ovän, men heller inte kunna vara samma goda vän som förut, därför att man inte är överens om flera av de mest grundläggande frågorna. Handelspolitiska motsättningar blandas med säkerhetspolitiskt kaos och ställer EU inför krav på långsiktiga, men någorlunda snabba beslut på ett sätt som tidigare inte har förekommit i EU:s förhållande till omvärlden. Det kan bli svårt.
EU inte särskilt välrustat för att fatta snabba beslut
EU:s beslut om internationella avtal fattas genom omröstning i ” Europeiska Unionens Råd”, i dagligt tal kallat ministerrådet. Ofta krävs kvalificerad majoritet. Riktlinjerna för unionens långsiktiga politik överenskoms däremot vid möten med det ”Europeiska Rådet”, som består av medlemmarnas regerings- och statschefer, den permanenta ordföranden och EU-kommissionens ordförande. De möts två gånger om året. Ett land fungerar halvårsvis som ordförandeland i både ministerrådet och det Europeiska Rådet och förbereder agendan till mötena. Till hjälp har ordförandelandet både det tidigare ordförandelandet och nästkommande ordförandeland. Tillsammans bildar de den så kallade trojkan. Dess tre länder skall alltså tillsammans ha ansvaret för de ämnen som kommer att behandlas på lång sikt, och samtidigt har ordförandelandet ansvaret för planeringen av ministerrådets handhavande av unionens löpande ärenden.
http://www.consilium.europa.eu/sv/council-eu/presidency-council-eu/
De utgör på sätt och vis en balans till det inflytande som de största medlemsländerna, särskilt Frankrike och Tyskland, naturligen utövar över den gemensamma politiken. Ordförandeland är för närvarande Bulgarien. Den 1 juli 2018 tillträder Österrike, och vid årsskiftet tar Rumänien över.
EU har en femte kolonn
Många försök att råda bot på problem som uppstår med att Kina eller/och kinesiska företag sätter sig över de EU-regler som gäller för affärer i EU av tredjeland, liksom försök till kritik av Kina om till exempel bristande mänskliga rättigheter motarbetas regelbundet av en särskild grupp länder inom EU.
Det rör sig om den så kallade 16+1-gruppen, som består av EU:s fattigaste 11 länder, (https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_sovereign_states_in_Europe_by_GDP_(nominal)_per_capita), som samtliga ligger i Öst- och Centraleuropa, samt balkanländer, som ännu inte vunnit anslutning och slutligen Kina, som tog initiativet till bildandet av gruppen. Syftet är att ”intensifiera och utvidga samarbete” mellan Kina och de sexton länderna ”rörande investeringar, transporter, finanser, vetenskap, utbildning och kultur”. ( http://ceec-china-latvia.org/page/about/)
Ordförandelandet Österrike numera en ideologisk del av Östeuropa
Det kan tilläggas att samtliga av EU-medlemmarna i 16+1 har intagit en avvisande inställning till flyktingmottagande och att de flesta har regeringar med högerinriktad politik eller av högerpopulistisk karaktär. Det gäller främst Ungern, Polen och Tjeckien, som har mött kritik av såväl kommissionen som andra medlemmar av unionen, men även de övriga i olika hög grad. Gruppen har alltså en ideologisk inställning, som skiljer medlemmarna från övriga EU-länder.
Österrikes nyvalde förbundskansler Sebastian Kurz kom till makten på ett program för ”Heimat, Sicherheit und Verantwortung”(ungefär ”Hembygd, Säkerhet och Ansvar”). ( http://www.euronews.com/2017/12/19/what-are-the-policies-of-austria-s-new-right-wing-government-)
Vad gäller EU innebär det visserligen fortsatt anslutning, men också att motarbeta fortsatt integrering, arbeta för mera inflytande av de nationella regeringarna, opposition mot anslutning av Turkiet och bättre förbindelser med Ryssland och Kina, samt sist men inte minst en migrationsfientlig inställning.
I april gjorde Kurz ett av sina första officiella utlandsbesök tillsammans med förbundspresident Van der Bellen i Kina och ingick bl a ett avtal om strategiskt samarbete. Både Van der Bellen och Kurz utlovade att Österrike skall verka för ett närmande till Kina under sin tid som ordförandeland i EU. (http://www.xinhuanet.com/english/2018-04/09/c_137096222.htm)
Nästa trojka gillar inte fortsatt integrering
Österrike är inte medlem av 16+1-gruppen, men den nye kanslerns politiska program ligger nära den gruppens politiska profil. Att döma av uttalandena under hans Kina-besök kan man förmoda att Österrikes agerande som ordförandeland i EU och som en ”strategisk samarbetspartner till Kina” kommer att vara lyhört för Kinas önskemål, särskilt som Österrike kommer att ha två medlemmar av 16+1-gruppen i den trojka som förmodas utforma det Europeiska Rådets agenda.
Först och främst blir detta förmodligen ett underrättelse- och säkerhetsproblem. Som med alla sådana problem är det lätt att först överdriva och sedan glömma. Med tanke på den känsla av besvikelse och bitterhet över vad anslutningen till EU har fört med sig som råder i dessa länder och med tanke på risken för att de väljer att lämna unionen måste man ändå ställa följande frågor: Hur kan man under ett kritiskt skede undvika att Kina kan få en otillbörlig påverkan på EU:s utrikes-och säkerhetspolitiska linje genom att hålla sig underrättat genom de 11 medlemmarna av 16+1-gruppen och få sina synpunkter framförda av dem inom unionen? Hur kan man vidare undvika att spontant och under kinesiskt inflytande inta en överdrivet negativ attityd till USA under det sannolikt stundande handelskriget mellan USA och omvärlden? Hur kan man med andra ord undvika att i onödigt hög grad försämra de allmänna relationerna med USA på längre sikt än Doland Trump´s tid vid makten?
Alldeles utan kinesisk inblandning måste man samtidigt undvika att olika inställning till frågor om flyktingar och demokrati tillåtes att splittra EU:s egen inre sammanhållning under en period, som kan vara avgörande för dess överlevnad.
EU är inne i ännu en period av strukturell omdaning. Spänningarna inom unionen har blivit sådana att bl a Frankrikes president Emanuel Macron har talat om att skapa ett ”Europa med två hastigheter”, en tänkt nyordning som skall möjliggöra att de motsträvigaste inte skall lyckas förhindra fortsatt integrering. De länder som är rädda för fortsatt integrering är just Europas fattigaste länder (samt helt nyligen även Italien), och de ingår samtliga i 16+1-gruppen och har med undantag för de baltiska länderna en historisk bakgrund, som gör dem mera konservativa i religiösa, samhälleliga och kulturella frågor och mera skeptiska inför globaliseringens fördelar. Det har betytt mycket för deras motstånd mot flyktingmottagande och gjort frågan ännu mera politiskt känslig.
EU:s östra gränsmarker kräver större vaksamhet
Att de östeuropeiska länderna nu har förenats med Kina i 16+1 ger anledning till bekymmer. Det är knappast i Europas intresse, om de fattigaste länderna stöts bort och bildar ett missnöjt och potentiellt fientligt bälte utmed Europas östra gräns. Visserligen har de flesta i 16+1 smärtsamma minnen av rysk överhöghet och offrar stora summor på militärt försvar av fruktan för Rysslands aggressiva attityd, men Ryssland och Kina är samtidigt på väg att snabbt närma sig varandra i såväl militära som ekonomiska sammanhang. I ett militärpolitiskt perspektiv framstår ett opålitligt Östeuropa som en mardröm för NATO, för EU och för Sverige.
Övriga EU-länder gör klokt i att behandla 16+1 med både vaksamhet och varsamhet och i ett långsiktigt perspektiv. Att behandla dem som en femte kolonn utan hänsyn till deras avvikande kulturella och historiska bakgrund kan slå tillbaka. Att inte vara misstänksam inför deras inbördes samverkan och deras samverkan med Kina kan å andra sidan vara minst lika farligt för Europas sammanhållning och oberoende.
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.
