Riksdagen tar snart jullov, och i torsdags debatterades vårt försvar och samhällssäkerhet. Riksdagen har nu beslutat om anskaffning av Gripen E. Ett av de mest kostsamma beslut som tagits angående försvaret.
Frågan om försvaret är nu i halvtid när det gäller reformen. Försvarsberedningen har nu börjat sitt arbete för att ta fram en säkerhetspolitisk bedömning till nästa sommar. Detta kommer att följas av en försvarspolitisk studie med rapport. Inriktningen är att detta ska följas av ett nytt försvarsbeslut 2015. Här är det intressant att veta om det blir ett beslut under vårriksdagen eller höstriksdagen, eftersom det kan påverka när nästa reform påbörjas. I värsta fall får vi ett glapp mellan 2014, då beredningens rapport läggs och 2017 med ny inriktning och ny budget.
Beredningen har i alla fall startat med hög profil. De har rest till Finland och Ryssland samt arrangerat en offentlig hearing som jag kommenterade nyligen. Försvarsberedningens ordförande, Cecilia Widegren (M) har tidigt identifierat att framtidens hot är oförutsägbara liksom komplexa och gränslösa. Hon varierade detta tema på Newsmill för ett par veckor sedan, där ordet hot nu bytts ut till risk istället.
Det är bra att vi får en diskussion om hur vi möter det som är oförutsägbart, komplext och gränslöst. En slutsats kan vara att vi måste täcka ett stort spektra med allehanda förmågor, militära som civila. Ett utvecklat samarbete likt det förre ÖB Håkan Syrén resonerade kring i gårdagens Agenda är också en eftersträvansvärd ingridiens. Enligt Håkan Syrén måste vi diskutera ett slags gemensamt europeiskt försvar. Han föreslår att vi steg för steg för över upp till 1/4 av vår försvarsbudget så småningom för detta ändamål.
En svårighet när det gäller alltför nära samarbete är att det kräver folklig legitimitet, oavsett om det gäller ett gemensamt europeiskt försvar eller en NATO-anslutning. En fråga att ställa sig är hur en sådan förankring kring ett gemensamt förvar inom EU är möjlig, när inte ens stödet för det egna försvaret är på topp.
För en underrättelsehök som jag är det lätt att ta till argument att vår underrättelseförmåga bör stärkas. En småstat med ett geopolitiskt läge som Sverige behöver en offensiv underrättelsetjänst, och en smart säkerhetstjänst också för den delen. Men när det gäller just den militära oförutsägbarheten, så vilar en sådan tanke på extra substans.
För det första omvandlar Ryssland sitt försvar för att skärpa bettet till ett snabbinsatsförsvar, här beskrivet i en FOI rapport om den ryska militärreformen. Med gripbara, stående förband ska den ryska krigsmakten kunna stödja landets intressen. Den kraftiga upprustningsplanen har en del osäkerheter i sig som korruption, beroende av energipriser och militärindustriell kapacitet. Men även om den ryska reformen bara uppfylls till 70%, så kommer halva krigsmakten bestå av nya materielsystem. Ett enkelt antagande är att de prioriterade förbanden som luftlandsättningsdivisionerna kommer ha en ännu högre andel modern materiel och bestå av professionella soldater. Det innebär att det blir en kortare tid mellan uppkomsten av den politiska viljan och den militära handlingen.
Den andra faktorn är bristen på militära resurser för svensk del, i synnerhet på Gotland. Med åtta bataljoner för markstrid på nästan 1/2 milj kvadratkm blir trupptätheten liten. Det ser lite bättre ut om vi räknar in hemvärnsbataljonerna, men de har å andra sidan en väldigt lätt beväpning. Detta innebär att snabbare gripbara ryska förband inte behöver vara så stora för att uppnå mål som att under en viss tid kontrollera ett visst område. Den svenska kvantiteten är så liten att överraskning är lättare att uppnå än de senaste två hundra åren.
Rustningskontrollen i Europa vilar på tre ben. Open Skies med inspektioner via överflygningar, CFE-avtalet med styrkebegränsningar av olika slag samt Wiendokumentet, där planering och större övningar ska föranmälas. Ryssland tillämpar inte CFE-avtalet sedan 2007, och vi har nu nått en sådan låg nivå att en militär kapacitet som krävs för att behärska Gotland inte är så stor att den behöver anmälas enligt Wiendokumentet (s. 20 ff). I detta stipuleras bland annat att man ska notifiera övningar i förväg som innehåller:
”at least 9,000 troops, including support troops, or
– at least 250 battle tanks, or
– at least 500 ACVs, as defined in Annex III, paragraph (2), or
– at least 250 self-propelled and towed artillery pieces, mortars and
multiple rocket launchers (100 mm calibre and above)
if organized into a divisional structure or at least two brigades/regiments, not
necessarily subordinate to the same division.”
Summa summarum innebär detta att snabbare gripbara ryska förband kan maskeras som övningsförberedelser, som inte behöver föranmälas. Om tre bataljoner (2-3000 soldater med stridsfordon) i en avlägsen framtid av något skäl skulle sättas in för att tillfälligt kontrollera ett område på svenskt territorium, så skulle inte de samlade markstridsförbanden klara av att slå dessa. I synnerhet inte på Gotland, eftersom det skulle kräva en överskeppning från fastlandet. Det innebär i sin tur att kraven ökar på en underrättelsetjänst som kan ge förvarning.
Om vi däremot själva hade två egna bataljoner på plats, så skulle det krävs betydligt större resurser för att ta över det eftertraktade området. Det kommer du kunna läsa om i en intervju med mig i morgondagens bilaga till Svenska Dagbladet, där jag talar om Gotlands betydelse. En egen militär kapacitet är också ett bra recept mot ökad oförutsägbarhet. Det är något för beredningens ledamöter att begrunda över julledigheten. Sveriges säkerhet vilar tungt på deras axlar.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet
Intressant analys.
Gotland är ju en viktig del av Sverige och ligger mitt i energiflödena i Östersjön.
Jag sa i riksdagsdebatten att Gotland behöver ges ett ökat fokus i vår försvarsplanering, ungefär.
Två bataljoner är ingen liten fokusering, dock, tvärtom en mycket stor sådan.
Och en invasion på Gotland skulle ju innebära högdramatik i nivå med kanske upptakterna till de tidigare världskrigen..?
Omvärldsanalysen och diskussionen fortsätter!
Problemet är att två bataljoner på Gotland endast är en stor fokusering med svenska mått mätt.
Dimensionerande bör istället vara en utvärdering om vad som utgör en stor fokusering med ryska mått mätt.
Ja, två bataljoner… Knappt 1000 man i dagens anorektiska krigsorganisation. Innan 2019 är det dessutom bara två papiermachébataljoner. Hur det ser ut efter 2019 kan vi ju bara gissa…
Skördetid efter ett decenniums framsynta politiska och militära beslut?
Patrik Lander
Är det inte så att den trupp som behövs på Gotland snarare är ett yttäckande luftvärn, ett mindre sjömålsrobotförband samt markskydd för dessa. Dvs. en förstärkning av hemvärnet med tyngre vapen ex ett stridsvagnskompani och två pansarskyttekompanier.
Det viktiga är att det finns en avhållande kapacitet som behärskar södra Östersjön samt en markering att denna kapacitet kan försvaras under en rimlig tid.
Vaksamhet mot trojanska hästar i Slite hamn är avgörande.
PT
En invasion av Gotland behöver inte kallas invasion, syftet behöver inte vara att erövra utan kanske att neutralisera ett upplevt eller verkligt hot mot Ryska intressen. Ryssland har fienden på sin södra gräns som återkommande demonstrerat sin vilja att skada Ryssland, om dessa väljer att slå mot Rysk transport genom Östersjön och nyttjade Sverige/Gotland som bas då kan en situation uppstå där Ryssland till och med kan hävda internationell rätt att skydda sig.
Ett par bataljoner är internationellt sätt en liten styrka, men rätt placerad kan avgöra.
Att förse de 40 hemvärnsbataljonerna med GRK och PV-robot skulle ju öka motståndskraften för en förhållandevis liten peng. Och för den som hävdar att hemvärnet övar för lite kan bara påpekas att de övar mer än de flesta GSS/T förbanden gör.
@PT. Titta i morgondagens SvD.
TRIDENT sa (Redigerat av red)
@ Staffan Danielsson
”Jag sa i riksdagsdebatten att Gotland behöver ges ett ökat fokus i vår försvarsplanering, ungefär.”
Vad ska vi ”fokusera” på Gotland?
Du och dina allianskollegor har ju sett till att Försvarsmakten idag är noll och intet! Dessutom håller Högkvarteret som bäst på att krama mer pengar ur stenen – allt för att finansiera 40 nya flygplan.
Vilka konsekvenser tror du flygplansinköpet får för försvarsförmågan? För du inbillar dig väl inte att överförsvarsminister Borg skulle skjuta till en enda sekin till…
xxxxxxxxxxxx
Du borde skämmas för det du och dina kollegor i regeringen åstadkommit, och skämmas ännu mer för det ofinansierade flygplansinköpet!
Det är också väldigt märkligt att i ALLA andra upphandlingar så tassar FMV runt i ullstrumporna – livrädda för att hamna i tinget p.g.a. lagen om offentlig upphandling.
Märkligt att man när det gäller SAAB frångår allt vad upphandling gäller – men ska det handlas ett nytt truppradiosystem för 100 miljoner då ska kraven skruvas så att FMV inte riskerar att hamna i tinget – att sedan kraven skruvas så till den milda grad att vi riskerar köpa en produkt som inte uppfyller de behov som manöverbataljonerna har spelar ingen roll.
Ställ dig i hörnet och skäms tills du och dina kollegor gjort vad som krävs för att skapa möjligheter att ge Gotland ökat fokus!
Två bataljoner med vilken förmåga?
Min gissning är att du menar två pansarbataljoner, då behöver vi först manskap, därefter rörligt bataljonsartilleri och sedan misstänker jag att LvKv90 står först i kön att uppgraderas och sedan följer alla fordon och sambandssystem.
Det borde behövas en bataljon med mobila radaranläggningar, artilleri och luftvärn med medellång räckvidd som har sekundkoll på läget i luften och på vattnet runt ön och kan understödja.
Sedan så många hemvärnsbataljoner som går att uppbringa.
För att leda allt detta behövs det en brigadstab.
Ovanstående armeförmåga vore knappast överdimensionerad.
Egentligen borde vi snarast skaffa en sådan uppsättning per militärregion och sedan utöka till två per militärregion. Därtill en på Gotland som nog kräver influgen personal vid mobilisering och en uppsättning materiel i förråd att
slita på under insatser utomlands och växla med vid uppgraderingar.
Kan vi på det sättet skydda Gotland har vi förmåga att göra ett strategiskt överfall av Stockholm, Göteborg eller Tallinn svårt att genomföra. Har vi åtta uppsättningar av förbandet där minst fyra är helt kompletta och vid varje givet tillfälle två är på toppen av sin förmåga har vi förmåga till en kontinuerlig insats utomlands med två bataljoner trupp och en bataljon kvalificerat understöd.
Det vore Här och Nu som skulle göra mig nöjd och trygg med armens förmåga för dagens hot och det som kommer inom några år.
På samma sätt behöver flygvapnet fylla ut kostymen med personal, vapen och flygbaser vilket skulle passa som hand i handske med en framtida uppgradering till Gripen E.
TRIDENT, beställningen av Gripen E är jättebra, problemet är att man inte höjer budgeten så flygvapnet kan växa i förmåga i morgon och ända fram till att Gripen E tas i full drift. Inte heller armen har fått pengar så den kan utvecklas i takt med behoven.
Egentligen borde vi ha minst åtta krigsflygbaser mobiliseringsbara, vapen till flygplanen och luftvärn.
Det jag helst skulle vilja se för flygvapnet är en uppgradering av F7 till två divisioner med utlandsstöd som huvuduppgift och att vi siktar på ett sexdivisioners flygvapen som gradvis uppgraderar från C/D till E/F där den sista C/D divisionen blir kvar och sliter ner motorerna tills C/D slutar flygas globalt.
Det är med ett kontrakterat försvar troligtvis omöjligt att få armen att växa så mycket att den blir vårt bästa verktyg för att stödja våra nordiska grannländer men flygvapnet kan bli vårt bästa bidrag, därefter borde ubåtarna vara det bästa vi har.
Då ekonomin krymper och världen blir osäkrare och politiskt desperatare behöver försvaret mer pengar, det är en tung uppgift att ordna detta.
Charlie Spartan är inne på helt rätt spår när det gäller Gotland. Det enda som förvånar är att de som beslutade att militärt helt lämna Gotland inte insåg att ett oförsvarat Gotland är ett hot mot både Ryssland och Nato och att det ökar risken för konflikt i östersjöområdet.
Även om vare sig Ryssland eller Nato skulle ha fientliga avsikter mot Sverige vore det nära nog en katastrof för både Ryssland och Nato om den andra parten satte sig på Gotland. I en situation där dessa makter misstror varandra kan ett besättande av Gotland vara ett logiskt steg att förhindra att den andra sidan gör det och därmed skaffar sig kontroll över norra och mellersta Östersjön.
Om Ryssarna skulle besätta Gotland skulle det innebära stora problem för Nato att upprätthålla sjö och luftvägarna till de baltiska natostaterna.
Om istället Nato av rädsla för ett sådant ryskt drag skulle sätta sig på Gotland skulle det innebära stora svårigheter för Ryssland att hålla sjövägen öppen i första hand till det för dem viktiga Kaliningradområdet.
Den rimliga slutsatsen är då att det skulle gynna båda parter om Sverige genom militär närvaro på kan förhindra ett kuppartat besättande av detta osänkbara hangarfartyg i Östersjön mitt.
Eftersom försvaret nu reducerats till nästan ingenting är det inte troligt att det går att bygga upp ett massivt försvar på Gotland den närmaste 10-årsperioden men vi skulle åtminstone kunna åstadkomma en ”snubbeltråd”.
För övrigt anser jag att vi snarast bör återinföra en modifierad värnplikt och att ubåtsvapnet förstärks.
Lennart Elborgh
LV 6 bör flyttas till Visby från Halmstad.
Förbandsflyttar borde vara det sista vi gör när försvaret behöver förstärkas, de kostar pengar och man tappar tid och personal. Bygg upp något helt nytt på Gotland i stället för att flytta runt de få regementen som finns kvar.
Först och främst tycker jag det är positivt att Staffan läser bloggar och vågar kommentera innehållet. Det vore vitaliserande om fler politiker intresserade sig för försvaret.
Ang. ett framtida försvar av Gotland så kan vi konstatera att tex. Slite idag skulle kunna ockuperas av några hundra man. Vad gäller egna styrkor så fanns fram till millieniumskiftet större styrkor på Gotland än vad som idag finns för hela riket!
Och fram till för bara några år sedan så bestod öns hemvärn av tre bataljoner (idag en knapp bataljon) så att Staffan tycker att två bataljoner skulle vara en mycket stor satsning visar bara hur långt från verkligheten som försvarspolitiken har kommit.
/Strandridaren