Riksdagen tar snart jullov, och i torsdags debatterades vårt försvar och samhällssäkerhet. Riksdagen har nu beslutat om anskaffning av Gripen E. Ett av de mest kostsamma beslut som tagits angående försvaret.

Frågan om försvaret är nu i halvtid när det gäller reformen. Försvarsberedningen har nu börjat sitt arbete för att ta fram en säkerhetspolitisk bedömning till nästa sommar. Detta kommer att följas av en försvarspolitisk studie med rapport. Inriktningen är att detta ska följas av ett nytt försvarsbeslut 2015. Här är det intressant att veta om det blir ett beslut under vårriksdagen eller höstriksdagen, eftersom det kan påverka när nästa reform påbörjas. I värsta fall får vi ett glapp mellan 2014, då beredningens rapport läggs och 2017 med ny inriktning och ny budget.

Beredningen har i alla fall startat med hög profil. De har rest till Finland och Ryssland samt arrangerat en offentlig hearing som jag kommenterade nyligen. Försvarsberedningens ordförande, Cecilia Widegren (M) har tidigt identifierat att framtidens hot är oförutsägbara liksom komplexa och gränslösa. Hon varierade detta tema på Newsmill för ett par veckor sedan, där ordet hot nu bytts ut till risk istället.

Det är bra att vi får en diskussion om hur vi möter det som är oförutsägbart, komplext och gränslöst. En slutsats kan vara att vi måste täcka ett stort spektra med allehanda förmågor, militära som civila. Ett utvecklat samarbete likt det förre ÖB Håkan Syrén resonerade kring i gårdagens Agenda är också en eftersträvansvärd ingridiens. Enligt Håkan Syrén måste vi diskutera ett slags gemensamt europeiskt försvar. Han föreslår att vi steg för steg för över upp till 1/4 av vår försvarsbudget så småningom för detta ändamål.

En svårighet när det gäller alltför nära samarbete är att det kräver folklig legitimitet, oavsett om det gäller ett gemensamt europeiskt försvar eller en NATO-anslutning. En fråga att ställa sig är hur en sådan förankring kring ett gemensamt förvar inom EU är möjlig, när inte ens stödet för det egna försvaret är på topp.

För en underrättelsehök som jag är det lätt att ta till argument att vår underrättelseförmåga bör stärkas. En småstat med ett geopolitiskt läge som Sverige behöver en offensiv underrättelsetjänst, och en smart säkerhetstjänst också för den delen. Men när det gäller just den militära oförutsägbarheten, så vilar en sådan tanke på extra substans.

För det första omvandlar Ryssland sitt försvar för att skärpa bettet till ett snabbinsatsförsvar, här beskrivet i en FOI rapport om den ryska militärreformen. Med gripbara, stående förband ska den ryska krigsmakten kunna stödja landets intressen. Den kraftiga upprustningsplanen har en del osäkerheter i sig som korruption, beroende av energipriser och militärindustriell kapacitet. Men även om den ryska reformen bara uppfylls till 70%, så kommer halva krigsmakten bestå av nya materielsystem. Ett enkelt antagande är att de prioriterade förbanden som luftlandsättningsdivisionerna kommer ha en ännu högre andel modern materiel och bestå av professionella soldater. Det innebär att det blir en kortare tid mellan uppkomsten av den politiska viljan och den militära handlingen.

Den andra faktorn är bristen på militära resurser för svensk del, i synnerhet på Gotland. Med åtta bataljoner för markstrid på nästan 1/2 milj kvadratkm blir trupptätheten liten. Det ser lite bättre ut om vi räknar in hemvärnsbataljonerna, men de har å andra sidan en väldigt lätt beväpning. Detta innebär att snabbare gripbara ryska förband inte behöver vara så stora för att uppnå mål som att under en viss tid kontrollera ett visst område. Den svenska kvantiteten är så liten att överraskning är lättare att uppnå än de senaste två hundra åren.

Rustningskontrollen i Europa vilar på tre ben. Open Skies med inspektioner via överflygningar, CFE-avtalet med styrkebegränsningar av olika slag samt Wiendokumentet, där planering och större övningar ska föranmälas. Ryssland tillämpar inte CFE-avtalet sedan 2007, och vi har nu nått en sådan låg nivå att en militär kapacitet som krävs för att behärska Gotland inte är så stor att den behöver anmälas enligt Wiendokumentet (s. 20 ff). I detta stipuleras bland annat att man ska notifiera övningar i förväg som innehåller:

”at least 9,000 troops, including support troops, or
– at least 250 battle tanks, or
– at least 500 ACVs, as defined in Annex III, paragraph (2), or
– at least 250 self-propelled and towed artillery pieces, mortars and
multiple rocket launchers (100 mm calibre and above)
 if organized into a divisional structure or at least two brigades/regiments, not
necessarily subordinate to the same division.”

Summa summarum innebär detta att snabbare gripbara ryska förband kan maskeras som övningsförberedelser, som inte behöver föranmälas. Om tre bataljoner (2-3000 soldater med stridsfordon) i en avlägsen framtid av något skäl skulle sättas in för att tillfälligt kontrollera ett område på svenskt territorium, så skulle inte de samlade markstridsförbanden klara av att slå dessa. I synnerhet inte på Gotland, eftersom det skulle kräva en överskeppning från fastlandet. Det innebär i sin tur att kraven ökar på en underrättelsetjänst som kan ge förvarning.

Om vi däremot själva hade två egna bataljoner på plats, så skulle det krävs betydligt större resurser för att ta över det eftertraktade området. Det kommer du kunna läsa om i en intervju med mig i morgondagens bilaga till Svenska Dagbladet, där jag talar om Gotlands betydelse. En egen militär kapacitet är också ett bra recept mot ökad oförutsägbarhet. Det är något för beredningens ledamöter att begrunda över julledigheten. Sveriges säkerhet vilar tungt på deras axlar.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Mer av samma författare