Fight, flight… or Freeze
av David Bergman
Människor hanterar vanligtvis hot på två olika sätt; genom kamp eller flykt. Inom psykologin benämns detta för Fight or Flight-Response. Till dessa brukar ibland Freeze tillföras; att människor stelnar av handlingsförlamning i strålkastarljuset eller faller ihop och spelar döda. Det är medärvda strategier som syftar till överlevnad, men på olika sätt. Jag har tidigare beskrivit faran med en Nederlagsdoktrin; när vi överger målsättningen ”att vinna” och istället ser tiden det tar innan vi blir besegrade som ett mått på framgång. Hur vi reagerar på yttre hot är en ytterligare aspekt av detta. De två förstnämnda strategierna handlar om vilja och aktivt handlande. Men den sista handlar om frånvaron av hopp, om uppgivenhet och resignation inför situationen.
Det är krig inom Europas gränser. Även om vi ibland har svårt att se verkligheten för vad den är, så kan det som sker inte beskrivas på något annat sätt. Kriget i Ukraina förvärras för varje dag och många varnar för att baltstaterna, med sina stora grupper av ryska minoriteter, står näst i tur. Konflikterna är närmare än vi ofta tänker på. Från Stockholm är det närmare till Kiev än till Kiruna och Tallinn ligger närmare än Trollhättan. Men vad som fått många ur allmänheten att inse allvaret är sannolikt att även vårt eget territorium kränkts, både i luften och under ytan. I MSB:s årliga undersökning av vår försvarsvilja anser nästan 80% att Sveriges förmåga att möta ett militärt hot är otillräcklig.
Många röster har länge varnat för att den militära organisationen har bantats för hårt, en ståndpunkt som nu de flesta politiska partier verkar vara rörande eniga om. Men trots positiva uttalanden om ökade anslag verkar frågan hamnat i en kollektiv handlingsförlamning där konkreta åtgärder uteblir. Tvärtom kvarstår fortfarande Regeringsbeslut 5 för Försvarsmakten som, om det inte upphävs, kommer att innebära ytterligare besparingar med reducerad operativ förmåga som oundviklig följd.
En annan stor fråga har varit om Sverige bör ingå en försvarsallians. Det finns rationella argument både för och emot. Men få ord väcker så kraftiga känslor som ordet ”allians” med följden att debatter oftast blir ideologiska eller emotionella där parterna utmålar varandra som neutralitetsnostalgiker eller krigshetsare. Många ser även en allians, eller frånvaron av den, som ett mål i sig istället för ett medel syftande till att nå våra egna säkerhetspolitiska mål.
Sverige förefaller ha hamnat i en säkerhetspolitisk Freeze, en handlingsförlamning i konfliktens strålkastarljus. I ett land som normalt har svart bälte i utredningar har vi plötsligt gått ett steg längre. Här måste nu parterna först utreda om vi ska ha en utredning för att reda ut vad en allians skulle betyda. Kontentan blir att vi står kvar overksamma med mottot ”Allianslösa i fred, men allians-önsketänkande i händelse av krig”.
Men det farligaste ligger i de rationaliseringar som används för att rättfärdiga en egen overksamhet. Många har uttryckt oro för hur en allierad skulle använda oss och vårt territorium eller hur en potentiell antagonist skulle kunna reagera. Flera ”experter” har varnat för att gemensamma övningar och försvarsallianser är farliga då de ”kan provocera Ryssland”. Men bör vi verkligen definiera vår egen säkerhetspolitik utifrån vad någon annan inte vill att vi ska göra? Att grunda egna beslut utifrån rädslan för andras reaktioner är endast ytterligare ett uttryck för en nederlagsdoktrin.
Vi har hamnat i en säkerhetspolitisk Freeze där individuellt kloka argument inte lyckas bryta den kollektiva handlingsförlamningen. Det finns sannolikt exempel på när människor överlevt angrepp genom att spela död, men tror vi verkligen att det är en långsiktigt hållbar strategi? En hållbar säkerhetspolitik kan inte bygga på en nederlagsdoktrin där rädslan för andras reaktioner får styra Den måste utgå från en väl grundad egen vilja och konkreta åtgärder för hur vill nå dit.
David Bergman är kapten i armén och Försvarsmaktsdoktorand i Psykologi
Den förberedde brukar klara sig bäst, det innebär givetvis samövningar inom den förmåga man har, utan att fråga andra om lov. Förbättrad förmåga och antal är önskvärt men i väntan på det måste man skärpa det vapen man har.
Vi får se om Stefan Löfven tar finansminister Magdalena Andersson i örat eller om han glider undan. Om han glider undan så gör han det inte för att han inte vågar, utan för att han inte vill satsa på försvaret det som krävs och ändå slippa stå för det. Men 120 tusen flyktingar, det ska vi ta in bara i år, där finns det ingen gräns för hur mycket man kan slösa.
Roger Klang
Solidaritetsförklaringen, alltaå. Vi tar emot många nu och förväntar oss att bli väl mottagna av andra när det är vår tur att fly.
NATO vill att medlemsländerna lägger 2% av BNP på fösvar. Hur stor andel krävs om vi på allvar avser att klara oss själva?
Försvaret borde vara den heligaste kon av alla.
Vilka var det som kallade Fredrik Reinfeldt för ”tvålen”? Jo socialdemokraterna! Nu sitter Löfven där och är hal som en tvål själv.
Den ”heliga kon” som redan är slaktad är livsmedelsförsörjningen. I bästa fall klarar Sverige att förse sig själv med 50% av maten som krävs.
Var är visionerna?
Var är realismen?
När vi ändå snackar om solidaritet så är det ju som så att soldariteten är bara 3 måltider bort. Sug på den.
Om Putins krig fortsätter och vi fortsätter ha tur kommer vi att behöva ta emot hundratusentals flyktingar, kanske t.o.m. miljoner.
”Från Stockholm är det närmare till Kiev än till Kiruna och Tallinn ligger närmare än Trollhättan.”
Nja, inte fågelvägen i alla fall. Det är knappt 96 mil från Stockholm till Kiruna, men 125 mil till Kiev. Det är 110 mil till Treriksröset, så ingen plats i Sverige ligger nog längre från Stockholm än vad Kiev gör. Från Malmö är det däremot längre till Kiruna än till Kiev, 140 mil mot 130 ungefär. Till Trollhättan är det från Stockholm 36 mil och till Tallinn 38 mil, ungefär; kanske är detta i praktiken lika långt. Trelleborg, däremot, ligger 53 mil från Stockholm, betydligt längre bort än Tallinn. Man bör inte uppskatta så här pass långa avstånd utifrån t.ex. en plan översiktskarta, eftersom kartprojektionen gärna spelar en spratt då (jag vet förstås inte hur du kom fram till dina angivna avståndsförhållanden).
Du har hur som helst givetvis helt rätt i att kriget i Ukraina är geografiskt betydligt närmare Sverige än vad det känns som. Kunde dock inte låta bli att haka upp mig på sifferfrågan. Ett mycket klokt och välskrivet inlägg, f.ö.
Tisdag 17 febr 2015, kl. 14.24
1. Är det inte nu – efter felräkningspengar istället för miljarder – oemotsägligt och uppenbart att god tro gentemot svenska regeringar och riksdagar är förspilld i försvarsfrågan?
2. Om det underliggande skälet, till nedrustning i decennier och utebliven upprustning nu trots krig och hot och kränkningar, inte är okunnighet eller naivism, utan uppsåtlig och medvetet vald och önskad försvarslöshet (pacifism), då är det självbedrägeri att hoppas på att politikerna ska ”vakna”.
3. Om upprustningsargumenten missar målet, inte träffar skälet till nedrustning och utebliven upprustning, då spiller vi tid och kraft.
4. Tänk, som ett experiment åtminstone, den inte helt orimliga tanken, att majoriteten av politikerna handlar rationellt, med samma kunskap och förståelse som försvarsvänner. Utifrån den tesen, vad blir då slutsatsen om den mest sannolika, eller till och med enda möjliga, grundidén för deras faktiska beslut?
5. Deras gärningar vittnar om pacifism, vilket skäl finns det då att tro att de inte är just det?
6. Att ingen utom mp säger det öppet, och att de istället säger att de vill stärka försvaret, kan förklaras med att de inte är övertygade om att majoriteten av folket är pacifistiska.
Alternativa förklaringar, ny variant
7. Riksdagen spelar ett högt spel där man söker minimera riskerna och utgifterna:
a) Man är övertygad om att USA – trots att vi inte är med i NATO och majoriteten av riksdagen inte vill bli det av rädsla för att provocera Ryssland – för sin egen skull tvingas hjälpa oss, isynnerhet vad gäller Gotland, för att NATO inte ska falla ihop med ryskt övertagande av Baltikum, och ryssen i förlängningen göra Östersjön till ryskt innanhav.
b) Om vi inte retar ryssen och låter Putin ta Gotland, om USA inte hjälper dessförinnan, så må då Gotland offras. Och blir hela Sverige lydrike till Ryssland, genom blotta hot, såsom ”felnavigering och släppande av bomblast för att bränslet ska räcka hem” (jmf 1944 och ryska bomber i Stockholm mfl platser), eller i värsta fall med ockupation, så är det i alla fall bättre att bli ryss och leva, än att kämpa förgäves och dö. Det gick ju för Finland, så det kan väl gå för oss.
”Låt ryssen ta oss”, skrev och tyckte socialister 1914, i sann anda av socialism och arbetarinternational.
c) Man vill varken alternativ a) eller b) men som humanitär stormakt har man ett ansvar att visa hela världen att Sverige är rättfärdigt och Gud själv orättfärdig i jämförelse. Sveriges värderingar är heligare än Gud och vassare än alla dödande vapen, och om inte den vassheten visar sig räcka, så vill Sverige ändå dö för sina värderingars skull och hellre låta sig förtryckas än att möta våld med våld.
”Våra värderingar är våra vassaste vapen” (Carl Bildt, Expressen, 1 okt 2014, i ett försök att ursäkta, eller förklara, varför han hjälpt till att utplåna försvaret)
d) Man vill inget av ovanstående men inser att det är för sent att rusta, och oansvarigt att kasta nya goda pengar efter dåliga gamla.
e) Vi har aldrig kunnat, och kan i alla fall inte nu, ha råd att bygga så starkt försvar att vi skulle kunna klara oss mot Ryssland, även om vi rustat upp ända sedan 1995.
f) Väst inklusive Sverige har bedrivit en socialistisk anti-kristen politik ända sedan ryska revolutionen åtminstone, av rädsla för folkresning. Kyrkorna har också anammat gudlösheten och föraktet för Gud. Därför har vi en helt materialistisk livssyn, som underminerar livsviljan och dödsmodet. Vi är defaitister och har inget vi vill offra livet för, vi har ingen framtidstro, bara här och nu, vi bryr oss inte ens om våra barn, vi lämnar bort dem, ja vi tar livet av dem innan de får se solen.
8. Alla dessa motiv och fler är säkert på spelbordet eller åtminstone i huvuden och hjärtan.
9. Oavsett mest sanna förklaring så är slutresultatet detsamma:
Riksdagens gärningar och beslut är pacifistiska och det vittnar om att dess majoritet är pacifistisk. Att förneka det eller hoppas att det är fel försvårar möjligheten av en ändring. Sanning och klarspråk är nödvändigt.
10. Försvarsviljan är symbiotisk med förmågan. När vi hade förmåga var försvarsviljan stark eftersom vi hade tilltro till att vi kunde. Nu tvärtom.
11. Idag är riksdagsledamöterna – efter decennier av politiskt styrd nedrustning och pacifismpropaganda, och tal om att allt våld är fel, och att alla konflikter kan och därför ska lösas med dialog – säkerligen mer övertygade om pratandets, passivismens och pacifismens överlägsenhet än svenskar i allmänhet.
12. Men om man undersökte försvarsviljan hos medborgarna är jag tveksam till om andelen som vill försvara Sveriges frihet med våld är ens så stor som den andel som vill ha dödsstraff. Varför? Knappat någon vill dö ens för det högsta goda om utsikterna att segra är obefintliga. (När gjordes förresten senaste undersökningen om folkets försvarsvilja? Har ingen sett alls vad jag kommer ihåg på mycket länge.)
Carl Ingemar Dagman
på Twitter @Carl_I_Dagman
”Men det farligaste ligger i de rationaliseringar som används för att rättfärdiga en egen overksamhet.”
Inte alls. Det farligaste är att hasta fram beslut utan att riktigt kritiskt betrakta verkligheten.
Varför inte utreda båda allinans med Ryssland och med NATO, men detta först sedan den egna förmågan säkerställts.
Först ifråga om att producera nog med livsmedel. Idag klara Sverige i bästa falla att förse landet med 50% av den mat som krävs.
Sedan genom samarbete med grannländer. Sedan kan övriga alternativ komma ifråga. Inte förr.
Under andra världskriget fanns det i Sverige, åtminstone ända till krigslyckan vände för Tyskland, sådana som höll på Tyskland, både för att man trodde att de skulle vinna, och kanske också därför att man ville det. Men när det var uppenbart att Tyskland skulle förlora var det bara ett fåtal som höll på Tyskland.
Att, som du gör, ens överväga allians med Ryssland, tyder antingen på att du likt många under VK2, inte förmår se vem som är aggressor, eller att du håller på Ryssland, oavsett vad de gör, vilket med nödvändighet måste bero på hat mot Väst, EU och NATO och främst USA.
INGEN civilisation kan vara sämre än den kristna västerländska, problemet är att det finns ingen, och har aldrig funnits någon, som är bättre.
Krigen avgörs av motivation, och om försvarsviljan och rättskänslan och frihetskärleken i Väst är svagare än hävdelsebehovet och erövrarbegäret hos den ryska respektive den islamiska civilisationen, då kommer Väst gå under.
Så om du tror att Väst inte kan resa sig, då blir dina tankar begripliga, även om det är förkastligt att ta parti för brottslingar. Men långt före Norrmalmstorg 1973 fanns företeelsen, som nu i hela världen gjort Sveriges huvudstad känd, Stockholmssyndromet.
Carl Ingemar Dagman
Briljant av dig. Bara för att jag förslår att man tittar på ALLA möjligheter, utan att döma i förväg, så har man tagit ställning. Jag kan definitivt tala om för dig att jag inte tagit ställning för eller emot något av alternativen.
Det jag saknar är fakta som skulle kunna utgöra ett relevant ställningstagande.
De övriga sakerna är saker som jag inte delar din uppfattning om, så de får stå för dig. Den västerländska civilisationen saknar grundläggande värderingar, om man bortser från egennytta, moralisk relativism och social darwinism.
Situationen kan visst vändas, men det förutsätter att granskningen av de egna värderingarna sker ärligt. Och vi är långt från den situationen idag, speciellt i Sverige.
”INGEN civilisation kan vara sämre än den kristna västerländska, problemet är att det finns ingen, och har aldrig funnits någon, som är bättre.”
Problemet är att ingen på allvar provat att föra över ansvar för det egna livet på den enskilde. Utom hos det vi kallar ”primitiva kulturer”. Dessa har studerats och sedan har de tvingats ändra sina sätt.
Och nej, jag menar INTE att vi skall återgå till grottor och jordhålor, bara se den egna potentialen och agera på detta. Det är ALLTID individer som skapar och jobbar, och uteslutande till förmån för det som kallas det ”goda för flest möjliga” eller på svenska det ”goda för alla andra”. Om människor själva fick frivilligt bestämma vad som skulle ske med deras arbetsresultat så skulle världen se annorlunda ut. Det finns en baksida för de som önskar styra över andra och skumma av till egen nytta, men det är en annan diskussion…..
Det finns ett fjärde sätt utöver fight, Flight or freeze och det är att tänka efter helst före.
Jag läser f n ”Luftförsvarsutredning 2040” en läsvärd utredning. Den visar med all tydlighet vad kärnvapenmakterna får kosta på i en oviss framtid för att göra det avskräckande hotet tydligt. Ingen nyhet? Nej, men nu äntligen borde småstaten Sverige inse att om detta krig mot allt förnuft skulle inträffa kan Sverige inte göra något åt detta. Kriget om luftmakten sker över våra huvuden – bokstavligt – och snabbt. Men i ett dylikt krig och framför allt i avskräckningens tidevarv – påbörjades på 1960-talet – i fred, i kris och inför allvarliga hot verkar ett markförsvar över hela vår yta krigsavhållande.
Kränkningar ska avvisas men med teknik från vårt försvarade markterritorium där alla resurser finns i fred, i kris och i och efter krig!
Tänk!
Per Blomquist
NATO
Riksdagens splittring i NATO-frågan, är en följd av den verkliga splittringen, den om huruvida Sverige är ett Västland, Östland eller en egen världsdel, typ en utvidgning av den 7:e världsdelen Västergötland.
Den splittringen går huvudsakligen men troligen inte helt, mellan blocken.
Är våra berömda vassa värderingar rysk-ortodoxa, islamiska eller efterkristna?
Vill Sverige bestå, som fritt land, i sin egen lilla världsdel, eller ska vi sugas upp av den starkaste i denna kamp mellan religioner och civilisationer?
UPPRUSTNING
En realistisk och därför pessimistisk kvalificerad gissning är att upprustning inte kommer att ske på riksdagens initiativ förrän väljarna kräver det.
Hur lång tid tar det, innan svenske väljaren är överbevisad om att väpnat försvar är bättre skickat att bevara vår frihet än pacifism?
Kan det visas att pengar går att få fram (minns försvarslånen under VK2), och att det försvar vi nu sent omsider kan snabbanskaffa blir bra nog för att trumfa icke-våld?
Försvarsargumenten måste riktas till allmänheten minst lika mycket som till riksdagen.
Carl Ingemar Dagman
Varför skulle jag offra mer skattekronor och skicka dessa till samma klientel som för några år sedan skrotade större delen av försvaret och dess materiel?
Du snackar bara om mer pengar hit och dit. Se till att ha en vision istället, med lite substans i. Snacket om öst mot väst osv. är ju lika utkavlat som vänster höger på den sk. politiska skalan. Nu sitter alla i samma knä och suger varandras tummar och hoppas på skattehöjningar.
Trams.
Och värderingarna du snackar om är nihilistiska. Se om din egen sfär, anpassa reglerna så att det passar den egna sfären och se till att det är opportunt så att du kan klättra.
Bra att du bekänner färg. För min del trodde jag att det framgått att jag ser enda hoppet i Västs återgång till kristendom. Det må vara en hopplös vision, men den bygger på Guds ord, Gud vill inte vår död, utan att vi omvänder oss.
Trots det djupa avfallet i Kristendömet Väst, som i och för sig aldrig varit som det borde, så kan inte den sammanlagda tyngden av våra synder, med ens en millimeter rättfärdiga vare sig islams eller Rysslands hat, aggressioner och revanschbehov.
Gud vill genom detta väcka oss till att vända om, gör vi inte det, riskerar vi att krossas. Den efterkristna, eller avfallna f.d. nominellt kristna, civilisation vi lever i, med många rester av den kristendom, som är både rot och krona, i vår världshistoriskt unika framgång, har vänt Gud ryggen, och istället satt sitt hopp till restlös materialism och rationalism, allmän ateism och isynnerhet socialism, detta har gjort oss försvarslösa, och vi har ingen kraft som kan stå emot hatet från den islamska eller den rysk-ortodoxa civilisationen.
Alla tre kommer inte överleva, minst en kommer krossas, och det blir inte islam än på länge.
Var ska vi i Väst hämta kraft ifrån, om inte från Gud, där vi började?
Den som sätter sitt hopp till Putin för att slippa islam, må göra det, men då,har man märkt ut sig, inte som patriot utan förblindad av hat mot sin egen, visserligen syndiga, men ändå, sin egen civilisation.
Carl Ingemar Dagman
Pröva mitt Twitterkonto om du inte gjort det
Carl_I_Dagman
Carl Ingemar Dagman februari 17, 2015 kl. 19:46
Anders,
Bra att du bekänner färg. För min del trodde jag att det framgått att jag ser enda hoppet i Västs återgång till kristendom. Det må vara en hopplös vision, men den bygger på Guds ord, Gud vill inte vår död, utan att vi omvänder oss.
Trots det djupa avfallet i Kristendömet Väst, som i och för sig aldrig varit som det borde, så kan inte den sammanlagda tyngden av våra synder, med ens en millimeter rättfärdiga vare sig islams eller Rysslands hat, aggressioner och revanschbehov.
Gud vill genom detta väcka oss till att vända om, gör vi inte det, riskerar vi att krossas. Den efterkristna, eller avfallna f.d. nominellt kristna, civilisation vi lever i, med många rester av den kristendom, som är både rot och krona, i vår världshistoriskt unika framgång, har vänt Gud ryggen, och istället satt sitt hopp till restlös materialism och rationalism, allmän ateism och isynnerhet socialism, detta har gjort oss försvarslösa, och vi har ingen kraft som kan stå emot hatet från den islamska eller den rysk-ortodoxa civilisationen.
Alla tre kommer inte överleva, minst en kommer krossas, och det blir inte islam än på länge.
Var ska vi i Väst hämta kraft ifrån, om inte från Gud, där vi började?
Den som sätter sitt hopp till Putin för att slippa islam, må göra det, men då,har man märkt ut sig, inte som patriot utan förblindad av hat mot sin egen, visserligen syndiga, men ändå, sin egen civilisation.
Carl Ingemar Dagman
Pröva mitt Twitterkonto om du inte gjort det
@Carl_I_Dagman
Att inte agera är den största synden.
Den andra är att låta det perfekta bli det möjligas fiende.
Vi kan inte låta vår misstro mot politiker och oro för det som sker i omvärlden leda till ett defaitistiskt eller konfrontativt argumenterande.
Oavsett hur vi ser på utvecklingen och vad FM får för resurser så skall vi agera nu. Öva, bemanna och rotera med det vi har, förbereda oss väl, succesivt täppa luckor avseende material och organisation.
Detta därför att övning motverkar ”freeze”, därför att en liten tröskel måste man också ta sig över, därför att handlingskraft och genomförande till slut är allt. Förbereda för ”Fight” är vårt enda alternativ hur ogärna vi än ser det, detta därför att vi objektivt faktiskt inte har någonstans att fly. Alternativet att underkasta sig finns endast för den som inte har fantasi nog att föreställa sig eller erfarenhet från att leva under andras ordning och order.
Min begränsade erfarenhet att leva under ockupation, som petroleumrobotnik i Bratislava som utbytesstudent 1969-70, och mina slovakiska kamraters berättelser pekar entydigt på att ”fight” är det enda alternativet. Ett alternativ som måste förberedas och övas oavsett resurser.
Per Tengblad
”Vi kan inte låta vår misstro mot politiker och oro för det som sker i omvärlden leda till ett defaitistiskt eller konfrontativt argumenterande.”
@Per Tengblad:
Så talar bara någon som har makt. Men i övrigt håller jag med dig.
Så talar bara någon med makt.
Per,
”Att inte agera är största synden”
Den synden kan knappast försvarsdebattörer och frispråkiga officerare skyllas för, däremot riksdagen.
Riksdagen är mästare på att inte agera, de är bra på att utreda, och utreda om man ska göra en ev. utredning. Passivitet och laissez-faire, förhalning, uppskjutning av ärenden (inte raketer), vilket alltsammans resulterar i försvarslöshet och därav ”rimliga” eftergifter, allt detta har sin grundorsak i pacifism, förvärrat eller invävt i ett nät av naivitet, skönmålning, oförmåga att känna fruktan, handlingsförlamning mm.
Om det är sådant tal som du avråder ifrån, då låter det som om du tycker att vi ska ha samma förståelse för tisdagen som den har för aggressorer.
Nej, kraftigare varningar behövs gentemot riksdagen för konsekvenserna av decennier av regeringars och riksdagars försummelser och risktagande.
Mycket kraftiga varningar från ÖB, med stöd av så många som möjligt, i och utanför FM, är vad behövs för att väcka folket, och därmed få effekt på riksdagen. Om inte riksdagen ändrar sig, vilket absolut inget tyder på trots förvärrat omvärldsläge, så kommer Sveriges tur att uppleva en morgon som 9 april 1940.
Eller åtminstone Gotland. Eller har det redan hänt? Är Sveriges regering utsatta för hot som vi inte känner till?
Carl Ingemar Dagman
Instämmer helt i att regering och riksdag att nu måste agera entydigt och med kraft i försvarsfrågan. För såväl landets som deras egen skull.
Instämmer också i att problemet inte ligger hos debattörer eller i officerskåren.
Men vad gäller våra gemensamma möjligheter att påverka politikerna så tror jag mer på en argumentation med lämpor, upplysning, utbildning, scenario beskrivningar etc. ,med stöd av det som sker i omvärlden, än med utfall, nyanslöshet och anklagelser om pacifism eller bristande omtanke om landet.
Jämfört med situationen för ett år sedan är våra politiker, oavsett parti, mycket mer intresserade av och oroade kring dessa frågor idag. Att det beror mer på omvärlden än på oss debattörer är ok för mig så länge trenden bibehålls och att det leder till konkreta åtgärder.
Per Tengblad
Där håller jag inte med dig Per! Det var inte det som du sade i din tidigare kommentar!!!
Däremot så håller jag med Carl Ingemar till 100 procent.
Roger
Tack! Måtte vi bli fler, snabbt, som höjer tonen!
Carl Ingemar Dagman
Per,
pacifistiska gärningar (beslut, icke-beslut) är pacifism till sin verkan, vad de än är orsakade av. Det är nyanslöst att skönmåla. Att du tycker jag är nyanslös mm bekräftar snarare det jag säger. Du borde oroa dig över att tonen inte höjs mer, med tanke på vad som står på spel.
Att urskulda regeringen och riksdagen är ju att förolämpa dem, som om de inte fattar!
Mina anklagelser grundar sig på två premisser: riksdagen är minst lika klok som de flesta, deras gärningar vittnar om pacifism?
Hur hårt blundar du?
Eller vet du sådant som ingen annan vet?
Carl Ingemar Dagman
Per,
pacifistiska gärningar (beslut, icke-beslut) är pacifism till sin verkan, vad de än är orsakade av. Det är nyanslöst att skönmåla. Att du tycker jag är nyanslös mm bekräftar snarare det jag säger. Du borde oroa dig över att tonen inte höjs mer, med tanke på vad som står på spel. Du berömmer riksdagen för att den tvingats, inte vågar annat, än att låta lite mer bekymrade än förut!!
Du borde vara rejält fundersam över varför de inte är mer oroade – i handling!
Att urskulda regeringen och riksdagen är ju att förolämpa dem, som om de inte fattar!
Mina anklagelser grundar sig på två premisser: riksdagen är minst lika klok som de flesta, deras gärningar vittnar om pacifism!
Hur hårt blundar du?
Eller vet du sådant som ingen annan vet?
Carl Ingemar Dagman
Jag urskuldar ingen, jag hyser bara viss förhoppning om att det kommer beslut och åtgärder som är konkreta och verkningsfulla nu i samband med den försvarsuppgörelse som är på g. Det vill säga att det blir aktion.
Skulle det inte göra det så kommer jag också att angripa politikerna för verklighetsförsköning, brist på ansvar och agerande.
Per Tengblad
Skönt att höra! Även eftersläntrare är välkomna :).
Det dröjer inte länge förrän Du också höjer tonen, förhoppningsvis mer än alla andra, just eftersom Du tydligen har större tålamod och tilltro än de flesta, och därför har rätt att bli mer upprörd än vi andra som redan slutat tro på ändring.
Med vänlig hälsning,
Carl Ingemar Dagman