Fight, flight… or Freeze

av David Bergman

Människor hanterar vanligtvis hot på två olika sätt; genom kamp eller flykt. Inom psykologin benämns detta för Fight or Flight-Response. Till dessa brukar ibland Freeze tillföras; att människor stelnar av handlingsförlamning i strålkastarljuset eller faller ihop och spelar döda. Det är medärvda strategier som syftar till överlevnad, men på olika sätt. Jag har tidigare beskrivit faran med en Nederlagsdoktrin; när vi överger målsättningen ”att vinna” och istället ser tiden det tar innan vi blir besegrade som ett mått på framgång. Hur vi reagerar på yttre hot är en ytterligare aspekt av detta. De två förstnämnda strategierna handlar om vilja och aktivt handlande. Men den sista handlar om frånvaron av hopp, om uppgivenhet och resignation inför situationen. 

Det är krig inom Europas gränser. Även om vi ibland har svårt att se verkligheten för vad den är, så kan det som sker inte beskrivas på något annat sätt. Kriget i Ukraina förvärras för varje dag och många varnar för att baltstaterna, med sina stora grupper av ryska minoriteter, står näst i tur. Konflikterna är närmare än vi ofta tänker på. Från Stockholm är det närmare till Kiev än till Kiruna och Tallinn ligger närmare än Trollhättan. Men vad som fått många ur allmänheten att inse allvaret är sannolikt att även vårt eget territorium kränkts, både i luften och under ytan. I MSB:s årliga undersökning av vår försvarsvilja anser nästan 80% att Sveriges förmåga att möta ett militärt hot är otillräcklig.

Många röster har länge varnat för att den militära organisationen har bantats för hårt, en ståndpunkt som nu de flesta politiska partier verkar vara rörande eniga om. Men trots positiva uttalanden om ökade anslag verkar frågan hamnat i en kollektiv handlingsförlamning där konkreta åtgärder uteblir. Tvärtom kvarstår fortfarande Regeringsbeslut 5 för Försvarsmakten som, om det inte upphävs, kommer att innebära ytterligare besparingar med reducerad operativ förmåga som oundviklig följd.

En annan stor fråga har varit om Sverige bör ingå en försvarsallians. Det finns rationella argument både för och emot. Men få ord väcker så kraftiga känslor som ordet ”allians” med följden att debatter oftast blir ideologiska eller emotionella där parterna utmålar varandra som neutralitetsnostalgiker eller krigshetsare. Många ser även en allians, eller frånvaron av den, som ett mål i sig istället för ett medel syftande till att nå våra egna säkerhetspolitiska mål.

Sverige förefaller ha hamnat i en säkerhetspolitisk Freeze, en handlingsförlamning i konfliktens strålkastarljus. I ett land som normalt har svart bälte i utredningar har vi plötsligt gått ett steg längre. Här måste nu parterna först utreda om vi ska ha en utredning för att reda ut vad en allians skulle betyda. Kontentan blir att vi står kvar overksamma med mottot ”Allianslösa i fred, men allians-önsketänkande i händelse av krig”.

Men det farligaste ligger i de rationaliseringar som används för att rättfärdiga en egen overksamhet. Många har uttryckt oro för hur en allierad skulle använda oss och vårt territorium eller hur en potentiell antagonist skulle kunna reagera. Flera ”experter” har varnat för att gemensamma övningar och försvarsallianser är farliga då de ”kan provocera Ryssland”. Men bör vi verkligen definiera vår egen säkerhetspolitik utifrån vad någon annan inte vill att vi ska göra? Att grunda egna beslut utifrån rädslan för andras reaktioner är endast ytterligare ett uttryck för en nederlagsdoktrin.

Vi har hamnat i en säkerhetspolitisk Freeze där individuellt kloka argument inte lyckas bryta den kollektiva handlingsförlamningen. Det finns sannolikt exempel på när människor överlevt angrepp genom att spela död, men tror vi verkligen att det är en långsiktigt hållbar strategi? En hållbar säkerhetspolitik kan inte bygga på en nederlagsdoktrin där rädslan för andras reaktioner får styra Den måste utgå från en väl grundad egen vilja och konkreta åtgärder för hur vill nå dit.

 

David Bergman är kapten i armén och Försvarsmaktsdoktorand i Psykologi

Mer av samma författare