≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Jacob Fritzson

Behovet av ingenjörsresurser är stort för norrlandsförbanden. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

Behovet av ingenjörsresurser är stort för norrlandsförbanden. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

I detta inlägg diskuteras frågan om ingenjörsresurser och deras betydelse för våra manöverförband. Jag kommer att avgränsa mig till Norrland eftersom det i nuläget nästan helt saknas resurser för fältarbeten i denna landsända.

År 2004, under den eviga fredens tid, lades förbandet Ing 3 ner och övergick så småningom till att vara ett Ingenjörskompani ingående i I19, Norrbottens regemente. Detta kompani lades dock ner 2011 och därmed försvann alla tyngre ingenjörsresurser norr om Eksjö. Den enda förmågan till fältarbeten norr om Eksjö som kvarstår är de två pionjärplutoner som ingår i de mekaniserade bataljonerna samt en mindre minröjningsenhet. Jag kommer att återkomma till de förstnämnda.

Förmågan till fältarbeten är sannolikt något vars betydelse alla är överrens om. Hur värdefullt är det inte för en brigad att kunna korsa en flod tack vare att man har tillgång till flytbroar? Hur mycket effekt har inte en väl förberedd minering på en motståndare? Eller vilken effekt har inte en uppgrävd väg på motståndaren, i synnerhet om den är hjulburen. Insatserna för fördröjande fältarbeten är resurseffektiva. När man nyttjar exempelvis mineringar innebär det en låg risk för egen sida samtidigt som de har en rätt stor effekt mot en motståndare.

Norrlands terräng är intressant i den bemärkelsen att vägnätet är begränsat och den terräng som inte är vidöppen är mycket kanaliserande. Vill man fördröja en fiende med fältarbeten går det att uppnå ganska stor effekt med ganska små medel. Förstörelse av exempelvis väg 97 mellan Luleå och Boden innebär att fienden antingen måste börja reparera vägen, nyttja mindre vägar som sannolikt kommer att begränsa rörligheten eller helt enkelt välja en annan större väg vilket kommer att kosta tid. Oavsett kommer det att kosta fienden tid.

I nuläget finns som tidigare nämnts inga tyngre ingenjörsresurser i Norrland, jag återkommer varför jag just skriver tyngre. Det enda ingenjörsförband vi har i riket är Ing2 som finns i Eksjö. Delar av förbandet har förvisso Bv410 som typfordon vilket är fördelaktigt för norrlandsterräng. Ing2 har de få gånger jag övat med dem imponerat, men jag tvivlar på att de två ingenjörsbataljonerna i sin helhet har en optimal förmåga att verka i övre Norrland. Den enkla anledningen är avståndet mellan övningsfälten i övre Norrland och Eksjö. Min egen uppfattning är därför att denna resurs bäst bör byggas i Norrland och i Boden.

Frågan bör ses både i ett kortsiktigt respektive långsiktigt perspektiv. Att förvänta sig att ett förband motsvarande Ing2, med tunga ingenjörsförmågor skulle kunna växa till fungerande förmåga på kort tid är ogörligt. Jag bedömer inte heller att man kommer att kunna locka upp personal från Ing2 till Boden i en omfattning som innebär att man kan bygga ett mindre förband med dessa individer som bas. Jag tvivlar också på att Norrlänningar utgör Ing2:s rekryteringsbas, men jag kan ha fel.

Det finns dock ingenjörsresurser i Boden även om dessa inte har samma förmågor som de i Eksjö. På en pansarbataljon finns det en Pionjärpluton. Uppgiften är att svara för bataljonens ingenjörsförmåga och man har bland annat resurser för att utföra både fördröjande och förbättrande fältarbeten. Kompetensen finns alltså i Boden hos de officerare som bemannar plutonerna. Min egen erfarenhet av dessa individer är att de är mycket kompetenta inom sitt område.

En möjlighet är att den kompetens som finns inom de pionjärplutoner vi har nyttjas för att bygga ett “lätt” ingenjörskompani i Boden. Officerare från dessa plutoner bör utgöra kärnan i detta lätta ingenjörskompani. Kompaniet bör bestå av tre pionjärplutoner och en stab och trosspluton. Huvudfordonet bör vara Strf90 precis som vid en pionjärpluton i bataljonen. Huvudfokus för förbandet bör vara fördröjande fältarbeten. Detta eftersom man kommer att sakna tyngre resurser. Samtidigt bedömer jag att det främst är fördröjningsstrid alternativt försvarsstrid som kommer att bedrivas i övre Norrland, vilket talar för alternativet. Fördelen med ett förband i Boden är att det kommer att vara tränat och anpassat för klimatet och ha kännedom om terrängen och möjliga framryckningsvägar för tyngre förband, vilket skapar möjligheter för att uppnå god verkan.

Vid sidan av våra egna officerares, i pionjärtjänst, befintliga kunskaper har våra vänner i Finland redan en god kompetens på området. Nyligen gick en officer från I19 en kurs i fördröjande fältarbeten i Finland och det bör inte vara omöjligt att kunna skicka fler officerare över gränsen och dra lärdom av deras sätt att genomföra fördröjande fältarbeten. Synergieffekten är givetvis att vi knyter kontaker över gränsen vilket båda länder i slutändan drar nytta av.

Att snabbt kunna bygga upp kompetenta förband är en stor utmaning. En utmaning som dock behöver tas. I strid är ingenjörsresurser mer än önskvärda. Ett lätt ingenjörskompaniet kan användas som bas för att på lång sikt bygga en ingenjörsbataljon som har samma resurser som de vid Ing2.

Författaren är löjtnant och tjänstgör vid Norrbottens regemente, I 19.