Av generalmajor Karlis Neretnieks, generalmajor och ordförande i avdelning I
Inte blev den här artikeln kortare än den förra (som jag lovade). Men åter stod jag inför avvägningen: en kort artikel riktad till läsare som har god kunskap om olika systems verkan och uppträdande eller något tämligen långt som få orkar läsa – men som kanske även lekmannen tycker är begriplig – det blev det senare./Karlis
I min förra artikel pekade jag på ett antal, i mina ögon mycket starka, skäl till varför Gotland bör försvaras. Jag visade på att öns betydelse för säkerhet och stabilitet i Östersjöområdet hade ökat, relativt tiden för det Kalla kriget. Jag visade också på att de sannolikaste hoten var förknippade med kriser som kan övergå till en väpnad konflikt, eller inledningsskedena av en konflikt. Det är också tydligt att ön utgör ett viktigt mål för Ryssland om man vill genomföra en militär operation i Baltikum, eller hota med en sådan. Ett ryskt innehav av ön skulle kraftigt försvåra Natoinsatser till stöd för Baltikum.
Av just den anledningen skulle Nato antagligen vara berett att gå mycket långt för att hindra Ryssland från att ta ön, men hjälpen kommer inte över en natt. Dessutom, Nato kanske behöver de resurserna i Baltikum. Ur ett svenskt nationellt försvarsperspektiv skulle Gotland kunna utgöra en viktig komponent i försvaret av fastlandet. Jag konstaterade också att försvaret av Gotland måste sökas i en lösning där alla försvarsgrenar samverkar. Ingen försvarsgren, armén, marinen eller flygvapnet kan själv lösa försvaret av Gotland. Det framstod också som klart att föra över större resurser till Gotland vid en kris, eller konflikt, var förenat med stora risker – extremt stora risker.
Frågan som jag ska försöka besvara här är: vilka typer av stridskrafter bör vi ha på ön, och hur bör de organiseras? Där kommer jag utgå från tre styrande faktorer: nyttan av Gotland vid försvaret av fastlandet, minska risken för att ön tas genom ett överraskande anfall och hur framtvinga en stor insats hos en angripare, för att på så sätt få hela Försvarsmakten att kunna bli en del av öns försvar.
Gotlands roll vid försvaret av hela Sverige
Framför allt är det möjligheterna att utnyttja ön som en plattform för långräckviddiga luftvärns- och sjömålssystem som skulle bidra till att avsevärt förstärka försvaret av fastlandet. Med rätt sorts vapensystem på ön skulle vi kunna göra det mycket riskfyllt för en angripare att operera i hela området från Åland i norr till Bornholm i söder och från den svenska kusten i väster till Baltikum i öster (jämför med den potential vi tillskriver ryska system i Kaliningrad).
Sannolikt skulle det framtvinga ett angrepp mot Gotland innan operationer mot fastlandet blev aktuella. Det skulle ge oss tid att försätta försvarsmakten på ”krigsfot” och, i bästa fall, även skapa den tid som krävs för att ta emot viss utländsk hjälp. Närvaron av denna typ av system skulle självfallet också göra att en operation mot Gotland blev avsevärt mer riskfylld för en angripare.
Långräckviddiga system av den typ som skulle behövas finns inte i Sverige, med ett halvt undantag, Robot 15 för sjömålsbekämpning med just nu för kort räckvidd. I båda fallen, luftvärn och sjömålsrobot, borde dock anskaffningen av sådana system ha en mycket hög prioritet sett till Försvarsmaktens behov i övrigt.
Ett kvalificerat långräckviddigt luftvärnssystem behövs för bl a försvaret av flygvapnets basområden och viktig civil infrastruktur. Delar av ett sådant system skulle därför till rimliga kostnader kunna placeras även på Gotland. Befintliga Robot 15, som idag utgör sjömålsbeväpningen till JAS 39 Gripen och kustkorvetterna, måste snart omsättas. Nya versioner torde ha längre räckvidd än de robotar som används idag. Att i den processen även anskaffa ett antal, i en markbaserad version, som grupperas på Gotland faller sig ganska naturligt.
Det behövs inte så mycket för att framtvinga den önskade effekten, att Gotland måste tas innan ett angrepp kan riktas mot fastlandet. Sannolikt skulle det räcka med i storleksordningen ett kompani av vardera sorten. I båda fallen ca 200 man med 3-4 eldenheter (utskjutningsanordningar) i varje kompani.
Den här typen av förband saknar förmåga att skydda sig mot en angripare på marken. Det behövs därför markstridsförband för att skydda dem. Problemet är speciellt uttalat vid olika typer av överraskande anfall.
Minska risken för ett överraskande angrepp
Ett tidigt innehav av ön kan vara avgörande för Ryssland i det fall man planerar operationer i Baltikum. Genom att gruppera långräckviddiga luftvärns- och sjömålssystem på ön skulle det gå att skapa en ”skyddsmur” mot eventuella Natoinsatser, på och över Östersjön, till stöd för Baltikum. Ett tidigt, överraskande, angrepp pekar därför ut sig som ett styrande hot.
För vår del uppstår därmed behovet av att minska risken för att en angripare tidigt, och med en begränsad insats, snabbt kan ta ön. Det även i situationer där en öppen konflikt ännu inte utbrutit förrän angreppet på Gotland är ett faktum. Skall vi t ex skjuta de första skotten i kriget, då mot transportflygplan som befinner i internationellt luftrum till i stort sett fram till det ögonblick då luftlandsättningar påbörjas. Tveksamt. Anflygningen kanske bara är en maktdemonstration? Dessutom, ju mindre man behöver sätta in desto enklare blir det att genomföra denna typ av angrepp.
Svagheten med ”överraskningsmetoden” är att den måste genomföras med begränsade styrkor för att förberedelserna inte skall avslöja vad som är på gång. Riskerar angriparen att möta kvalificerat motstånd på marken, även om det kan dröja en stund (timmar) så måste han begränsa målsättningen med angreppet. De förhållandevis små styrkor, någon eller några bataljoner (kanske 1000 -1500 man med lätta stridsfordon), som han kan sätta in inledningsvis kan då knappast ges uppgiften ”besätt Gotland”, möjligen blir det då ”ta hamnen för att möjliggöra tillförsel av större styrkor”.
Finns det kvalificerade markstridsförband på ön som snabbt kan ingripa kommer därför möjligheterna att besätta ön med begränsade styrkor minska drastiskt. Markhotet mot våra långräckviddiga luftvärns- och sjömålssystem kommer därmed också bli mindre. Men kanske viktigast, motståndaren kommer att tvingas att tidigt följa upp eventuella kuppanfallsföretag med tillförsel av ytterligare förband. Något som gynnar oss, vilket framgår nedan.
Den enda typ av egna förband som kan utgöra ett tillräckligt hot mot luftlandsatta (eller tidigt landstigna förband), och därmed framtvinga behovet att tillföra mer omfattande förstärkningar, är mekaniserade förband med anfallsförmåga. Stridsvagnar är där en avgörande komponent. Det av två anledningar: den anfallskraft det ger för att möta angriparens tidiga styrkor, t ex för att återta Visby flygplats, men också att det med automatik tvingar motståndaren att tillföra egna tunga mekaniserade förband. Det senare kan i praktiken bara ske sjöledes.
En sårbar, omfattande och tidskrävande operation som kommer att ge våra (och ev Nato) flyg – och marinstridskrafter goda möjligheter att verka. Det även om de är ”sena i starten” p g a basbekämpning, vilseledning, sabotage eller andra åtgärder – något man måste räkna med. Angriparen kommer göra sitt bästa att så blir fallet. Att våra markstridsförband måste vara utgångsgrupperade på ön och mycket snabbt gripbara säger sig självt om det skall vara möjligt att möta denna typ av hot – överraskande anfall.
Framtvinga en stor insats hos angriparen
Syftet med att tvinga en angripare att sätta in stora resurser är tvåfaldigt. En stor operation måste förberedas, det tar tid och är svårt att dölja. Det ökar risken för att vi (och Nato) hinner vidta motåtgärder. Den blir också sårbarare, vi kan komma till verkan med flera olika system.
Det som kommer att vara avgörande för hur mycket en angripare kommer anse sig behöva satsa för att ta Gotland är vilket motstånd han kan förvänta sig på ön, i kombination med svårigheterna att möta andra svenska system som kan påverka hans operation. Ju mer han tvingas föra över till ön desto större hänsyn måste han ta till de ökade möjligheter som våra flyg- och marinstridskrafter får att verka. Fler eskortfartyg och mer jaktskydd måste avdelas etc. Till detta måste han, speciellt om operationen drar ut på tiden, räkna med att olika Natostridskrafter kan ingripa – ekvationen börjar bli svår.
Finns det rimligt stora, kvalificerade, stridskrafter på ön tvingar det också angriparen till en förbekämpningsfas där han måste slå ut t ex luftvärn och kustrobotar innan han vågar påbörja en överskeppning eller mer omfattande luftlandsättningar. Det tar också tid.
Sammantaget, kostnaderna/risken kan i slutändan överstiga vinsten – han avstår från att genomföra operationen.
Vad bör då finnas på ön?
Nyttan av långräckviddiga luftvärns- och sjömålssystem placerade på Gotland redovisades i avsnittet ”Gotlands roll vid försvaret av fastlandet”.
När det gäller markstridsförbanden måste de uppfylla tre krav: mycket hög tillgänglighet, tillräcklig anfallskraft för att göra ett överraskande anfall med begränsade styrkor riskabelt, och att framtvinga en större operation där en angripare tvingas att, främst sjöledes, föra över tunga förband.
Vad innebär det konkret? För att möta, och efterhand kunna slå, luftlandsättningar i storleksordningen två-till tre bataljoner skulle det behövas en stark mekaniserad bataljonsstridsgrupp. ”Diskrepansen” att en svensk bataljonstridsgrupp skulle kunna göra upp med tre bataljoner beror på att ryska luftlandsättningsbataljoner är personalsvaga, bara har lätta stridsfordon och saknar tungt understöd (en naturlig följd av att de skall kunna flygtransporteras och fällas med fallskärm).
Antalet stridsvagnar i denna gotländska bataljonsstridsgrupp bör vara tämligen stort (terrängen på Gotland är ovanligt väl lämpad för insats av stridsvagnar, och en angripare skulle inte själv disponera sådana innan de tillförts sjöledes). Stridsvagnsförband är dessutom tämligen personalsvaga vilket har sina fördelar, något jag återkommer till. Stridsvagnar kan dock inte slåss ensamma varför det också krävs mekaniserat infanteri, luftvärns- och artillerikomponenter.
Den andra viktiga faktorn, förutom att avskräcka från ett överraskande angrepp, den att framtvinga en omfattande operation med sjötransporter, skulle också uppfyllas av närvaron av en mekaniserad, bataljonsstridsgrupp på ön. För att med rimlig säkerhet kunna slå en sådan krävs normalt en styrkeöverlägsenhet av tre till ett, med likvärdiga system. D v s en angripare skulle behöva föra över ca tre tunga mekaniserade bataljoner, artilleri, underhållsenheter mm till Gotland. Det blir en ganska omfattande och sårbar operation. T ex skulle det ge våra ubåtar goda möjligheter att ingripa.
Ett kvalificerat artillerisystem på just Gotland har den värdefulla egenheten att det med en central gruppering på kan täcka nästan hela ön. Det skulle ge oss möjligheter att mycket tidigt (bästa fall inom minuter) påverka såväl luftlandsättningar som landstigningar när de är som sårbarast. För den som funderar på detaljer: ja, det skulle till viss del (dock bara viss) lösa problematiken med att en angripare grupperar system på Fårö. Den avbrutna Archeraffären med Norge borde här ge möjligheter att skapa ett artilleriförband för Gotland till rimliga kostnader av de ”överblivna” pjäserna.
Sammantaget leder ovanstående resonemang till att det på Gotland borde finnas utgångsgrupperat ungefär följande:
– ett långräckviddigt luftvärnskompani (3-4 eldenheter, ca 200 man),
– ett kustrobotbatteri (3-4 eldenheter, ca 200 man),
– en mekaniserad bataljonsstridsgrupp (ca 30 stridsvagnar, ca 40 Stridsfordon 90, m m, ca 800 man – den organisationsbestämmande materielen, stridsvagnar och Stridsfordon 90, finns redan och behöver ej nyanskaffas),
– en liten specialstyrkekontingent för ledning av egna insatser med långräckviddiga markmålsvapen, om sådana anskaffades till JAS 39 NG, eller sätts in av Nato (20 man)
– en liten artilleribataljon (8 pjäser, ca 300 man)
– lednings- och underhållsfunktioner (ca 400 man).
– hemvärn för bevaknings- och skyddsuppgifter (så många man kan rekrytera)
Bemanning och beredskap
Materiel utan personal är inte mycket värt. Genom att beredskapskraven är höga och möjligheterna att i tid, eller överhuvudtaget, föra personal till Gotland i ett krisläge innebär stora risker bör förbanden så långt möjligt bestå av gotlänningar. Behovet (enligt ovan) är ca 2000 personer. Av dessa skulle ca 400 behöva vara fast anställda befäl och specialister, många antagligen rekryterade från fastlandet, men boende på Gotland (så var det i alla fall tidigare). Återstår ca 1600 som så långt möjligt bör rekryteras på Gotland.
En årskull på ön omfattar drygt 600 personer. Skulle man tillämpa en artonårig personalomsättningstakt vid de gotländska förbanden (som vi gjorde under värnpliktstiden), d v s man är krigsplacerad mellan ca 20 och 38 års ålder, skulle det innebära att ca 14% av varje årskull skulle behöva bli soldater. Det är sannolikt omöjligt att uppnå så länge vi inte återinför värnplikt. Däremot att få hälften av behovet, ca 7% av en årskull, att bli deltidssoldater skulle kanske kunna vara en rimlig målsättning, förutsatt att utbildning och tjänstgöring gjordes lockande. Det skulle t ex kunna innebära en speciell ”Gotlandspremie”, att man inte var förpliktigad att tjänstgöra utomlands (det vore frivilligt) och att utbildningen i huvudsak genomfördes på ön.
En sådan modell skulle inte ge fulltaliga förband med personal boende enbart på Gotland, men det skulle ge en god grundförmåga som snabbt skulle kunna kompletteras med personal som flygs ut från fastlandet. Det senare visserligen riskfyllt, beroende på läget, men med tidiga beslut eller utnyttjande av ”luckor” i en eventuell angripares flygaktivitet så skulle möjligheterna finnas. Eget luftvärn med lång räckvidd utgångsgrupperat på ön skulle dessutom skapa ett visst skydd för sådana transporter.
Det här skulle innebära en särlösning för Gotland, jämfört med Försvarsmakten i övrigt, men varför inte? År 1812 infördes värnplikt på Gotland, nittio år innan det gjordes på fastlandet. Öns betydelse, svårigheterna att tillföra förstärkningar och de höga beredskapskraven gör att speciella lösningar måste sökas. Argument som: svårt, krångligt, orättvist, inte likformigt, dyrt, får inte vara avgörande. Nackdelarna med att inte göra något överstiger vida de eventuella kostnader – i vidaste bemärkelse – som kan uppstå om vi inte kan försvara Gotland.
Ekonomi
Att återskapa ett rimligt försvar på Gotland är självfallet inte gratis. Den totala ”driftkostnaden”, löner, underhåll, utbildning, premier mm torde dock understiga en miljard per år. Problemet i närtid är att det saknas militär infrastruktur på ön, allt är avvecklat. Att bygga upp det som krävs, ett barackläger för utbildning och repetitionsövningar, ammunitionsförråd, garage, verkstad mm skulle sannolikt också hamna på i storleksordningen en miljard. Kompletteringsanskaffning av materiel och t ex en utökad serie av Archer kommer också att kosta. Det är dock åtgärder som kommer ligga utspridda över tiden och måste kostnadsberäknas ihop med anskaffningen av serien i övrigt.
Det blir då en marginalkostnad, inte obetydlig, men sannolikt heller inte orimlig. Övningsfältet på Tofta finns tursamt nog kvar. Eftersom det skulle ta något år att organisera och påbörja utbildning mm på ön så kanske man kan räkna med att försvarsanslaget skulle behöva ett tillskot på ca en miljard från 2015, för Gotland. Det utöver de ca fyra miljarder extra per år som krävs för att förverkliga den organisation, IO 14, som riksdagen beställde i inriktningsbeslutet 2009.
I väntan på att detta förverkligas bör existerande förband på fastlandet kraftigt utöka sin övningsverksamhet på Gotland för att därigenom skapa en ”semipermanent” närvaro.
Avslutning
Den föreslagna modellen är inget återskapande av Kalla krigets invasionsförsvar. Då bestod Gotlands försvar av mer än 20 000 man, ett flertal pansar-, artilleri- och luftvärnsbataljoner, fast kustartilleri mm. Det här är en personalsnål lösning där existerande vapensystem utnyttjas på ett effektivt sätt, som utnyttjar våra moderna flyg- och marinstridskrafters stora potential och också tar tillvara på vad modern teknik erbjuder.
Försvarsmakten har anfört tveksamheter till att permanent satsa resurser på Gotland, likaså har enskilda debattörer pekat på risken att försvaret av Gotland blir en fråga som överskuggar andra angelägna åtgärder. Det första är fullt förståeligt. Riskerar Försvarsmakten att få ytterligare en tilläggsuppgift utan full finansiering, utöver de ca fyra miljarder per år som redan saknas, är oron mycket berättigad.
I grunden är dock den avvägningen en fråga för våra politiker. Den andra frågan är nog i huvudsak en synvilla. Rubrikerna är stora, men de kostnader som försvaret av Gotland skulle innebära måste nog trots allt betecknas som små i relation till den ökade säkerhet det skulle innebära för fastlandet, för våra grannar och för stabiliteten i vårt närområde. Var skulle vi få ut större sådana effekter för en miljard per år?
………………….
För breddad bild av olika synsätt: ÖB på DN Debatt om sitt råd till statsmakterna. Observera att rubriken är dragen, det är inte riktigt det som sägs i artikeln. – red anm
Får här påminna generalmajoren om matrat ”system av system” som gäller inte minst i luftvärnet. Därför behövs (precis som en lv-bataljon är uppbyggd idag) en mix av system med olika räckvidder och olika typer av målsökare/styrprincip. På sensorsidan ska helst både aktiva och passiva system finnas och de aktiva systemen (radarstationerna) skall spridas över flera frekvensband.
Billigt? Nej.
Farligt för en angripare? Ja.
En sund och realistisk skrivelse.
Skönt i all debatt, med konkreta förslag till åtgärder.
Om man samtidigt betänker att andelen öppet arbetslösa på Gotland är ca. 1300 personer, skulle samhällsnyttan också vara betydande.
Välskrivet och välavvägt, men försvaret av Gotland är inte ett ”särintresse” som det heter i försvarssammanhang, utan måste synkas med en total syn på svenskt försvar och en politisk vilja att försvara Sverige http://utanmisskund.blogspot.se/2014/03/en-diskussion-om-svenskt-forsvar.html
En grej som vore intressant att få reda på nu när politiker har kommit på att de vill ha militär närvaro på Gotland:
Vill man tillföra resurs för att besätta Gotland eller vill man besätta Gotland med befintliga resurser på bekostnad av något annat? Om valet är det senare förstår jag att ÖB känner sig uppbunden.
Sverige är en stor plats. Knepigt vara på rätt plats i rätt tid.
Tack för en bra genomlysning av Gotlands försvar.
Några tillägg:
A/ Ryssland kommer med all säkerhet hävda sitt intresse via gasledningen och därför komma o kräva att disponera Slite. Det ställer regeringen inför ett (Finländskt 1939)val.
B/De styrkor som placeras på Gotland, får man anta vara förbrukade efter insats.
pierre annorax: arbetslösheten nog mer än det dubbla du bedkriver. Även om FM inte ska vara en arbetsmarknadsåtgärd så innebär det som du skriver att det bör gå att rekrytera. Och att personalen stannar!
.
Mycket bra och läsvärt som vanligt! Skönt att se handgripliga förslag på hur vi skall lösa försvaret av ön, i motsats till våra politiker som verkar tro att allt löses med 14 stridsvagnar, ett batteri Patriot-robotar och 5 ubåtar.
Som vanligt verkar våra politiker missa det KKrVA ständigt lyfter fram som prio, system av system. Att köpa in dyra system som Gripen E, Visby-korvett eller nya A26 ubåtar utan att till fullo beväpna dessa är inte bara dumt säkerhetsmässigt utan även ekonomiskt.
Jag ställer en retorisk fråga till Carl Bildt; varför skall vi köpa in nya ubåtar av världsklass om vi inte utrustar dessa med senaste tänkbara vapenteknik, såsom kryssningsrobotar?
Samma fråga kan vi överföra på Visby-projektet. Varför skulle politiker snåla in på LV-robot när Finland gick vidare med detta projekt?
Jag blir också förvånad när Generalmajor Berndt Grundevik hävdar på WW, efter en direkt fråga från mig, att FML inte fört upp frågan med kryssningsrobotar. Är det verkligen rimligt att vi skall investera i nya dyra lastbilar för flera miljarder men vi utrustar inte våra vapenslag med vettiga moderna vapensystem?
Generallöjtnant Jan Salestrand skriver på FM-blogg att försvaret har möjlighet att bedriva strid med fjärrstridsvapen över hela vårt land; är det RBS-15-utrustade Gripenplan han menar då?
Vi verkar köpa in nya skyddade transportmedel i en aldrig sinande takt alltifrån Galt, G-wagen, BV, Patgb 360, dumpers och lastbilar men väldigt sällan högteknologiska vapen för att användas från våra tröskelsystem som Gripen, Visby och ubåtar.
Hur mycket kan vi skydda oss med bepansring och robot-lv när en motståndare besitter konventionella system såsom BrahMos II, Iskander eller Bastion-P?
Torde inte den mest krigsavhållande och det bästa ”tröskelvapnet” vara attackvapen?
Nej, alla våra vapenslag saknar långräckviddiga system som kryssningsrobot och borde snarast utrustas med dessa. Först ut skulle våra ”tröskelsystem” G-V-U utrustas med dessa och gärna ett stealth-system som går att applicera på alla av systemen för samordningsvinster.
Sen skulle artilleriet få komma in på 2000-talet genom att tillföras ett raket-system som kan sättas på en bandvagn, dumper eller lastbil. Här finns t ex amerikanska HIMARS som kan skjuta 6 raketer eller en taktisk robot över 300km. Vill vi använda oss av SAAB’s brasilianska kontakter finns där ett liknande system ASTROS II.
Jag håller till fullo med i tänket kring en bataljonsstridsgrupp vid försvaret av Gotland även om jag kan sakna vissa element som amfibie-strid med stridsbåt och CAS. Gotland omgärdas trots allt av vatten så både båt- och flyg-komponenter bör tas med. Ett vapensystem som det tidigare funnits tankar kring är attackhelikoptern. Skulle ett billigare system som propellerplanet Super Tucano vara intressant som CAS?
Där skulle man kunna slå flera flugor i en smäll; FV behöver ett nytt modernt skolflygplan för GEN 4/4,5 och SAAB bör kunna ta in detta genom sitt samarbete med Embraer. Detta plan kan utrustas med bomber, robotar och ksp samt automatkanon.
Dock tycker jag att det vore tokigt att i förväg ”bestämma” vart en eventuell konflikt uppstår. Detta misstag gjorde tyskarna 1944 i tron att de allierade skulle landstiga i Pas-de-Calais istället för Normandie.
Med det sagt vill jag hävda att dina svenska BG även borde appliceras på övriga svenska regioner. En BG Väst för Göteborgsområdet, en BG Syd för Skåne/Blekinge, en BG Öst för Småland/Östergötland, en BG Mitt för Sörmland/Sthlm och slutligen BG Norr för de norra delarna av landet. Plus BG Gotland.
Problemet blir väl numerären av viktiga system som Stridsvagn 122 och Archer artilleri men struntar vi i de senaste uppgraderingen av Strv 122 som ändå inte är finansierad och tar över Norges Archer-pjäser så är vi en bit på väg. Archer bör endast anskaffas i fler ex än avtalat om priset är MYCKET fördelaktigt. Pjäserna är ju redan betalda en gång.
Dessutom tycker jag att ÖB och ledande militärer i FML skall offentligt lyfta fråga om försvarsanslag istället för att stillasittande svälja dagens anorektiska nivåer. Är det rimligt att vi endast lägger 1,2% av BNP när vi förr klarade av 2-2,5-3% av BNP? Är det rimligt att vi som alliansfria lägger minst av de nordiska länderna, trots Nordens största ekonomi?
I reda pengar lägger Oman ner mer pengar på försvaret än Sverige; är det rimligt?
Svenska militärer bör offentligt förklara vikten av ett eget försvar eftersom politiker verkar sakna denna kunskap (läs särintresse). Detta är extra viktigt för den yngre generationen som klarade sig undan världskrig och kallt krig och som inte har en naturlig relation till försvaret i och med avsaknaden av värnplikt.
Mycket läsvärt, jag har lärt mig en del nytt. Några reflektioner har jag:
Även Öland torde vara ett viktigt mål för Ryssland, eftersom Nato eller Sverige kan placera sensorer och luftvärn samt sjömålsrobotar på den ön. Om vi kunde göra det så kan vi även åstadkomma ett dödläge och det är inte önskvärt för Ryssland.
”Framför allt är det möjligheterna att utnyttja ön som en plattform för långräckviddiga luftvärns- och sjömålssystem som skulle bidra till att avsevärt förstärka försvaret av fastlandet.” Karlis Neretnieks
Öland är viktigare för det omedelbara försvaret av fastlandet. Det är en rät linje mellan staden Kaliningrads militära flygplats, Ölands norra udde och det militära flygfältet Malmen i Linköping.
”De förhållandevis små styrkor, någon eller några bataljoner (kanske 1000 -1500 man med lätta stridsfordon), som han kan sätta in inledningsvis kan då knappast ges uppgiften ”besätt Gotland”, möjligen blir det då ”ta hamnen för att möjliggöra tillförsel av större styrkor”. ” Karlis Neretnieks
Han behöver inte ens ta några hamnar, för han har sina Ivan Gren RORO-fartyg som kan köra upp på stranden och Mistral som kan släppa ut amfibiefordon och landstigningsbåtar ur buken på fartyget, utanför svensk territorialgräns. Men det är klart, det skadar inte att ta hamnarna för underhållstransporter, men du skrev ju också helt riktigt ”möjligen”.
Ett problem ryssen har är att inte allt ryssarna har i krigsfartyg av ovannämnda typ finns permanent lokaliserat i Baltijsk marinbas i Kaliningradenklaven. Det betyder att de måste gå igenom Öresund alt. Finska viken i ett tidigt skede och kan då detekteras från land (Malmö, Finland och Estland). Därför så behöver vi att bevakningsstationer som bevakar genomfarten dygnet runt lokaliseras där. Det är det enklaste sättet att detektera en rysk insats tidigt.
”Finns det kvalificerade markstridsförband på ön som snabbt kan ingripa kommer därför möjligheterna att besätta ön med begränsade styrkor minska drastiskt. ” Karlis Neretnieks
Ja, men en luftlandsättning kan ske på natten efter att strömmen brutits, och då behövs det att hemvärnssoldaterna eller de reguljära soldaterna är försedda med personsökare. Hur ska de annars kunna kallas in med timmars varsel med telefonerna nere när ingen sover på regementen längre?
”De förhållandevis små styrkor, någon eller några bataljoner (kanske 1000 -1500 man med lätta stridsfordon), som han kan sätta in inledningsvis kan då knappast ges uppgiften ”besätt Gotland”…”
Gotlands terräng med växelvisa skogspartier gör att det bara finns ett begränsat antal ställen där man kan luftlandsätta lätta stridsfordon säkert. Ett av dessa ställen är vid Visby flygplats. Det kan vara bra att hålla i minnet.
”…D v s en angripare skulle behöva föra över ca tre tunga mekaniserade bataljoner, artilleri, underhållsenheter mm till Gotland. Det blir en ganska omfattande och sårbar operation. T ex skulle det ge våra ubåtar goda möjligheter att ingripa.” Karlis Neretnieks
Just därför så är en styrkeuppbyggnad på internationellt vatten strax utanför Gotlands territorialvatten ett rimligt ryskt tillvägagångssätt. Ryssen vet att vi inte kan angripa först.
Roger Klang, civis Lundensis
Kan det månne vara dags för filmatisering av förebudet 2.0 av rent pedagogiska och historiska skäl
Bra förslag kring Gotland och bra debatt. Dock som jag skrivit tidigare, jag tror det är bra att ÖB och Försvarsstaben ligger lågt just nu med förslag. Detta då politikerna behöver ”smälta” det nya läget efter sina totala missbedömningar av omvärlden.
Att slå på den som ligger är effektivt om man vill avsluta en dialog inte om man vill komma vidare konstruktivt med den som har den reella makten.
ÖB bör låta förvirrade politiker prata av sig om ubåtar och Patrioter, lugna ner sig, bli överens om att höja trösklar och anslag. Sedan kan vi hoppas att amatörstrateger och taktiker överlåter disponeringen av anslagsökningen till proffsen.
Trår ÖB fel just nu så re-etableras särintresset omedelbart av politiker som känner sig pressade och obekväma. Man måste utgå från den situation alla befinner sig i, politikerna hatar att Putin har spelat dem matt. De är mindre rädda för aggressionen i Ukraina än de är
för sin underminerade trovärdighet i Sverige. För dem vore ett oklokt utspel från ÖB just nu det bästa som kan hända för då kan de vända fokus totalt från världsscenen till hemmaplan.
På hemmaplan har de mycket större förutsättningar att styra och vinna debatten och återta initiativet. I ett sådant läge blir det knappast ens smulor till försvaret. Se på med vilken vånda man vänt kappan i studiestöds-frågan och då handlar det om ynka, i detta sammanhang, 800 miljoner. Ingen politiker vill ge mer till försvaret, men de kan känna sig tvingade att göra det, de kan komma till slutsats pga. yttre tvång och behovet att klara våra förpliktelser att hävda territoriet och Folkrättsliga krav. Men de kommer aldrig att göra det pga. tryck från ÖB eller från oss försvarsdebattörer.
Per Tengblad
Bra text men mina ringa kunskaper ger en del frågor. Varför behöver 8 artilleripjäser 300 man? Är det eldledarna som ger den stora numerären? Vore det lämpligt om hemvärnet hade förmågan att eldleda?
Varför så få eldenheter för kustrobot? Lastbilen är den billiga komponenten, robotar och sensorer borde vara det dyra.
Ett sådant förband borde ha minst ett identiskt syskon på fastlandet. Med många eldenheter kan de även vara sin egen amtransport samt serva korvetterna med exakt samma robotar.
Utöver det minimala försvar du skissar på vore det intressant att komplettera med en rörlig förmåga som kan tillföras från fastlandet och som är identisk med vad som behövs för att fylla solidaritetsdeklarationen med innehållet att kunna förstärka kuppförsvaret för en baltisk huvudstad.
Mycket bra diskussion. Låt oss bita i det sura äpplet och konstatera att vi behöver ta fram våra applex från dåvarande MHS men med moderna system. Vi måste ta fram krigsplanläggningspärmar kartor och sjökort. De finns på Krigsarkivet. Jag vill oxå lägga till ett par synpunkter, vi bör försöka fundera ut vad vi kan göra från Gotland för att stödja en NATO-operation på bästa sätt. Vi måste oxå höja hemvärnets beredskap och lära hemvärnsmännen att använda stridsvagnarna som finns på ön. Fattigmans vapen har alltid varit sjö- och landminor, dessa måste ses över och förberedas för utläggning. För sjöminor är korvetter och ubåtar lämpliga att lägga ut dem.
Göran, varför inte bemanna några korvetter med hemvärnsmän? Skämt åsido, för att få hyfsat dugliga besättningar och rimlig förmåga att uppträda i pluton och kompani behövdes förr i tiden ca 10 mån utbildning. Förbanden leddes dessutom av aktiva off.
Jag ser en generell tendens till att vilja utrusta Hemvärnet med alla möjliga typer av mer eller mindre kvalificerade system, det i tron, eller med hopp om, att det skall kompensera för bristen på fältförband. Det är nog bara att bita i det sura äpplet och konstatera, vill vi ha den effekt som t ex tidigare skytteförband utvecklade så får vi nog återskapa dem – utbildning och utrustning.
I övrigt håller jag med dig i det du säger.
Landminor har vi ju avskaffat.
Hemvärn soldater har sin grundutbildning från värnplikten och med en snittålder runt 30-35 ålder så finns det goda möjligheter att skapa Hemvärnsförband med tyngre utrustning och kvalificerade uppgifter, det som behövs är att rätt person med rätt bakgrund och vilja rekryteras.
Dessa förband kan mycket väl ledas av yrkesofficerare, våra båda insatskompanier här i Halland leds av yrkesofficerare, någon som fungerar riktigt bra.
Verkar som en gammaldags syn på hemvärnspersonal lever kvar än, sanningen är att det finns en stor spridning hos Hemvärnet, en del är inte så bra samtidigt många är faktiskt rätt hyfsade. Varför inte använda de som är rätt hyfsade.
Rick,
jag är beredd att utnyttja varenda kotte som är användbar. Jag delar också din uppfattning att dagens hemvärnssoldater (och ännu icke hemvärnssodater) skulle kunna ges utökade uppgifter bl a genom att tilldelas mer kvalificerad utrustning. Det förutsatt att de har en värnpliktutbildning i botten – det krävs nog det för att vara stridsvagnssoldat eller för att effektivt hantera ett pvrobotsystem inom ramen för t ex kompanistrid. Problemet är att de som har det efterhand blir färre och färre. Enligt min mening måste vi därför redan idag skapa ett system där vi börjar nyutbilda folk, för att på inte alltför sikt, kunna bemanna organisationen, där ett kvalificerat Hemvärnet är en del. I min ”Gotlandsmodell” pekade jag på ett sätt att göra det för att tillgodose öns specifika behov.
Karlis
Om man uygår från Hemvårn / Nationella skyddsstyrkor eller någon slags lokal värnplikt är egalt. Hemvärnsmän av lämplig åldersklass och yrkesbakgrund bör kunna ”omvandlas” (vidareutbildas) till kompetenta och motiverade (särskilt på Gotland) soldater. De bör kunna lära sig att framföra och skjuta med stridsvagn och SF 90 samt att använda tung granatkastare. Tillförsel av marktrupp från fastlandet hinner man aldrig med i tid. Även truppbefäl och bataljonsstab måste finna på ön, dvs ”Gotlands Regemente”.
Kan man inte tänka sig att klassificera Gotland som utlandstjänstgöring och så roterar vi betaljoner från förbanden på fastlandet på månadsbasis eller så för att hålla uppe numerären på Gotland?
Det ena klokare förslaget än det andra. Klart vi ska sätta fart på hemvärnet för att bemanna stridsvagnar och stridsfordon. — Gotland som utlandstjänstgöring med rotation är inte märkligare än ha våra örlogsfartyg på utlandsmissioner . Rimligtvis finns det många befäl och soldater från våra utlandsmissioner som vill göra nytta i försvaret av Gotland . — Klart vi ska kunna bemanna korvetter med marina hemvärnets folk. Vitsen är att vi måste ha fartygen ute till sjöss så långa tider som möjligt. Det kräver två- besättningssystem. — Tycker vi ska kalla in PA och FA officerare för att ta sig an Gotland så snart som möjligt.
Är inte specialförband, även en mindre kontingent, en lite väl exklusiv resurs att binda i en territorialförsvarsroll?
I övrigt verkar det vara en väl avvägd styrka, men behöver den inte till stora delar vara bemannad med fast personal om den ska kunna utgöra en försäkring mot ett strategiskt överfall?
Hemvärnet på Gotland, och andra prioriterade landsdelar, borde utrustas med Bv 410 samt understödsvapen som tung pv-robot, granatkastare, tung kulspruta och granatspruta. Redan att öka förmågan till försvarsstrid på det sättet skulle kräva utökad tjänstgöringstid i deras avtal, men om de skulle bemanna ännu mer kvalificerade plattformar så är det inte hemvärnsmän vi talar om längre utan i praktiken en anställningsform som behöver vara förvillande lik GSS/T alternativt gotländsk värnplikt.
Överstelöjtnant Stellan Bojeruds förslag för Gotland.:
En grundförutsättning för att Sverige skall kunna folkrättsligt kunna göra anspråk på territoriell rätt till Gotland är att landet har militär kontroll över området. Gotlands betydelse ökar inte minst med hänsyn till den ryska gasledningen under Östersjön.
Försvaret av Gotland består i att 1.amfibieregementet i Berga söder om Stockholm svarar för Gotlandsgruppen, som disponerar lokaler inom förutvarande Gotlands regementes (P 18) område. Stridskrafterna utgörs av Gotlands hemvärnsbataljon.
Gutarnas försvarsvilja är omvittnad och Gotlands hemvärn åtnjuter ett gott rykte. Hemvärnet har dock strukturella svårigheter. Den korta utbildningstiden innebär ojämn befälskvalitet och oförmåga att uppträda i större förband samt lösa samordnade stridsuppgifter utöver bevakning, försvar och eldöverfall. Att enbart förlita sig på hemvärnet är inte tillräckligt.
Sverigedemokraterna föreslår därför följande konkreta åtgärder, som kan ses som ett kostnadseffektivt minimiprogram:
1. Militärkommando Gotland (MKG) med en i fredstid kaderorganiserad stab bör organiseras. Av ekonomiska skäl bör staben endast bestå av ett fåtal yrkesbefäl, som vid behov kan förstärkas med krigsplacerade utbildade och övade reservofficerare. Staben leder den militära verksamheten på Gotland, deltar i underrättelsearbete rörande Östersjön samt samverkar med kustbevakningen, polisen, kommunala myndigheter m m. Den kaderorganiserade staben bör omfatta ca 10-12 personer, varav en marinofficer och en flygofficer. Chefen bör vara brigadgeneral med en överste som stabschef och tillika ställföreträdare.
2. Hemvärnet ombildas till Gotlands Territorialförsvar (GT) med utökad utbildningstid till 100 timmar per år. Genom intressanta uppgifter, bra utbildning och ekonomisk kompensation, ökas rekryteringen. Målsättningen bör vara minst två bataljoner samt ett fristående stridsvagnskompani. Utbildningen bör ledas av en grupp om fyra officerare och sex specialistofficerare, vilka svarar för krigsplanläggning, mobiliseringsförberedelser och utbildning samt är krigsplacerade vid förbanden. De som ej önskar åtaga sig utökad tjänst kvarstår med nuvarande hemvärnskontrakt och ges enklare krigsuppgifter, som svarar mot vederbörandes utbildning och erfarenhet.
3. Ett stående förband benämnt Garnisonskompani Gotland (GG) organiseras. Detta är i fredstid sammanhållet, men utbildas och övas för att kunna bilda flera förband. Med personal ur GG och från GT organiseras vid mobilisering ett antal förband. Kompaniet bör bestå av ca 80 personer.
– Ett stabskompani med bl a underrättelseorgan
– Ett luftvärnsrobotkompani
– Ett kustrobotkompani
– Ett artillerikompani
– Ett underhållskompani jämte fasta underhållsdepåer
– En militärpolisgrupp
4. Från fastlandet stationeras enligt ett rullande schema ett kompani för utbildning och övningar på Gotland och är samtidigt beredskapsförband.
5. Förberedelser görs för att tillfälligt kunna basera sjö- och flygstridskrafter på Gotland. Fåröbasen bör därför bibehållas och bunkring säkerställas.
6. Förslaget innebär att Gotland tillförs ca 100 arbetstillfällen för militärer samt ett tjugutal civilanställda. Gutar bör ges förtur till anställning i fall av likvärdiga meriter.
7. Ett antal befattningar såsom vaktchefer, stabsassistenter och bilförare m fl besätts inte med ordinarie personal, utan med frivilligtjänstgörande ur Gotlands Territorialförsvar, som på detta sätt under en begränsad tid kan undvika arbetslöshet.
__________________
En fråga: varför måste hela besättningen för olika försvartrupper för Gotlands försvar finnas hela tiden på ön?
Räcker det inte att man har materiel där färdig och kanske ca. 50% besättningen där?
Resten kan man ju flyga in från fastlandet. Eller menar du, att inte ens det lyckas…?
Då är det väl illa om inte ens ett par Herculesplan lyckas nå Gotland. Kriget är redan förlorat.
Jag kan inte heller tro, att snabba båtar skulle inte nå Gotland om de skickas från fastland på nattetid. Så jävla effektiva är väl inte ryska u-båtar – och visst finns det väl motmedel mot dem också? Typ hydrofoner är i bruk etc? Eller sover hela svenska kustförsvaret Törnrosas sömn?
MVH En gammal kustförsvarare från Finland
Lauri Törni alias Larry Thorn har dykt upp från dem döda. Och han har bra tankar.
L. Törni, tack för din kommentar,du har så rätt.
Min lösning är precis den du förespråkar. Rekryteringsunderlaget på Gotland kommer inte räcka till för att bemanna förbanden fullt ut (så länge vi inte återinför värnplikt). Fast anställt befäl tjänstgörande på Gotland och gotlänningar kommer att räcka till att bemanna förbanden till 50-60%. Det räcker för att skapa en hyfsad initial effekt, men saknar uthållighet. Resten måste flygas ut. Jag tror det senare är möjligt under vissa förutsättningar T ex kraftsamling av eget jaktflyg under operationen, utnyttjande av ” ”luckor” i fientlig flygaktivitet, tidiga beslut (innan en konflikt utbrutit), men framförallt eget kvalificerat luftvärn på ön som kan försvåra fientliga flygoperationer över Östersjön. Med rätt sorts system skulle vi kunna påverka fientligt flyg redan i höjd med baltiska kusten. Sammantaget, det går att skapa förutsättningar att flyga ut personal till ön i en skärpt situation.
Dock, materielen måste finnas på ön (precis som du säger). Att köra fartyg i en skärpt situation skulle jag inte rekommendera. Det av flera skäl:
– Det är svårt att jaga ubåt i 25-30 knops fart (snabb färja) , men det kan nog våra marina
bloggare redogöra för närmare.
– Vi har, och kommer att ha, begränsat med ubåtsjaktresurser.
– Även om vi fattar beslut tidigt (krisen ej övergått till väpnad konflikt) så är det förenat
med risker, ubåtshotet reellt redan då, vem sänkte färjan? Beskyllningar och
motbeskyllningar – inga bevis. Dessutom vi kan inte skjuta första skottet då, döda
ubåten på internationellt vatten – det är ju inte krig.
Karlis
Hade du tänkt att vi ska flyga ut Archer??
Roger,
Förstår inte frågan riktigt. Den materiel som behövs på ön skall finnas där alltid. Om jag var oklar i min artikel ovan angående Archer så beklagar jag det.
Karlis