Av generalmajor Karlis Neretnieks, generalmajor och ordförande i avdelning I

Inte blev den här artikeln kortare än den förra (som jag lovade). Men åter stod jag inför avvägningen: en kort artikel riktad till läsare som har god kunskap om olika systems verkan och uppträdande eller något tämligen långt som få orkar läsa – men som kanske även lekmannen tycker är begriplig – det blev det senare./Karlis

I min förra artikel pekade jag på ett antal, i mina ögon mycket starka, skäl till varför Gotland bör försvaras. Jag visade på att öns betydelse för säkerhet och stabilitet i Östersjöområdet hade ökat, relativt tiden för det Kalla kriget. Jag visade också på att de sannolikaste hoten var förknippade med kriser som kan övergå till en väpnad konflikt, eller inledningsskedena av en konflikt. Det är också tydligt att ön utgör ett viktigt mål för Ryssland om man vill genomföra en militär operation i Baltikum, eller hota med en sådan. Ett ryskt innehav av ön skulle kraftigt försvåra Natoinsatser till stöd för Baltikum.

Av just den anledningen skulle Nato antagligen vara berett att gå mycket långt för att hindra Ryssland från att ta ön, men hjälpen kommer inte över en natt. Dessutom, Nato kanske behöver de resurserna i Baltikum. Ur ett svenskt nationellt försvarsperspektiv skulle Gotland kunna utgöra en viktig komponent i försvaret av fastlandet. Jag konstaterade också att försvaret av Gotland måste sökas i en lösning där alla försvarsgrenar samverkar. Ingen försvarsgren, armén, marinen eller flygvapnet kan själv lösa försvaret av Gotland. Det framstod också som klart att föra över större resurser till Gotland vid en kris, eller konflikt, var förenat med stora risker – extremt stora risker.

Frågan som jag ska försöka besvara här är: vilka typer av stridskrafter bör vi ha på ön, och hur bör de organiseras? Där kommer jag utgå från tre styrande faktorer: nyttan av Gotland vid försvaret av fastlandet, minska risken för att ön tas genom ett överraskande anfall och hur framtvinga en stor insats hos en angripare, för att på så sätt få hela Försvarsmakten att kunna bli en del av öns försvar.

Gotlands roll vid försvaret av hela Sverige

Framför allt är det möjligheterna att utnyttja ön som en plattform för långräckviddiga luftvärns- och sjömålssystem som skulle bidra till att avsevärt förstärka försvaret av fastlandet. Med rätt sorts vapensystem på ön skulle vi kunna göra det mycket riskfyllt för en angripare att operera i hela området från Åland i norr till Bornholm i söder och från den svenska kusten i väster till Baltikum i öster (jämför med den potential vi tillskriver ryska system i Kaliningrad).

Sannolikt skulle det framtvinga ett angrepp mot Gotland innan operationer mot fastlandet blev aktuella. Det skulle ge oss tid att försätta försvarsmakten på ”krigsfot” och, i bästa fall, även skapa den tid som krävs för att ta emot viss utländsk hjälp. Närvaron av denna typ av system skulle självfallet också göra att en operation mot Gotland blev avsevärt mer riskfylld för en angripare.

Långräckviddiga system av den typ som skulle behövas finns inte i Sverige, med ett halvt undantag, Robot 15 för sjömålsbekämpning med just nu för kort räckvidd. I båda fallen, luftvärn och sjömålsrobot, borde dock anskaffningen av sådana system ha en mycket hög prioritet sett till Försvarsmaktens behov i övrigt.

Ett kvalificerat långräckviddigt luftvärnssystem behövs för bl a försvaret av flygvapnets basområden och viktig civil infrastruktur. Delar av ett sådant system skulle därför till rimliga kostnader kunna placeras även på Gotland. Befintliga Robot 15, som idag utgör sjömålsbeväpningen till JAS 39 Gripen och kustkorvetterna, måste snart omsättas. Nya versioner torde ha längre räckvidd än de robotar som används idag. Att i den processen även anskaffa ett antal, i en markbaserad version, som grupperas på Gotland faller sig ganska naturligt.

Det behövs inte så mycket för att framtvinga den önskade effekten, att Gotland måste tas innan ett angrepp kan riktas mot fastlandet. Sannolikt skulle det räcka med i storleksordningen ett kompani av vardera sorten. I båda fallen ca 200 man med 3-4 eldenheter (utskjutningsanordningar) i varje kompani.
Den här typen av förband saknar förmåga att skydda sig mot en angripare på marken. Det behövs därför markstridsförband för att skydda dem. Problemet är speciellt uttalat vid olika typer av överraskande anfall.

Minska risken för ett överraskande angrepp

Ett tidigt innehav av ön kan vara avgörande för Ryssland i det fall man planerar operationer i Baltikum. Genom att gruppera långräckviddiga luftvärns- och sjömålssystem på ön skulle det gå att skapa en ”skyddsmur” mot eventuella Natoinsatser, på och över Östersjön, till stöd för Baltikum. Ett tidigt, överraskande, angrepp pekar därför ut sig som ett styrande hot.

För vår del uppstår därmed behovet av att minska risken för att en angripare tidigt, och med en begränsad insats, snabbt kan ta ön. Det även i situationer där en öppen konflikt ännu inte utbrutit förrän angreppet på Gotland är ett faktum. Skall vi t ex skjuta de första skotten i kriget, då mot transportflygplan som befinner i internationellt luftrum till i stort sett fram till det ögonblick då luftlandsättningar påbörjas. Tveksamt. Anflygningen kanske bara är en maktdemonstration? Dessutom, ju mindre man behöver sätta in desto enklare blir det att genomföra denna typ av angrepp.

Svagheten med ”överraskningsmetoden” är att den måste genomföras med begränsade styrkor för att förberedelserna inte skall avslöja vad som är på gång. Riskerar angriparen att möta kvalificerat motstånd på marken, även om det kan dröja en stund (timmar) så måste han begränsa målsättningen med angreppet. De förhållandevis små styrkor, någon eller några bataljoner (kanske 1000 -1500 man med lätta stridsfordon), som han kan sätta in inledningsvis kan då knappast ges uppgiften ”besätt Gotland”, möjligen blir det då ”ta hamnen för att möjliggöra tillförsel av större styrkor”.

Finns det kvalificerade markstridsförband på ön som snabbt kan ingripa kommer därför möjligheterna att besätta ön med begränsade styrkor minska drastiskt. Markhotet mot våra långräckviddiga luftvärns- och sjömålssystem kommer därmed också bli mindre. Men kanske viktigast, motståndaren kommer att tvingas att tidigt följa upp eventuella kuppanfallsföretag med tillförsel av ytterligare förband. Något som gynnar oss, vilket framgår nedan.

Den enda typ av egna förband som kan utgöra ett tillräckligt hot mot luftlandsatta (eller tidigt landstigna förband), och därmed framtvinga behovet att tillföra mer omfattande förstärkningar, är mekaniserade förband med anfallsförmåga. Stridsvagnar är där en avgörande komponent. Det av två anledningar: den anfallskraft det ger för att möta angriparens tidiga styrkor, t ex för att återta Visby flygplats, men också att det med automatik tvingar motståndaren att tillföra egna tunga mekaniserade förband. Det senare kan i praktiken bara ske sjöledes.

En sårbar, omfattande och tidskrävande operation som kommer att ge våra (och ev Nato) flyg – och marinstridskrafter goda möjligheter att verka. Det även om de är ”sena i starten” p g a basbekämpning, vilseledning, sabotage eller andra åtgärder – något man måste räkna med. Angriparen kommer göra sitt bästa att så blir fallet. Att våra markstridsförband måste vara utgångsgrupperade på ön och mycket snabbt gripbara säger sig självt om det skall vara möjligt att möta denna typ av hot – överraskande anfall.

Framtvinga en stor insats hos angriparen

Syftet med att tvinga en angripare att sätta in stora resurser är tvåfaldigt. En stor operation måste förberedas, det tar tid och är svårt att dölja. Det ökar risken för att vi (och Nato) hinner vidta motåtgärder. Den blir också sårbarare, vi kan komma till verkan med flera olika system.

Det som kommer att vara avgörande för hur mycket en angripare kommer anse sig behöva satsa för att ta Gotland är vilket motstånd han kan förvänta sig på ön, i kombination med svårigheterna att möta andra svenska system som kan påverka hans operation. Ju mer han tvingas föra över till ön desto större hänsyn måste han ta till de ökade möjligheter som våra flyg- och marinstridskrafter får att verka. Fler eskortfartyg och mer jaktskydd måste avdelas etc. Till detta måste han, speciellt om operationen drar ut på tiden, räkna med att olika Natostridskrafter kan ingripa – ekvationen börjar bli svår.

Finns det rimligt stora, kvalificerade, stridskrafter på ön tvingar det också angriparen till en förbekämpningsfas där han måste slå ut t ex luftvärn och kustrobotar innan han vågar påbörja en överskeppning eller mer omfattande luftlandsättningar. Det tar också tid.

Sammantaget, kostnaderna/risken kan i slutändan överstiga vinsten – han avstår från att genomföra operationen.

Vad bör då finnas på ön?

Nyttan av långräckviddiga luftvärns- och sjömålssystem placerade på Gotland redovisades i avsnittet ”Gotlands roll vid försvaret av fastlandet”.

När det gäller markstridsförbanden måste de uppfylla tre krav: mycket hög tillgänglighet, tillräcklig anfallskraft för att göra ett överraskande anfall med begränsade styrkor riskabelt, och att framtvinga en större operation där en angripare tvingas att, främst sjöledes, föra över tunga förband.

Vad innebär det konkret? För att möta, och efterhand kunna slå, luftlandsättningar i storleksordningen två-till tre bataljoner skulle det behövas en stark mekaniserad bataljonsstridsgrupp. ”Diskrepansen” att en svensk bataljonstridsgrupp skulle kunna göra upp med tre bataljoner beror på att ryska luftlandsättningsbataljoner är personalsvaga, bara har lätta stridsfordon och saknar tungt understöd (en naturlig följd av att de skall kunna flygtransporteras och fällas med fallskärm).

Antalet stridsvagnar i denna gotländska bataljonsstridsgrupp bör vara tämligen stort (terrängen på Gotland är ovanligt väl lämpad för insats av stridsvagnar, och en angripare skulle inte själv disponera sådana innan de tillförts sjöledes). Stridsvagnsförband är dessutom tämligen personalsvaga vilket har sina fördelar, något jag återkommer till. Stridsvagnar kan dock inte slåss ensamma varför det också krävs mekaniserat infanteri, luftvärns- och artillerikomponenter.

Den andra viktiga faktorn, förutom att avskräcka från ett överraskande angrepp, den att framtvinga en omfattande operation med sjötransporter, skulle också uppfyllas av närvaron av en mekaniserad, bataljonsstridsgrupp på ön. För att med rimlig säkerhet kunna slå en sådan krävs normalt en styrkeöverlägsenhet av tre till ett, med likvärdiga system. D v s en angripare skulle behöva föra över ca tre tunga mekaniserade bataljoner, artilleri, underhållsenheter mm till Gotland. Det blir en ganska omfattande och sårbar operation. T ex skulle det ge våra ubåtar goda möjligheter att ingripa.

Ett kvalificerat artillerisystem på just Gotland har den värdefulla egenheten att det med en central gruppering på kan täcka nästan hela ön. Det skulle ge oss möjligheter att mycket tidigt (bästa fall inom minuter) påverka såväl luftlandsättningar som landstigningar när de är som sårbarast. För den som funderar på detaljer: ja, det skulle till viss del (dock bara viss) lösa problematiken med att en angripare grupperar system på Fårö. Den avbrutna Archeraffären med Norge borde här ge möjligheter att skapa ett artilleriförband för Gotland till rimliga kostnader av de ”överblivna” pjäserna.

Sammantaget leder ovanstående resonemang till att det på Gotland borde finnas utgångsgrupperat ungefär följande:
– ett långräckviddigt luftvärnskompani (3-4 eldenheter, ca 200 man),
– ett kustrobotbatteri (3-4 eldenheter, ca 200 man),
– en mekaniserad bataljonsstridsgrupp (ca 30 stridsvagnar, ca 40 Stridsfordon 90, m m, ca 800 man – den organisationsbestämmande materielen, stridsvagnar och Stridsfordon 90, finns redan och behöver ej nyanskaffas),
– en liten specialstyrkekontingent för ledning av egna insatser med långräckviddiga markmålsvapen, om sådana anskaffades till JAS 39 NG, eller sätts in av Nato (20 man)
– en liten artilleribataljon (8 pjäser, ca 300 man)
– lednings- och underhållsfunktioner (ca 400 man).
– hemvärn för bevaknings- och skyddsuppgifter (så många man kan rekrytera)

Bemanning och beredskap

Materiel utan personal är inte mycket värt. Genom att beredskapskraven är höga och möjligheterna att i tid, eller överhuvudtaget, föra personal till Gotland i ett krisläge innebär stora risker bör förbanden så långt möjligt bestå av gotlänningar. Behovet (enligt ovan) är ca 2000 personer. Av dessa skulle ca 400 behöva vara fast anställda befäl och specialister, många antagligen rekryterade från fastlandet, men boende på Gotland (så var det i alla fall tidigare). Återstår ca 1600 som så långt möjligt bör rekryteras på Gotland.

En årskull på ön omfattar drygt 600 personer. Skulle man tillämpa en artonårig personalomsättningstakt vid de gotländska förbanden (som vi gjorde under värnpliktstiden), d v s man är krigsplacerad mellan ca 20 och 38 års ålder, skulle det innebära att ca 14% av varje årskull skulle behöva bli soldater. Det är sannolikt omöjligt att uppnå så länge vi inte återinför värnplikt. Däremot att få hälften av behovet, ca 7% av en årskull, att bli deltidssoldater skulle kanske kunna vara en rimlig målsättning, förutsatt att utbildning och tjänstgöring gjordes lockande. Det skulle t ex kunna innebära en speciell ”Gotlandspremie”, att man inte var förpliktigad att tjänstgöra utomlands (det vore frivilligt) och att utbildningen i huvudsak genomfördes på ön.

En sådan modell skulle inte ge fulltaliga förband med personal boende enbart på Gotland, men det skulle ge en god grundförmåga som snabbt skulle kunna kompletteras med personal som flygs ut från fastlandet. Det senare visserligen riskfyllt, beroende på läget, men med tidiga beslut eller utnyttjande av ”luckor” i en eventuell angripares flygaktivitet så skulle möjligheterna finnas. Eget luftvärn med lång räckvidd utgångsgrupperat på ön skulle dessutom skapa ett visst skydd för sådana transporter.

Det här skulle innebära en särlösning för Gotland, jämfört med Försvarsmakten i övrigt, men varför inte? År 1812 infördes värnplikt på Gotland, nittio år innan det gjordes på fastlandet. Öns betydelse, svårigheterna att tillföra förstärkningar och de höga beredskapskraven gör att speciella lösningar måste sökas. Argument som: svårt, krångligt, orättvist, inte likformigt, dyrt, får inte vara avgörande. Nackdelarna med att inte göra något överstiger vida de eventuella kostnader – i vidaste bemärkelse – som kan uppstå om vi inte kan försvara Gotland.

Ekonomi

Att återskapa ett rimligt försvar på Gotland är självfallet inte gratis. Den totala ”driftkostnaden”, löner, underhåll, utbildning, premier mm torde dock understiga en miljard per år. Problemet i närtid är att det saknas militär infrastruktur på ön, allt är avvecklat. Att bygga upp det som krävs, ett barackläger för utbildning och repetitionsövningar, ammunitionsförråd, garage, verkstad mm skulle sannolikt också hamna på i storleksordningen en miljard. Kompletteringsanskaffning av materiel och t ex en utökad serie av Archer kommer också att kosta. Det är dock åtgärder som kommer ligga utspridda över tiden och måste kostnadsberäknas ihop med anskaffningen av serien i övrigt.

Det blir då en marginalkostnad, inte obetydlig, men sannolikt heller inte orimlig. Övningsfältet på Tofta finns tursamt nog kvar. Eftersom det skulle ta något år att organisera och påbörja utbildning mm på ön så kanske man kan räkna med att försvarsanslaget skulle behöva ett tillskot på ca en miljard från 2015, för Gotland. Det utöver de ca fyra miljarder extra per år som krävs för att förverkliga den organisation, IO 14, som riksdagen beställde i inriktningsbeslutet 2009.
I väntan på att detta förverkligas bör existerande förband på fastlandet kraftigt utöka sin övningsverksamhet på Gotland för att därigenom skapa en ”semipermanent” närvaro.

Avslutning

Den föreslagna modellen är inget återskapande av Kalla krigets invasionsförsvar. Då bestod Gotlands försvar av mer än 20 000 man, ett flertal pansar-, artilleri- och luftvärnsbataljoner, fast kustartilleri mm. Det här är en personalsnål lösning där existerande vapensystem utnyttjas på ett effektivt sätt, som utnyttjar våra moderna flyg- och marinstridskrafters stora potential och också tar tillvara på vad modern teknik erbjuder.

Försvarsmakten har anfört tveksamheter till att permanent satsa resurser på Gotland, likaså har enskilda debattörer pekat på risken att försvaret av Gotland blir en fråga som överskuggar andra angelägna åtgärder. Det första är fullt förståeligt. Riskerar Försvarsmakten att få ytterligare en tilläggsuppgift utan full finansiering, utöver de ca fyra miljarder per år som redan saknas, är oron mycket berättigad.

I grunden är dock den avvägningen en fråga för våra politiker. Den andra frågan är nog i huvudsak en synvilla. Rubrikerna är stora, men de kostnader som försvaret av Gotland skulle innebära måste nog trots allt betecknas som små i relation till den ökade säkerhet det skulle innebära för fastlandet, för våra grannar och för stabiliteten i vårt närområde. Var skulle vi få ut större sådana effekter för en miljard per år?

………………….

För breddad bild av olika synsätt: ÖB på DN Debatt om sitt råd till statsmakterna. Observera att rubriken är dragen, det är inte riktigt det som sägs i artikeln. – red anm

Mer av samma författare