Kriget i Ukraina dominerar våra tankar. Hur skulle det kunna vara annorlunda när vi dagligen matas med skakande bilder? Så pass skakande att våra politiker nu överväger en rejäl förstärkning av vårt försvar. En del saker går relativt fort att skaffa. Så har drönare visat sig vara synnerligen effektiva vilket de redan gjorde under kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan 2020. Av naturliga skäl har vi främst sett sådana som stöd i markstriden men för det maritimt dominerade Sverige vore de också en bra förstärkning för vårt maritima försvar. Men de stora förmågeökningarna kräver tid, bl a eftersom de också kräver utbildad personal.
När vi överväger hur dessa utlovade nya pengar skall användas är det naturligt att dra erfarenheter av det pågående kriget. Samtidigt har Sverige och Ukraina fundamentalt olika förutsättningar för sitt försvar. Ukraina är, bortsett från den viktiga kuststräckan mot Svarta havet, en inlandsstat med långa gränser mot angriparen. Sverige är en del av Norden som i allt väsentligt domineras av långa kuster. Undantaget är den finsk-ryska gränsen. Detta gör att vi, till skillnad från Ukraina, skulle kunna hålla en fiende utanför våra territorier; inte helt och hållet men vi skulle kunna undvika utdragna markstrider på vårt territorium. Och att detta är viktigt visar Ukraina-kriget tydligt; Ryssland kraftsamlar mot förstöring av städer och dödande av civila. En strategi som också användes i Tjetjenien och Syrien. Det är mot den bakgrunden jag för en tid sedan drog en lans för en Nordisk maritim strategi.[1]
Kusten är gränsen mellan land och hav. På land domineras strategin av terrängen – den tas, försvaras och förloras. Till havs koncentreras strategin på kommunikationerna – säkra egna, angripa motståndarens. Flyget är en naturlig del i båda domänerna. En klassisk marin strateg, Sir Julian S. Corbett skriver:
“Command of the sea, therefore, means nothing but the control of maritime communications, whether for commercial or military purposes. The object of naval warfare is the control of communications, and not, as in land warfare, the conquest of territory. The difference is fundamental.”[2]
Men så enkelt är det inte. Med den tekniska utvecklingen har land – markstridskrafter och flyg – kunnat påverka havet allt längre ut. Omvänt kan havet – sjöstridskrafter och marinflyg – påverka landdomänen allt djupare. Den första vapeninsatsen mot Kaboul efter 9/11 2001 utgjordes av en kryssningsrobot från en ubåt! Den franske strategen Castex beskrev detta förhållande: “Ur strategisk synvinkel är det som om land sprider ut sig över havet … liksom olja gör på vatten”.[3] Och omvänt gäller också.
Den tekniska utvecklingen har tillfogat nya element som måste hanteras i vår strategiska ekvation. Här skall jag diskutera två av dessa – vindkraft till sjöss och undervattensdomänen med sin viktiga infrastruktur. Andra element, som inte diskuteras här, är cyberrymden och rymden.
Vindkraft
Regeringen avser att snabbt bygga ut vindkraften till havs i tre områden: Bottniska viken, Östersjön och Västerhavet. Totalt skall denna utbyggnad innebära en fördubbling av Sveriges nuvarande elproduktion.[4] Om utbyggnaden blir verklighet får detta strategiska, operativa och taktiska konsekvenser.
Ett vindkraftverk består av ett torn med en rotor samt anslutning till elnätet. Dessa termer används nedan.
Strategiska konsekvenser
En erfarenhet av det pågående kriget är vikten av strategisk autonomi avseende energiförsörjningen. Denna förstärker vikten av den planerade energiomställningen. En fördubbling av elproduktionen bedöms därför av regeringen vara nödvändig. Denna kommer att påverka hela samhället inklusive Försvarsmakten. Alla behöver mer och säker elektricitet – även i kris och krig. Den havsbaserade elproduktionen blir följaktligen ett vitalt säkerhetsintresse och måste därför skyddas.
Byggnad och underhåll av vindkraftverk till sjöss kräver en omfattande infrastruktur iland i närheten av det avsedda området. Varje kraftverk kräver specialfartyg för konstruktionen till havs. Efter installationen behöver kraftverken underhållas. Vidare krävs att kraftverken byggs ihop med elnätet på land vilket kräver undervattenskablar. Resultatet är att ett antal områden med vital infrastruktur byggs ut i berörda kustavsnitt.
Sammanfattningsvis uppstår ett antal områden – till lands och till sjöss – som måste kunna skyddas i fred, kris och krig.
Operativa konsekvenser
Planeringen av försvaret av de aktuella områdena till lands och till sjöss måste ta hänsyn till befintligheten av dessa vitala skyddsobjekt. Hur försvaret bör genomföras behöver utredas. Vilket i sin tur kräver en utredning av sårbarheten hos dessa skyddsobjekts olika delar. Kontroll över det aktuella havsområdet är naturligtvis önskvärt men innebär inte ett fullständigt skydd.
Men vindparker till sjöss kommer också att påverka våra operationer med sjö- och flygstridskrafter.
För det första utgör vindkraftverk fysiska hinder. En vindkraftspark kan liknas vid ett artificiellt skärgårdsområde med små men höga öar. Varje kraftverk har en säkerhetsradie om 500 m enligt FN havsrättskonvention. En rotor har en radarmålyta om cirka 10 000 m2. Rotorns rörelser påverkar dopplerradar – vanligt ombord flygplan.
Rotorerna skapar buller i vattnet och påverkar därmed effekten av våra och angriparens sonarer. De skapar också problem för luftförsvarsradar och andra elektroniska sensorer. I varje fall avseende luftförsvarsradar pågår arbete i Storbritannien för att hitta vägar runt detta problem.[5] Å andra sidan bör det vara möjligt att använda tornen för installation av egna sensorer.
Taktiska konsekvenser
En vindkraftspark torde utgöra en speciell taktisk miljö. Tornen är stora och rotorerna påverkar sensorer av olika slag.
En vindkraftpark bör kunna utgöra relativt skyddade taktiska utgångslägen för lätta sjöstridskrafter; både för oss och för angriparen. Iran använde exempelvis offshore oljeriggar som gömställen för sina Boghammarbåtar under kriget mot Irak på 1980-talet.[6] Mindre ubåtar bör kunna utnyttja tornen som gömställen. Specialförband kan tänkas använda sådana områden som bas.
Tornen torde också utgöra besvärliga hinder för flygoperationer. Att flyga lågt och snabbt över en vindkraftpark bör vara möjligt men är sannolikt farligt. Att jaga ubåt med helikopter är knappast möjligt.
Slutligen är undervattenskablarna rimligtvis ömtåliga för fysisk påverkan både avsiktlig och oavsiktlig.
Sammanfattning
Stora områden med vindkraftparker till sjöss utgör en strategisk, operativ och taktisk utmaning. De måste skyddas eftersom avsikten är att de skall spela en viktig roll i svensk elförsörjning. Hur de kan skyddas, deras sårbara punkter och hur de påverkar operationer och taktik – positivt och negativt – måste utredas. Men de går inte att bortse från.
Undervattensdomänen
Traditionellt har undervattensdomänen varit viktig i förhållande till havsytan och därovanför – gömma sig respektive attackera (minor, torpeder). Under det kalla kriget tillkom de strategiska atomubåtarna och de som jagade dem och varandra; atomdrivna attackubåtar.
Under senare år har teknikutvecklingen lett till att undervattensdomänen fått ett egenvärde. Detta hänger samman med behovet av att borra efter olja och gas på allt djupare vatten. Härtill kommer gruvdrift på havsbotten, där nodulerna med strategiska metaller typiskt ligger på 4 000 m djup. Vidare dras undervattenskablarna för datakommunikation tvärs över världshaven.
Militärt talar man om Deep Ocean.[7] Frankrike arbetar nu fram en undervattensstrategi som avser djup ned till 6 000m. Denna har tre delar: känna till, övervaka och agera. Målet är att säkra den strategiska handlingsfriheten och säkra den strategiska autonomin genom att dra nytta av den tekniska och industriella utvecklingen samt olika samarbeten.[8]
Sverige har inte behov av att kunna agera ner till 6 000 m – vår djupaste punkt är Landsortsdjupet (450 m). Men vi har vitala intressen på havsbotten i våra omgivande farvatten.
Ett sådant intresse utgörs av de elkablar som förbinder fastlandet med Gotland och Sverige med kontinenten (Baltic cable, Fennoskan, Kontskan, Nordbalt och Swe-Pol Link).[9] Härtill kommer projekt Hansa Power Bridge mellan Sverige och Tyskland. Genom dessa kablar förbinds Sverige med EUs inre elmarknad.[10]
Sverige förbinds också med andra stater genom ett antal undervattenskablar för information – 99% av världens datakommunikation transporteras i dessa.[11] Dessa är känsliga för fysisk påverkan. Informationen som går genom kablarna kan fångas upp av specialiserade ubåtar som U.S.S. Jimmy Carter (SSN-23).[12] Huruvida det går att injicera skadlig kod är inte känt. Det anses att ryssarna har hög förmåga att avlyssna och kanske påverka information i kablarna och man har utvecklat speciella miniubåtar för denna verksamhet.[13]
Slutligen kräver vindkraftverk till sjöss kablar för anslutning till elnätet.
Kablarnas landanslutning förefaller vara relativt välkänd och är givetvis känsliga för sabotage.
Ryssland har förmåga att skada såväl el- som datakablar.[14] De kan också skadas oavsiktligt i samband med, exempelvis, ankring.
Även i Östersjön finns viktiga metaller på havsbotten. Vidare upptäcks kontinuerligt nya ämnen i havet som kan ha stor ekonomisk betydelse.
Det mer traditionella minhotet finns fortfarande och består dels av gamla minor – det finns fortfarande tiotusentals minor i Östersjön från de båda världskrigen – dels av moderna sådana vartill kommer olika tänkbara sensorer; kanske länkade till gasledningen Nord Stream. Här kan noteras att sjöminor alltid har tilldragit sig stort intresse i Ryssland/Sovjetunionen. Den första gången minor omnämns i Sverige är i Tidskrift i Sjöväsendet, nr 3 1855 i samband med Krimkriget då britterna hittade ”helvetsmaskiner” utanför Kronstadt!
Under det kalla kriget hade Sverige en omfattande kapacitet både för minläggning och minröjning. Kapaciteten försvann i huvudsak i samband med den ”eviga fredens” intåg i början av 2000-talet.
Utifrån den franska strategin ovan skulle en svensk strategi kunna ha följande mål avseende havsbottnarna i oss omgivande farvatten:
- Kunskap om topografi och sammansättning
- Övervakning av havsbottnarna och vattenpelaren däröver.
- Agera på, från och mot havsbottnarna.
Punkt 3 bör omfatta:
- Säkra våra sjöstridskrafters handlingsfrihet
- Säkra vital infrastruktur i havet
D v s:
- Minläggning och – röjning
- Utläggning och reparation av kablar och annan infrastruktur
- Omhändertagande av viktiga objekt
- Räddningstjänst
Våra nya ubåtar av Blekinge-klassen får förmåga att agera på havsbotten och vattenpelaren ovanför genom att de kan ta dykare, dykfarkoster och obemannade undervattensfarkoster. Men de blir bara två till antalet.
Sammanfattning
Undervattensdomänen blir nu allt mer strategiskt intressant. Stormakterna satsar stora resurser, vilket gör att teknikutvecklingen blir snabb. Ryssland har traditionellt stort intresse och stor förmåga inom detta område. Sverige måste vidta mått och steg för att kunna skydda sina intressen i området.
Avslutning
Vindkraftverk till havs och undervattenskablar utgör infrastruktur av vital betydelse för Sverige. Hänsyn till dessa måste tas i vår försvarsplanering. Medel och metoder måste utvecklas.
