Varför behöver Norden[2] en maritim strategi? Jo, för att geopolitiskt sett präglas Norden av det omgivande havet. Undantaget är den finska respektive norska gränsen till Ryssland. De nordiska länderna står varandra nära politiskt och historiskt. Vi har ett allt närmare militärt samarbete. Detta gäller särskilt Sverige och Finland som står utanför Nato. Alla nordiska länder har behov av att få förstärkningar ifall vi skulle dras in i ett storkrig.
Det finns två lägen att betrakta. I det första fallet står vi ensamma inför en hotande eller pågående rysk aggression därför att hjälp från USA och/eller övriga Nato ännu inte har kommit eller kanske inte kommer alls. Det senare kan bero på att USA är upptaget av en konflikt med Kina eller Iran eller av andra skäl inte kan/vill exempelvis på grund av en administration Trump 2. I det andra fallet är hjälp på väg. Artikeln gäller för det första av dessa två fall. I det andra fallet torde huvuddelen av resonemangen vara giltiga; speciellt de om västerhavet. Om, däremot, amerikansk och allierad hjälp har anlänt, så har vi sannolikt mycket liten handlingsfrihet utan får laga efter läge – dvs efter vad amerikanarna bestämmer.
I dessa scenarier spelar det faktum att Norge och Danmark tillhör Nato, medan vi står utanför, ingen större roll. Vi kan ha en gemensam strategi för de situationer som skissats ovan utan att vara allierade. Om bara Norge och Danmark får Nato-förstärkning får de allianslösa Sverige och Finland klara sig bäst de kan. Östersjön kommer dock fortfarande, i varje fall för Sverige, utgöra vår strategiska tyngdpunkt.
Norden – ett maritimt område
Om man tittar på en vanlig nordenkarta så domineras Norden av land; det finns lite vatten i Östersjön, i västerhavet och lite omkring Nordkap. Men om man höjer blicken så ser man att havet dominerar.
Det finns ett antal särskilt viktiga maritima områden i Norden: de stora öarna i Östersjön, Östersjöutloppen med Öresundsregionen inklusive Stora Bält och Western Scandinavia samt Norska havet.
Vad är en maritim strategi?
Den klassiska definitionen är given av Corbett:
”By maritime strategy we mean the principles, which govern a war in which the sea is a substantial factor. Naval strategy is but the part of it which determines the movements of the fleet when maritime strategy has determined what part the fleet must play in relation to the action of the land forces; for it scarcely needs saying that it is almost impossible that a war can be decided by naval action alone.” [3]
Det framgår tydligt att en maritim strategi inte bara handlar om marina stridskrafter utan bygger på agerande i alla domäner – idag: mark, sjö, luft, rymd, cyber samt det elektromagnetiska spektrumet. Det specifika är att den maritima domänen står i centrum – den är det strategiska objektet. Det överordnade politiska objektet är givetvis de aktuella ländernas säkerhet i vid mening.
En modernare variant är: “maritim strategi är vetenskapen och konsten [4] att utnyttja resurser – tillgängliga och potentiella – för att förverkliga de politiska mål i den maritima arenan som bestäms av den övergripande politiska strategin”.[5]
En maritim strategi handlar mycket om kontroll av havsområden under, på och över ytan. Beroende på om man har eller inte har havskontroll, kan man eller kan man inte:[6]
- I en offensiv strategi, hindra fiendes kommunikationer och attackera hans territorium från havet.
- I en defensiv strategi, garantera egna kommunikationer och hindra fienden från att attackera eget territorium från havet.
Det bör dock observeras att havskontroll – eller här bara ”kontroll” – aldrig är fullständig. Detta gäller speciellt i undervattensdomänen.
I detta sammanhang skall en maritim strategi ses som ett alternativ till den ”tidsvinnande strategi” som bl a förordades av Helge Jung i dennes bedömande inför 1948 års försvarsbeslut men som fortfarande har sina anhängare. En sådan strategi skulle också kunna kallas markterritoriell strategi eller terrester strategi. Medan en maritim strategi tar avstamp i vår maritima omgivning söker en terrester strategi att utnyttja vårt lands stora yta i förhållande till folkmängden. Men detta innebär också att striderna förs bland den svenska civilbefolkningen.
En maritim strategi kräver givetvis också markstridskrafter bl.a. för att hantera insatser av fientliga specialförband, skydda hamnar och annan viktig infrastruktur. Befolkningsskyddet måste ägnas stor uppmärksamhet. Kommer vi i efterhand måste markstridskrafterna kunna klara av en landstigning av en bataljonsstridsgrupp plus luftlandsättningar.[7]
Både en maritim och en terrester strategi kräver ett starkt flygvapen – men i olika roller. I den här diskuterade maritima strategin utgör flygstridskrafterna en integrerad del.
Geopolitisk diskussion med marina förtecken
De stora öarna i Östersjön – speciellt Gotland
Gotland är av uppenbara skäl av stor betydelse för oss. För det första för att det är en del av det svenska territoriet. För det andra för att Gotland kan utgöra kärnan i en svensk-finsk A2/AD-strategi – dvs vi kan skapa en avgränsningszon omkring ön och därmed kontrollera norra och mellersta Östersjön inkl. luftrummet däröver. [8] Detta kan göras med hjälp av långräckviddigt luftförsvar och sjömålsförmåga med lång räckvidd: svenska arméns Patriot, svenska flygvapnets luftförsvars- och sjömålsförmåga, svenska och finska marinernas korvetter med luftvärns- och sjömålsrobotar och kustrobotar samt svenska ubåtars långräckviddiga torpeder.
För USA och Nato vore ön ett naturligt bakre basområde i samband med förstärkningar till eller strider i Baltikum.
Ryssland skulle kunna utnyttja Gotland som framskjuten marinbas – och kanske som flygbas – och därigenom slippa ur sina trånga basområden i St Petersburg och Kaliningrad. Man skulle härifrån kunna skydda sjötrafiken mellan dessa basområden. Men framför allt skulle Ryssland kunna avreglera mellersta och norra Östersjön så att Nato förstärkningar till Baltikum starkt försvåras eller omöjliggörs. Man skulle också få en bas varifrån man skulle kunna insätta operationer mot Sverige och starkt försvåra våra flyg- och sjöoperationer i Östersjön inklusive hindra finsk sjötrafik.
Gotlands näringsliv och dess befolkning kräver dagliga transporter med förnödenheter, speciellt livsmedel. Samtidigt måste Gotlands jordbruksprodukter ”exporteras” löpande till fastlandet. Gotland är också beroende av en elkabel från fastlandet. Allt detta gör dels att vi – främst flygvapnet och marinen – har en resurskrävande uppgift i att skydda dessa transporter och dels att Ryssland här har viktiga påtryckningsmedel. Å andra sidan skulle Ryssland bli tvungen att försörja sina eventuellt här stationerade förband – civilbefolkningen bryr man sig knappast om.
Gotland ger oss alltså fördelar om vi väljer att agera tidigt men blir farligt om vi kommer i efterhand. I det senare fallet tillkommer frågan om hur vi skall agera för att stödja den gotländska befolkningen som givetvis kommer att utsättas för svåra påfrestningar.
Med Gotland i våra händer som bas för en A2/AD-strategi omöjliggörs i princip en stor större amfibieoperation mot Mellansverige. Nu ingår inte stora amfibieoperationer i Rysslands modi operandi. Det man är tränad och utrustad för är taktiska landstigningar av bataljonstridsgrupps storlek.[9] Men de spelar en stor roll i svensk försvarspolitik. Man bör också notera att den ryska marinen är kanaliserad genom Finska viken respektive utloppet i Baltijsk. Dvs. så länge vi kan operera med ubåtar utanför de ryska baserna blir det svårt att genomföra en större operation, speciellt om den skall vara överraskande.[10] Detta gäller också en eventuell amfibieoperation mot Sydsverige.
Östersjöutloppen med Öresundsregionen inklusive Stora Bält och Western Scandinavia
Östersjöutloppen är av synnerligen stor strategisk betydelse för alla östersjöstater – inte minst för Ryssland – eftersom alla är beroende av sjötrafik genom området. Detta gäller i alla tänkbara lägen utom storkrig. Som händelserna i januari 2022 visat behöver Ryssland också kunna transitera sjöstridskrafter in och ut genom området. Detta kan ge Ryssland incitament att försöka skaffa sig kontroll över området. För oss, de nordiska länderna, är omvändningen lika viktig.
Öresundsregionen är Nordens folkrikaste region. Western Scandinavia omfattar geografiskt Oslos storstadsområde med fylkena Akershus och Østfold, samt de svenska regionerna Västra Götaland, Halland och Skåne. Båda dessa områden är av stor ekonomisk betydelse för de berörda länderna. Göteborg är inte bara Sveriges utan också Norges och Danmarks största hamn. Andra stora hamnar i området är Helsingborg, Malmö och Aarhus. Militära förstärkningar till Norden behöver därför tillgång till dessa hamnar. Tanken att låta Trondheim vara mottagningshamn för förstärkningar är absurd – hamnen är för liten och transportnätet för vidaretransporter för svagt.[11]
Men skall vi – de nordiska länderna – kunna ta emot förstärkningar krävs också kontroll över havsområdena utanför: Skagerrak, Kattegatt och Öresund. Särskilt kustnära och inomskärs – speciellt gällande för Göteborg – kan bara Sverige upprätthålla denna kontroll.
Omvänt, om Ryssland kunde upprätta kontroll över denna zon skulle östersjöområdet avreglas från Atlanten. Därmed skulle vårt näringsliv snabbt lamslås pga. brist på sjötransporter och ett av Sveriges ekonomiskt viktigaste områden gå förlorat. Läget skulle bli nästan lika allvarligt om Ryssland inte kunde kontrollera men effektivt bestrida västs kontroll över området.
Vårt stora problem här är att Sverige inte har förmåga att ha kvalificerade sjöstridskrafter såväl på väst- som ostkusten. FB 2020 löser inte detta problem eftersom detta i och för sig ger en kvalitetsökning men inte en kvantitetsökning.
Norska havet
Området är särskilt strategiskt viktigt av framför allt två skäl. För det första gränsar området till den ryska ”bastionen” i Barentshav – Karahavet. Det är här de ryska strategiska atomubåtarna opererar – de som utgör deras andraslagsförmåga. Att skydda denna ”bastion” torde vara en rysk strategisk prioritet. För det andra måste de ryska attackubåtarna passera Norska havet på sin väg till Atlanten – och till Skagerrak och Kattegatt. Kontrollen av Norska havet är alltså utomordentligt viktig – också för Sverige.
Norska havet bildar också Nordkalottens sjöplan. En eventuell rysk markoffensiv in i området – för att utvidga skyddet av ”bastionen”, exempelvis med markbaserat luftvärn, skulle starkt underlättas om ryska marinen fick handlingsfrihet i detta område. En sådan handlingsfrihet skulle möjliggöra dels taktiska landstigningar och dels stöd av markstriden från havet bl.a. genom logistik.
Vindkraft till havs[12]
Regeringen vill nu storsatsa på vindkraftverk till havs – kanske upp till 120 Terawattimmar per år motsvarande nästan ett års elförbrukning idag.[13] Planen, om den förverkligas, får strategiska, operativa och taktiska konsekvenser.
Den strategiska konsekvensen är att Sverige får nya vitala intressen till sjöss, och det i alla havsområden. Dessa måste skyddas i fred, kris och krig. Vilket innebär nya uppgifter för Kustbevakningen och marinen. Vidare krävs en omfattande infrastruktur i land och specialfartyg för att stötta byggnation och underhåll av kraftverken. Detta leder i sin tur till att en stor maritim industri skall byggas upp på ett antal platser längs kusten med ty åtföljande transportbehov m m.
I princip innebär kraftverken att en ny, artificiell skärgård skapas. En uppenbar operativ konsekvens är att vindkraftverken tar fysisk plats vilket påverkar våra möjligheter att genomföra verksamhet till sjöss på, under och över ytan. En angripare kan dölja exempelvis miniubåtar i kraftverksområdena. Men vi kan också använda dessa områden som dolda utgångslägen. Vidare kan vi placera spaningsmedel av olika slag på kraftverken.
Taktiskt innebär kraftverken intressanta utmaningar. Hur kontrollerar man dessa områden? Kan man t ex jaga ubåt i ett sådant område? Vilka effekter på sensorer av olika slag får snurrorna? Hur ser sårbarheten ut – vilka är de känsliga punkterna?
En sak är klar, kraftverken ökar kravet på en maritim strategi.
En maritim strategi
Hur skulle då en maritim strategi kunna formuleras? Kanske så här:
”Den nordiska maritima strategin syftar till att i alla lägen bevara kontroll över havsområdena i Östersjön, västerhavet samt Norska havet. Om denna kontroll går förlorad skall angriparens kontroll bestridas.” Det kan inte nog poängteras att ”kontroll” aldrig är total – en offensiv fiende kan alltid genomföra begränsade operationer, speciellt i undervattensdomänen. Men han har inte handlingsfrihet att genomföra större operationer eller allvarligt påverka vår verksamhet.
Inom denna strategi skulle den svenska och finska marinen (Sea surveillance cooperation Finland and Sweden (SUCFIS), Swedish-Finnish Naval Task Group (SFNTG) och Swedish Finnish Amphibious Task Unit (SFATU)) tillsammans med svenska flygvapnet spela huvudrollen i Östersjön. Hur och om det går att få ett operativt samarbete med Tyskland och Polen är osäkert.
I västerhavet skulle de danska och svenska flyg- och marinstridskrafterna spela huvudrollen. Problemet här, som påpekats ovan, är att de svenska marinstridskrafterna inte kan agera både på ost- och västkusten samtidigt med kvalificerade sjöstridskrafter. De danska sjöstridskrafterna har emellertid fartyg som uthålligt kan verka i Skagerrak vilket vi inte har. Genom ett effektivt danskt-svenskt samarbete kan norska sjöstridskrafter frigöras för kraftsamling i Norska havet.
Kontrollen över Norska havet är en given uppgift för den norska marinen med stöd av Natos stående stridskrafter i området.
Sammanfattning
Norden är ett maritimt område och våra länder står mycket nära varandra. En gemensam nordisk maritim strategi för de tillfällen då förstärkningar från Nato, främst USA, inte kan komma eller ännu inte anlänt vore därför lämplig. Strategin har tre byggstenar.
1) Svenskt-finskt samarbete i Östersjön med målsättning att bygga upp en A2/AD-zon med centrum på Gotland samtidigt som angriparens utlöpande från Finska Viken och Kaliningrad försvåras av våra ubåtar. För angriparen gäller det omvända.
2) Främst ett dansk-svenskt samarbete i västerhavet i syfte att kontrollera havs- och kustområdena så att sjöfart och ev. kommande förstärkningstransporter kan skyddas. Detta samarbete frigör norska stridskrafter för insats i Norska havet. Om västerhavet skulle kontrolleras av Ryssland avreglas hela det nordiska området utom längst i norr.
3) Norska marinen tillsammans med allierade stridskrafter i Norska havet kontrollerar området och hindrar i görligaste mån angriparens attackubåtar att löpa ut i Nordsjön eller mot Västerhavet.
Två särskilda svårigheter behöver lösas: den politiska viljan resp. den svenska marinens alltför få fartyg.
Lars Wedin är pensionerad kommendör och ledamot av Kungl Örlogsmannasällskapet och Kungl Krigsvetenskapsakademien samt associerad ledamot av Académie de marine.
Artikeln är avslutad den 13 februari 2022. Mejladress till författaren: lars@wedinstrateg.fr
Noter
[1] Artikeln förutsätter att dagens (2022-02-14) geopolitiska situation i huvudsak gäller.
[2] Island lämnas utanför diskussionen.
[3] Corbett, Sir Julian S: Some Principles of Maritime Strategy, Conway Maritime Press, 1972 (1911) s. 13.
[4] Jfr Kungliga Tekniska Högskolans valspråk: Vetenskap och Konst.
[5] Från Wedin, Lars: Maritime Strategies for the XXI Century. The Contribution by Admiral Castex, Nuvis, Paris 2016, s. 121.
[6] Castex, Amiral [Raoul]: Théories stratégiques, vol V, Économica, Paris 1997, s 87. Författarens översättning.
[7] Claremont, Ben: “Gators in motion: demystifying recent Russian amphibious activity”, https://cimsec.org/demystifying-recent-russian-amphibious-activity/?fbclid=IwAR2Y4Lh
[8] Se Bergqvist, Carl: Ett svenskt A2/AD-koncept – en möjlighet genom ökad samordning”, Tidskrift i Sjöväsendet nr 6, 2021, s. 859 – 868.
[9] Op.cit. se fotnot 7. Claremont : “Gators in motion: demystifying recent Russian amphibious activity”
[10] Detta utvecklas i Werin, Odd och Wedin, Lars: Vår marin för ett tryggt Sverige och ett starkt Europa. Marin strategi 2030, Kungl Krigsvetenskapsakademien, 2020,
[11] Detta är en gammal fråga. I TiS nr 6 1955 tar kommendörkapten Sten Ljungberg tar bl.a. upp frågan om svensk import i krig. Frågan om utnyttjandet av Trondheim hade diskuterats men Sovjetunionen hade uttryckt att det var olämpligt att Sverige bidrog till utbyggnaden av en örlogsbas i Trondheim. Diskussionen hade därefter bara rört fredsförhållanden. Nackdelar var lossningsmöjligheterna och de långa landtransporterna. Nödvändiga åtgärder skulle bli dyra. Västkusthamnarna skulle fortsatt vara viktiga.
[12] Ämnet är behandlat i Wedin, Lars: Maritime Strategies for the XXI Century. The Contribution by Admiral Castex, Nuvis, Paris 2016, s. 79 – 80, 161 – 165
[13] Göteborgsposten 15 februari, 2022. www.Regeringen vill skynda på vindkraft till havs | GP