Inledning
I tidigare artiklar i denna artikelserie beskrivs den förändrade operativa och säkerhetspolitiska kontext som den svenska armén nu måste förhålla sig till. Detta grundar sig dels på en omfattande förändring i operationsmiljön där rysk aggression i kombination med en accelererande teknisk utveckling förändrat förutsättningarna på slagfältet. Dels grundar sig detta i det svenska Natointrädet, vilket inneburit att Försvarsmakten fått en förändrad roll. Från en situation där vi främst övar och tränar för att bygga upp förmåga till nationellt försvar för användning efter mobilisering krigstid, till att nu utgör en pusselbit i en större allians av stater och där vår armé behöver vara tillgänglig över hela konfliktskalan.
Den förändrade säkerhetspolitiska kontexten, medlemskapet i Nato, ett aggressivt Ryssland samt en accelererande teknisk utveckling, ställer krav på en omfattande anpassning av hur våra krigsförband utbildas, övas och tränas. För att möta dessa krav måste vi inledningsvis förstå och förhålla oss till det operativa sammanhanget. Detta innebär att vi i större omfattning måste öva i en multi-domän kontext, där vi integrerar våra förband med Natos kommandostruktur, samt i scenarier som utvecklar vår förmåga att lösa uppgifter med våra allierade. För Sverige och den svenska armén har detta inneburit att vi förväntas ta ett stort ansvar för Natos norra operationsområde. För armén innebär detta specifikt att vi ytterligare behöver utveckla vår förmåga till subarktisk strid med en division. Vår förmåga att verka med divisioner under en armékår, är inte bara en teoretisk och praktisk utmaning avseende övning och träning. Detta är ett strategiskt område där armén kan bidra till Nato med unika erfarenheter och förmågor avseende strid i subarktisk miljö, vilket också innebär realpolitiska fördelar för Sverige inom ramen för det överstatliga samarbetet. Ett fokus på Natos norra operationsområde och en svensk ledarroll inom subarktisk strid, kommer att tydliggöra den svenska arméns roll inom Nato och därutöver stärka alliansens kollektiva förmåga och bidra till Sveriges dito.
Denna artikel syftar till att fördjupa resonemanget kring frågan varför samt hur vi inom armén förhåller oss till utbildning, träning och övning, likaså hur detta måste utvecklas för att möjliggöra den transformation vi har påbörjat. Vi hoppas att även denna artikel uppmuntrar till debatt och reflektion kring arméns utveckling generellt och arméns utveckling av nya koncept övning- och träning i synnerhet.
Den förändrade säkerhetspolitiska kontexten
Vårt medlemskap i Nato har inneburit ett stort antal förändringar för Sverige och Försvarsmakten som inte bara omfattar förändringar i vår försvarspolicy utan är mycket mer omfattande än så. Genom Natointrädet har Sverige anslutit sig till en allians där samtliga medlemmar i händelse av krig genom ett gemensamt förmågenyttjande förväntas stödja de andra medlemmarna. Detta gemensamma förmågenyttjande innebär att Sverige nu också förbundit sig i att delta i alliansens gemensamma förmågeskapande och förmågeutveckling. För armén innebär detta bland annat att vi behöver förändra hur vi övar och tränar.
I det nya kontext som Försvarsmakten har att verka inom är inte övningsverksamhet inte detsamma som träning. Syftet med övningar är främst att öva skarpa krigsplaner, värdera och pröva faktiska krigsförband som anmälts till Natos styrkeregister, samt till att stödja alliansens strategiska kommunikation. Inför kommande övningsperiod har SACEUR pekat ut tre övergripande övningsmålsättningar syftandes till ett huvudområde som ska prägla de övningar markstridskrafterna genomför:
De tre övergripande övningsmålsättningarna är:
- Allliance first – Innebärandes Natos målsättningar före nationella övningar (Försvarspolicy).
- Warfighting focused – Innebärandes ett fokus på funktionskedjor med syfte att kunna verka och leverera effekt inom storskaliga och högintensiva väpnade konflikter (Förmågeutveckling).
- Plan based – Innebärandes att övningar ska pröva eller utveckla alliansens gemensamma planer (Förmågeskapande).
Dessa tre syftat till att uppnå:
- NATO Convergence – Övningsverksamheten syftar till att medlemsstaterna ska kunna konvergera sina resurser i gemensamma storskaliga operationer för att därigenom vinna mot en potentiell motståndare (Förmågenyttjande).
För Sverige innebär detta ett skifte från hur vi tidigare övat och tränat och ett nytt perspektiv på hur vi ska och bör öva tillsammans med våra allierade. En central del av detta är anpassningen till NATO:s övnings- och träningsprogram, vilket från och med nu är styrande och dimensionerande för vår övningscykel. Här bör vi utveckla våra nationella ledningsstrukturer där vi i så hög grad som möjligt övar och tränar i de strukturer som vi planerar för att nyttja i krig. Vi behöver också träna och öva i den terräng och miljö där respektive förband i första hand ska eller planeras att nyttjas. För huvuddelen av armén innebär detta ett fokus mot subarktiska förhållanden. Denna miljö ställer särskilda krav på både personal, ledarskap och materiel, vilket gör att övningar måste anpassas till att spegla dessa utmaningar. Därför behöver den svenska armén inför kommande Natoövningar, egna, andras eller gemensamma, bidra och delta med interoperabla nummersatta förband. Givet alliansens regelverk förväntas förband som redovisas i styrkeregistret vara samövade och värderade, vilket innebär att vi inte längre kan delta i övningar med tillfälligt sammansatta förband som dessutom övar i fel terräng eller mot fel uppgifter. Detta är ett skifte som påverkar hur vi planerar och genomför vår förbandsproduktion, men också hur vi kommunicerar och redovisar våra förmågor.
Att avskräcka en aggressiv och kapabel motståndare
Den normerande motståndaren för Nato i Europa är Ryssland. Genom en allt mer aggressiv utrikespolitik vilket kanske främst manifesteras genom angreppskriget mot Ukraina har den europeiska säkerhetspolitiken förändrats och försämrats. Sverige som medlem i Nato står tillsammans med de övriga medlemmarna inför ett akut krigshot, vilket innebär att statens krigföringsförmåga utvecklats och gått från att vara en teoretisk utmaning till en potentiellt existentiell fråga. Detta är en gemensam men också enskild angelägenhet för medlemsstaterna i Nato. Därför har medlemsstaterna ingått bindande avtal om att inte bara stödja varandra i ett gemensamt förmågenyttjande i händelse av krig och utlösandet av artikel V, utan även att bidra till ett gemensamt förmågeskapande och en gemensam förmågeutveckling. Men kanske ännu viktigare innebär detta att alliansen har en gemensam försvarspolicy som syftar till avskräckning och därmed ska verka krigsavhållande för potentiella motståndare. För Sverige som en (Near fronstate) nära granne till Ryssland är denna avskräckning avgörande. Om denna misslyckas riskerar vi tillsammans med de andra östersjöstaterna att bli indragna i krig.
Inom ramen för detta har Sverige ett omfattande ansvar för att tillsammans med de andra nordiska länderna försvara Natos nordliga operationsområde. För att lyckas med detta måste den svenska övningsverksamheten, i likhet med Natos övergripande principer, vara inriktad på att både signalera avskräckning (deterrence) och förbereda oss för att, vid behov, försvara (defence) alliansen. Natos övningsserie syftar i enlighet med SACEURs tidigare redovisade prioriteringar till att, förutom att avskräcka, även till att öva, pröva och utveckla den militära förmågan inom alliansen. Därför behöver Sverige också bidra till övningar som stödjer alliansens förmågeutveckling samtidigt som vi bibehåller de svenska perspektiven. Den övningsverksamhet vi deltar i behöver stödja såväl alliansen som Sverige. Förutom Sverige, Finland och Norge är det idag bara USA som effektivt kan verka med större förband i detta operationsområde. Detta betyder att Sverige dels behöver öva och förbereda de förband som ska verka i norr, dels innebär detta att vi behöver stödja andra länder med deras förmågeutveckling att på Nordkalotten. Genom att stödja våra allierades förmågeutveckling att verka subarktiskt ökar antalet förband som kan stödja oss, vilket bidrar till ökade möjligheter till förmågenyttjande och därigenom till avskräckning. Detta kräver ett paradigmskifte i vårt förhållningssätt, där övning och träning inte enbart är ett nationellt verktyg för förmågeutveckling, utan en del av Natos kampanjplaner. Med detta synsätt blir vårt deltagande och engagemang i övningar som Swift Response 25 eller Cold Response 26 ytterst viktiga.
För att lyckas med detta måste armén dels prioritera vilka övningar vi deltar i, dels tillse att vi övar med “rätt förband” eller rätt förmågor. Om vi inte gör det kommer vi inte på ett trovärdigt sätt stödja Natos avskräckning och inte heller på ett adekvat sätt bidra till att pröva och utveckla alliansens operationsplaner. Därutöver behöver vi ta ett mycket större ansvar för att bidra till andra staters förmågeutveckling. Detta innebär en balansgång om vi ska lyckas genomföra krigsförbandsövningar med nummersatta krigsförband inom ramen för Natos övnings- och träningsprogram samtidigt som vi tränar och utbildar värnpliktiga till andra krigsförband. Sammantaget innebär detta att svenska armén skyndsamt behöver överse hur vi tränar och övar och hur detta hänger samman i ett större perspektiv.
En pågående teknikutveckling och en förändrad operationsmiljö
Erfarenheterna från kriget i Ukraina bekräftar gamla sanningar samtidigt som de bidrar med nya insikter. Fortfarande gäller att våra krigsförbands förmåga att skydda sig mot och bekämpa en motståndares dimensionerande system är avgörande för utgången av framtida dueller. Under det pågående kriget i Ukraina har detta kommit att visa sig vara mer komplext än tidigare. De nu tillgängliga avancerade UAS (Unmanned Aerial Systems) och CUAS (Counter Unmanned Aerial Systems) systemen i kombination med elektronisk krigföring (EW) medför en mer transparant och oförlåtande kontext än tidigare. Samtidigt har förmågan till långräckviddig förmåga på djupet utvecklats och där billiga och relativt enkla system i kombination med mycket avancerade och dyra system kan leverera effekt långt in över motståndarens bakre områden. Om striden tidigare definierats av ett defragmenterat slagfält har detta nu utvecklats till ett högtransparent slagfält där huvuddelen av verkan och förluster uppnås i de bakre områdena eller hos förband nära fronten men som inte är försvarsgrupperade. Den tekniska utvecklingen, både genom utveckling av nya system eller genom kombinationen av att nyttja tidigare förmågor men på nya sätt, sker dock så fort att det är riskabelt att fastställa långsiktiga och konkreta slutsatser. Ett exempel på denna accelererande tekniska utveckling är den pågående kampen med medel och motmedel som just nu sker mellan UAS och CUAS och mellan system för långräckviddig bekämpning och luftvärn.
Som en konsekvens av detta måste vi under övning- och träning särskilt fokusera på att utveckla effektiva metoder för att upptäcka, identifiera, undgå och bekämpa dessa system. Den snabba teknikutvecklingen ställer krav på att vi kontinuerligt anpassar och vidareutvecklar våra krigsförband och den teknik dessa använder.
Övning och träning ska här nyttjas som en plattform för att kontinuerligt experimentera och därmed utveckla ny teknik och nya förmågor. Detta ska i större utsträckning än tidigare genomföras i nära samarbete med industrin, FMV och FOI. Vår förmåga att utveckla och leverera ny teknik bidrar inte bara till vår och alliansens förmåga utan även till svenskt anseende och till svenskt näringsliv. Ett tätt samarbete mellan Försvarsmakten, andra svenska myndigheter och våra allierade gör oss därmed både starkare och robustare. Detta kräver också att vi blir bättre på att använda underrättelser för att förstå vad och hur vår motståndare utvecklar sina förmågor. Sådana underrättelser måste också spridas i organisationen och finnas tillgänglig för att förbereda och utveckla våra egna metoder. Att undanhålla underrättelser från egna förband för att inte medvetandegöra motståndaren om våra kunskaper måste noggrant vägas mot den negativa konsekvensen av att våra soldater och officerare inte kan förbereda våra krigsförband på bästa sätt. Detta synsätt behöver förändras för att möjliggöra att övningar planeras och genomförs på ett sådant sätt att vi övar mot en korrekt och relevant motståndare som återspeglar den faktiska operationsmiljön.
Parallellt med detta bör simulatorer få spela en större roll i våra övningar, där fokus är icke-scriptade scenarier för att skapa dynamiska och verklighetsnära stridssituationer och mot en tänkande motståndare som tillåts taktisera. Dessa övningar ska i större omfattning än nu genomföras dygnet runt även under mörker och som tidigare nämnts i rätt miljö eller geografiska område. Övningarna bör också innehålla realistiska konsekvenser av chefers beslut, exempelvis konsekvenser av stupade och skadade eller negativ påverkan på det civila samhället. Det är endast genom att öva realistiskt som vi medger våra förband möjligheten att verkligen utvecklas i fredstid. Därför är det är också helt avgörande att LI[1]/LL[2] snabbt omhändertas och förädlas till konkreta åtgärder, och inte blir liggande på olika nivåer för handläggning. På samma sätt måste vi även pröva våra chefer för att genom dem skapa förutsättningar att utvecklas och för organisationen att utvärdera chefs- och ledarskapet. Det är ett grundläggande krav och en förutsättning att den krigsplacerade chefen leder sitt eget förband och dessutom deltar och påverkar förbandets förmågeutveckling.
Våra övningar måste och vårt deltagande i Natos övningsserie måste därför utvecklas så att detta medger utveckling av ny teknik och implementering av nya förmågor samtidigt som vi stödjer alliansens gemensamma ansatser. Att välja vilka övningar vi deltar i och att välja rätt förband och rätt målsättningar kommer att bli allt viktigare för vår framtida förmågeutveckling. Inom ramen för detta blir mindre men mer specificerade övningar som fokuserar på särskilda funktioner, exempelvis Dynamic Front, viktiga. Dessa övningar fyller bland annat syftet att öka vår förmåga till att kunna verka interoperabelt med andra förband inom Nato-kontexten, men bidrar också till att signalera förmågor eller intentioner och utveckling av enskilda soldater och officerare. Detta är ett gemensamt ansvar för både organisationen och de individer som verkar i krigsförbanden.
Fokusområden för den svenska armén
Arméns taktik kommer även framgent att utgå från manöverkrigföring, där vi eftersträvar att tillämpa uppdragstaktik på alla ledningsnivåer. Detta utgör grunden för svensk krigföring och är enligt oss en av förutsättningarna för framgångsrika militära operationer i subarktisk miljö och utgör därmed ett av våra unika bidrag till Nato. Samtidigt måste vi inse att vi nu är en del av Nato, vilket innebär att våra metoder men även taktiska- och operativa koncept behöver förändras. Detta grundar sig dels i en förskjutning av ledningsnivåer där vi behöver normera oss efter divisionens strid snarare än brigadens, vilket är utmanande eftersom huvuddelen av officerskåren i bästa fall är uppvuxen i en brigadarmé, i värsta fall i en bataljonsarmé. Men detta utgår dels också från det ökade behovet av att samordna eld och rörelse i en multinationell kontext och med ett betydligt större inslag av resurser för verkan än vad Sverige någonsin övat eller tränat för. Med detta som utgångspunkt ska vi planera, genomföra och utvärdera våra övningar och vår träning. Det innebär till exempel att från lägsta nivå upp till brigadnivån skall typfall och duellen prioriteras, vilket främst omhändertas inom ramen för träning eller egen övningsverksamhet. Från division och uppåt är de taktiskt förutsättningsskapande verksamheterna och samordning av multinationella samt försvarsmaktsgemensamma förmågor som ska övas.
Vi menar att armén för att lyckas med detta måste fokusera på att öva i rätt miljö, i rätt operativ kontext och med rätt förband. Detta innebär framförallt att armén måste fortsätta med att intensifiera arbetet med att utveckla vår division inom (multinationell) kårs ram. På kort sikt betyder det att vi både måste utveckla och organisera våra manöverbrigader, samtidigt som vi måste sätta samman dessa brigader tillsammans med våra funktionsförband i en fungerande division. För att göra det behöver vi utveckla våra funktionskedjor inom ramen för Natos lednings- och förmågestruktur, vilket också bidrar till alliansens avskräckning och vår egen förmågeutveckling. För svenska armén är det divisionens strid som är normerande och övning av våra förband ska ske utifrån antagandet om en svensk division som del av en multinationell kår.
Divisionen och kåren skapar förutsättningar för att brigaden och dess förband vinner striden, med stöd av funktionerna. Vidare måste vi tillåta oss att öva 24/7 och utveckla förmågan att slåss i mörker. Anpassning av stridsberedskapsgrader, marschberedskap m m är i detta sammanhang centrala för ett vidmakthålla ett så bra stridsvärde som möjligt över tid. Slutligen, en omstrukturering av utbildningssystemet, där armén gör upp med “GMU-logik” och befattningsutbildningen börjar tidigare för att snabbare komma in i förbandsträningen. Soldaterna skall inte vara färdigutbildade förrän vid utryckning. Grundläggande soldatutbildning kan med fördel planeras och genomföras samordnat med befattningsutbildningen.
Detta innebär i sin tur ett större fokus på att öva våra funktionskedjor (Warfighting functions) så att dessa fungerar och stödjer oss och våra allierade. För den svenska armén kommer därför förmågan att verka med en Joint Air-Ground Integration Cell (JAGIC) vara central. Detta kan ses som en motor i vårt pågående divisionsutvecklingsarbete och i vår förmåga att samordna luft- och markoperationer. Kring detta finns redan etablerade samarbeten och kommande övningar ska i ännu större utsträckning nyttjas för att snabba på utvecklingen av vår förmåga att integrera och verka med en svenska division i Natos kommandostruktur. Förutsättningarna att lyckas med detta innebär dels att vi fortsätter med de samarbeten som redan genomförs med exempelvis US V Corps eller med ARRC. Men det innebär också att vi bli bättre på att delta med rätt förband på rätt övningar och att vi nyttjar Natos övningsserie till att öva och utveckla rätt förmågor och rätt funktionskedjor. För att detta ska vara möjligt i ett Nato-sammanhang behöver vi skyndsamt utveckla vår interoperabilitet. Detta innebär inte enbart tekniska förutsättningar utan omfattar även metoder, kultur och förtroende med avsedda samarbetspartners. Sammantaget kan interoperabilitet beskrivas som alla förutsättningar som krävs för att effektivt lösa stridsuppgifter tillsammans med andra.
Som tidigare nämnts, behöver vi i större utsträckning än tidigare delta med rätt förband och med rätt personal i Natos övningsserie. Detta är fundamentalt annorlunda mot att öva sammansatta förband utgåendes från en svensk produktionslogik på lägre nivå eller baserat på de personella och materiella resurser som råkade finnas tillgängliga. Ur ett produktionsperspektiv innebär detta att övningar i större utsträckning behöver betraktas på samma sätt som militära operationer eller internationella militära insatser. Övningarna behöver planeras och förberedas under längre tid och med ett beaktande av samtliga produktionsfaktorer och med i förväg utpekade krigsförband som förbereds för uppgiften. Detta kommer att påverka vår produktion på det sättet att en eller flera av våra brigadplattformar kommer att behöva genomföra fullständiga brigad KFÖ samtidigt. Detta behöver göras för att kunna öva och värdera hela krigsförband. Detta behöver också göras för att skapa tillräckligt med förbandsvolym för att på ett adekvat sätt kunna öva divisionens funktionskedjor, men även för att kunna öva och pröva vår faktiska krigsplanläggning. Därutöver behöver vi tillse att vi tar vårt ansvar så att de övningar vi anmäler oss till eller planerar möter den svenska arméns behov, stödjer Försvarsmaktens gemensamma försvarsplanering eller bidrar med Sverige strategiska kommunikation.
Sammanfattning
Som nämndes i inledningen syftar denna artikel till att fördjupa förståelsen för hur arméns syn på övningar måste utvecklas för att möta den nya säkerhetspolitiska kontexten och den förändrade operationsmiljön. För den svenska armén menar vi att denna ställer större krav på att vi tar ett större ansvar för Natos norra operationsområde och bidrar med alliansens förmågeutveckling för strid i subarktisk miljö. Därutöver behöver armén på ett tydligare sätt anpassa sig till de tekniska och taktiska förändringar som Nato-inträdet och den pågående teknikutvecklingen inneburit. Detta innebär att vi måste sätta armén i ett sammanhang större än oss själva, där vi måste förstå de skeenden och beroenden som påverkar oss. Detta syftar i grunden till att förstå de nya förutsättningar som det innebär att gå från en bataljonsarmé till en divisionscentrerad armé inom ramen för en armékår i en försvarsallians. Konsekvenserna av detta är att arméns personal och de som stödjer armén inser och tar till sig de nya förutsättningarna som råder just nu och därmed bidrar med att anpassa sig själv och organisationen. Dessa krav på förändringar påverkar såväl det dagliga arbetet som det långsiktiga arbetet med att öka arméns krigföringsförmåga inom ramen för ett nationellt och kollektivt försvar. Detta innebär övergripande att tre perspektiv behöver omhändertas:
- Armén måste skyndsamt identifiera sin roll som förmågeskapare och förmågeutvecklare av markstridskrafter för storskaliga högintensiva militäroperationer inom Natos norra operationsområde och omedelbart anpassa övningsverksamheten därefter.
- Arméns övningar måste normeras utifrån att antingen stödja avskräckning eller förmågeskapande på en övergripande nivå. Detta innebär att armén måste inse betydelsen av att öva och träna hela funktionskedjor, från den lägre förbandsnivån och hela vägen till divisions- och kårnivån. Detta är avgörande för att bygga en robust och trovärdig förmåga, där vi som en del av alliansen kan möta och besegra en aggressiv och kapabel motståndare.
- Arméns övningar måste präglas av en kultur och attityd där vi faktiskt övar och prövar våra planer och förmågor. Detta innebär att misstag är en naturlig del av lärandeprocessen vilket också behöver hanteras genom en tydlig erfarenhets- och uppföljningsmetodik. Övningarnas syfte är att förutom att avskräcka också att öva, pröva och utveckla den militära förmågan inom alliansen och Sverige. Därför måste vi tillåta en kultur som accepterar misslyckande, men också där vi vågar öva och pröva nya metoder både avseende teknik och taktik. Endast genom en sådan förskjutning kan vi höja vår totala förmåga och anpassa oss till de rådande utmaningarna.
Avslutningsvis måste samtliga chefer vid arméns krigsförband och arméns personal i övrigt acceptera och förstå vad dessa förändringar innebär och stödja vår utveckling i rätt riktning. Detta ställer stora krav på både den enskilde och på organisationen. På kort sikt är det därför synnerligen viktigt att det dagliga arbetet vid arméns organisationsenheter ska präglas av att öka krigsförbandens förmåga att inledningsvis vinna duellen och stridskontakten och att därefter i ett större sammanhang bidra till divisionens eller kårens strid. Därvid behöver armén skilja på träning och övning och inse att även om de båda bär mot samma syfte har de olika innebörd Vägen framåt för att lyckas med detta är att sätta övningsverksamheten i centrum och att i en betydligt större omfattning än i dag tillse att rätt chefer, personal och rätt förband deltar i våra övningar. Detta innebär att övningsverksamheten behöver prioriteras och sättas i fokus inom ramen för vår pågående tillväxt.