Flera svåra problem har under de senaste åren, och inte minst under sommaren 2024, kommit att prägla Tyskland. De regionalval som skett respektive sker i tre tyska förbundsländer i den östra delen av landet – i Thüringen och Sachsen den 1 september och i Brandenburg den 22 september – har nu medfört att allt ställts på sin spets.
Många av de tyska problemen kan knytas till det ryska storskaliga anfallet på Ukraina i februari 2022. Därmed brast definitivt de förhoppningar som Tyskland – trots många tecken på att detta inte var möjligt – haft på en fredlig samexistens med Ryssland, innebärande också ett stort handelsutbyte. Tyskland behövde nu ersätta rysk gas och olja, vilket ledde till höga energipriser i landet, och genom EU:s sanktioner fick också den tyska exporten, bland annat bilindustrin, stora problem. Den tyska ekonomin har därmed hamnat i kris. Samtidigt har regeringen haft mycket svårt att komma överens om budgeten, liksom i en rad andra frågor.
Många av de problem som råder i Tyskland kan hänföras till den splittring som råder i landet och som också finns inom regeringen. Denna leds sedan 2021 av tre mycket olika partier. Socialdemokraterna, Sozialdemokratische Partei Deutschlands (SPD), som innehar förbundskanslerposten, leds av Olaf Scholz, medan De gröna, Bündnis 90/ die Grünen, fått tillsätta utrikesminister- och ekonomiministerposterna och det liberala Freie demokratische partei (FDP) har den viktiga finansministerposten.
Ukrainarelaterade problem
Problemen med den tyska ekonomin blev uppenbara för alla den 5 augusti i år, då finansminister Christian Lindner, i ett brev till försvars- och utrikesdepartementen, förklarade att nya ansökningar från dessa departement om stöd till Ukraina skulle avvisas, och att enbart sådana program som redan var finansierade skulle få fortsätta. Från 2026 skulle man behöva förlita sig på andra medel, och här pekade finansministern på frusna ryska tillgångar i Europa som en möjlig källa. Redan den kommande budgeten, för 2025, kommer emellertid att medföra en nedskärning från årets 7,5 till 4 miljarder euro.[1]
Redan i juni hade G7-gruppen enats om att ett lån på 50 miljarder dollar skulle ges till Ukraina och betalas tillbaka med vinsten från frysta ryska tillgångar. Mycket kring detta är dock fortfarande oklart och samtalen pågår ännu. G7 har emellertid uttalat sig mycket klart om att dessa pengar inte får ersätta de nationella bidragen som hittills getts.[2]
Det tyska stödet till Ukraina är för närvarande, efter USA, det största från ett enskilt land (men endast cirka det tionde största om man räknar i relation till bruttonationalproduktionen). Från en blygsam start, där speciellt den tidiga leveransen av 5000 hjälmar blev hårt kritiserat, har Tyskland levererat värdefulla vapen, och särskilt luftvärnssystemet Patriot. Fortfarande finns dock ett stort stridsäpple gällande kryssningsmissilen Taurus, som De gröna och FDP vill sända till Ukraina, något som dock blockeras av förbundskansler Scholz, som motiverar detta med risken att Tyskland skulle kunna dras in i kriget. SPD är splittrat i frågan om Taurus: en falang anser att missilen med sin räckvidd på 500 km är alltför offensiv för att skickas till Ukraina, medan bl a ordföranden i utrikesutskottet, Michael Roth hävdar att den är nödvändig för Ukrainas försvar. Även det kristdemokratiska partiet, Christlich-Demokratische Union Deutschlands (CDU), är positivt till att skicka missilen och försökte få stöd för detta i förbundsdagen i februari 2024, vilket dock misslyckades.[3] Samma diskussionslinjer som beträffande Taurus finns nu också när det gäller budgetstödet till Ukraina, där kritiska röster från olika partier tolkar detta som att Tyskland värderar sin ekonomi högre än stödet till Ukraina.[4]
AfD och BSW
Det som många ändå upplever som det största problemet för Tyskland är att två populistiska partier nu hotar de demokratiska partiernas dominans i landet. Redan vid Europavalen i juni såg man en stor ökning av stödet för det högerpopulistiska Alternativ för Tyskland (Alternative für Deutschland, AfD) och det helt nystartade vänsterpopulistiska Bündnis Sahra Wagenknecht (BSW). Vid detta val fick partierna 32 respektive 13 procent av de tyska rösterna, varav många röster kom från delstater som tidigare ingick i Östtyskland. Inför de regionala valen, den 1 september i Thüringen och Sachsen och den 22 september i Brandenburg, har oron hos övriga partier varit stor.
AfD och BSW har olika ursprung och befinner sig så långt ifrån varandra som det är möjligt i det politiska spektrumet, vilket rimligtvis borde betyda att deras program är helt olika varandra, men i stället gäller motsatsen. AfD, som leds av en duo, Timo Chrupalla och Alice Weidel, bildades 2013 av en grupp akademiker med framför allt en euroskeptisk agenda. Därefter har det också utvecklats mot högerkonservativa samt invandrar- och islamfientliga värderingar och klimatskepsis. Trots att ett stort problem i östra Tyskland är bristen på arbetskraft, vill man inte ta emot flyktingar och ser alla problem som orsakade av dem. En viktig del av AfD:s politik är också att försöka förbättra förhållandet till Ryssland, vilket nu innebär att man kräver att förhandlingar med Ryssland ska inledas och att sanktionerna ska upphöra. De senare har, anser man skapat en skyhög inflation och extrema energipriser i Tyskland. Partiet har fläckats av en del skandaler, som när Björn Höcke, ledare för AfD i Thüringen, fälldes för att ha använt nazistslogans, men detta syns inte ha påverkat partiets tillväxt. AfD i Thüringen och Sachsen har av den tyska underrättelsetjänsten klassificerats som ett ”bekräftat extremparti” och efter domstolsutslag står AfD under övervakning.[5]
BSW har en betydligt kortare historia. Sahra Wagenknecht var till för ett år sedan ordförande för vänsterpartiet, Die Linke, men bröt sig då loss för att skapa det nya partiet som bär hennes namn. Med sitt ursprung i Östtyskland (född 1969) och tidigare medlemskap i landets kommunistiska parti har hon behållit mycket av denna ideologi i ekonomiska frågor samtidigt som hon, liksom AfD, kombinerar det med en högerpopulistisk politik i migrantfrågor samt klimatskepsis. Liksom AfD anser hon också att kriget i Ukraina ska upphöra genom att man inleder diplomatiska förhandlingar med Ryssland och avslutar sanktionerna.
Valen i Thüringen och Sachsen
Utfallet av valen i Thüringen och Sachsen ligger mycket nära det resultat som befarades efter Europavalet och de prognoser som gavs före valen. I Thüringen blev AfD det största partiet med 32,8 procent, medan CDU fick 23,6, BSW 15,8, Die Linke 13,1 och SPD endast 6,1 procent. I Sachsen blev CDU störst med 31,9 procent, medan AfD fick 30,6 och BSW 11, 8 procent. I Thüringen lyckades de gröna inte passera femprocentsgränsen och detsamma gällde Die Linke i Sachsen.
Flera faktorer anses ligga bakom AfD:s och BSW:s framgångar. Den svaga regeringen, som har svårt att fatta beslut, och den likaledes svaga ekonomin, är bland dem. Hos många finns också en önskan om att straffa eliten i väst som – anser man – behandlar människor i öst som andra klassens medborgare. Vissa upplever också att den östra delen av landet är i nedgång, och ser det faktum att många yngre flyttar västerut som ett tecken på det. En viktig faktor är vidare den skickliga valkampanj som de två partierna har fört, i vilken fred och säkerhet dominerar. Stödet till Ukraina är impopulärt och många tycker att pengarna skulle kunna användas bättre på bostäder, pensioner m m. Ukrainastödet skulle också kunna leda till att Tyskland dras in i ett krig, anser man.
Att göra fredsaspekten till en viktig del av valkampanjen kan förefalla märkligt med tanke på att de personer som nu väljs till de regionala organen har mycket liten makt över sådana frågor[6] men fred och säkerhet har visat sig fungera väl för att locka människor till valurnorna.
Det omedelbara problemet blir nu att kunna bilda regeringar i de två förbundsländerna. Mellan AfD och BSW ser man, trots de många likheterna, ofta en viktig skillnad i det att endast AfD har klassificerats som extremister. En annan sak som sticker ut är att Björn Höcke använt nazistslogans och att AfD öppet stött de evenemang som nynazisten Christian Klar har genomfört i staden Gera i öst.[7] Inget av de traditionella partierna har tidigare sagt sig vara villigt att ingå i en koalition med detta parti och de har också lyckats möta AfD:s framgång genom att använda sig av en s k brandvägg, dvs gått i allans med varandra för att hindra AfD från att bli en del av regeringarna.
Nu har AfD:s och BSW:s starka tillväxt gjort ett samtidigt användande av brandväggsmetoden mot dem båda omöjlig och därmed ser det ut som om man måste inkludera BSW och kanske die Linke i underlaget för ett förbundslands regering för att kunna utesluta AfD. Det innebär att både i Thüringen och i Sachsen kan övriga partiers representanter bli tvungna att ta tillbaka sina tidigare ord om vilka partier som de kan tänka sig att gå i koalition eller samarbeta med.
Samarbete med BSW har dock ytterligare ett problem: Sahra Wagenknecht kräver för sin medverkan att Tyskland ska vägra att ta emot de amerikanska långdistansmissiler som enligt en överenskommelse ska stationeras i landet under 2026. Ett annat krav från hennes sida – att Tyskland ska upphöra med sitt stöd till Ukraina – kan möjligen komma att bli ett mindre problem för henne, eftersom den budgetbaserade hjälpen sannolikt upphör.
Konsekvenser på förbundsnivå i Tyskland
Om endast ett år är det val till förbundsdagen. Den nuvarande regeringen kommer inte att ställa upp som ett gemensamt regeringsalternativ, vilket inte är att förvåna med tanke på de stora problem som den haft med att komma överens. Den nuvarande ekonomiministern, Robert Habeck, De gröna, kommer för övrigt att ställa upp i valet till ny förbundskansler.
Det är därför öppet för de fyra traditionella partierna, CDU, SPD, FDP och De Gröna att på egen hand driva sin kampanj om regeringsmakten. Inför denna har de all anledning att vara oroliga inför den starka medvind som populistpartierna nu har. CDU och SPD är dessutom båda splittrade. I SPD är oenigheten om Ukrainapolitiken stor med en stark falang som vill ersätta stödet till Ukraina med diplomatiska förhandlingar med Ryssland.
På förbundsnivå är givetvis situationen annorlunda än i öst eftersom populistpartierna har lägre andel väljare i väst, men den kraftiga medvinden för populisterna kan om ett år också ha förändrat situationen i hela landet. Dessutom är konsekvenserna av att välja in populister i förbundsdagen betydligt större än i de regionala regeringarna.
I en situation som den som råder nu finns alltid frestelsen att närma sig framgångsrika partiers politik för att därmed minska deras attraktionskraft. Ett osökt tillfälle till ett sådant agerande uppstod efter att en syrisk man, som enligt domstolsutslag skulle ha lämnat landet, dödade tre personer och skadade ytterligen fem i staden Solingen. Huruvida några sådana tankar ligger bakom den hårdare asylpolitik som CDU-ledaren Friedrich Merz och Olaf Scholz nu förespråkar är givetvis omöjligt att säga.[8]
Tyskland och omvärlden
Frågan är nu också hur den tyska politiken och de regionala valens utfall kommer att påverka Tysklands renommé och relationer till andra länder. Tonen har vid flera tillfällen varit irriterad mellan de större länderna i Europa när det gäller länders bidrag till Ukraina och vad dessa bestått av. Som nämnts har det vid flera tillfällen varit Tyskland som setts som senfärdig att skicka vissa typer av vapen. I början av 2024 var det i stället Tyskland som uppmanade andra att betala mer, men bara någon månad därefter kom det tyska beslutet om att inte skicka Taurusmissilen till Ukraina, vilket ledde till stark kritik från bland annat Frankrike och Storbritannien.[9]
Finansminister Lindners budskap om de stora nedskärningarna av stödet till Ukraina fick olika reaktioner internationellt. Donald Trumps supporters i USA frågade sig varför USA skulle fortsätta att hjälpa Ukraina om Europa inte längre gjorde det, medan Ukrainas ambassadör i Tyskland sände en skarp varning till Tyskland och hävdade att en nedskärning i den militära hjälpen till Ukraina betyder att man sätter Europas säkerhet i fara. Pengarna finns, det är bara en fråga om politisk vilja, hävdade ambassadören.[10] Berlins partners i Europa har inledningsvis avhållit sig från kommentarer för att inte komplicera den sköra politiska situationen och i förhoppningen att fortsatta diskussioner inom den tyska regeringen skulle leda till en ändring av beslutet.[11] Hur den tyska Ukrainapolitiken slutligen kommer att se ut är svårt att säga, men den mycket hårda kritik som kommer att drabba Tyskland om man inte finner medel till att ge ett bra stöd till Ukraina kommer att bli kännbar.
Utöver den förlust i renommé som Tyskland skulle drabbas av kommer givetvis en större nedskärning av det tyska bidraget att bli mycket skadligt för Ukraina, och därutöver ge allvarliga spridningseffekter i och med att andra länder därmed också kan se sig fria att dra ner sina bidrag. Inte minst kommer det att vara en god anledning för Donald Trump, om han blir återvald, att motivera nerdragningar av det amerikanska bidraget.
För de partier som värnar om den tyska demokratin och Tysklands ställning i Europa måste de populistiska partiernas framgångar vara oroväckande. Olaf Scholz har vädjat till de traditionella partierna att inte skapa regeringar tillsammans med högerextremister. Tyskland får inte vänja sig vid detta, säger han. AfD:s resultat är skrämmande och kommer att skada Tyskland, försvaga ekonomin, dela samhället och förstöra Tysklands rykte [12]
För Tysklands nära allierade, Frankrike, är situationen lika allvarlig. I ett tal strax före Europavalen varnade president Macron i ett tal i Dresden för den farliga vind som går genom Europa på grund av extremistpartierna, och inte minst högerextremismen, och uppmanade européerna att vakna upp. [13]
Med den nya situationen i Tyskland sällar sig landet till den alltmer växande gruppen av stater i Europa som har problem med populister och extremister och nu gäller det också de största EU-länderna, de som traditionellt i hög grad ligger bakom de initiativ som får genomslag inom EU. Om de stora länderna i EU får svårigheter att skapa regeringar, och, baserat på valresultaten, tvingas acceptera att landet styrs av partier med helt andra mål och värderingar än vad EU traditionellt har stått för, måste vi förbereda oss för ett framtida Europa som är långt ifrån vad vi hoppats på. Vi får också ett Europa som har små förutsättningar att klara av de stora utmaningar som det nu ställs inför, oavsett utgången av det amerikanska valet i november.
