Referat av Tommy Jeppsson

Rubriken är likalydande med det seminarium som Kungl Hovstaterna arrangerade i samverkan med Kungl Krigsvetenskapsakademien och Kungl Vitterhetsakademien i Bernadottebiblioteket på Kungliga Slottet den 10 november. Hans Majestät Konungen hälsade välkommen och påminde det ganska talrika auditoriet om det unika som 200 år av fred inneburit för eget nationsbyggande liksom om att vi svenskar med fred i det egna landet som grund kunnat hjälpa andra mindre lyckligt lottade.

En historiebild kantad av krig. Så kan ledamoten Erik Norbergs exposé över tiden före 1814 sammanfattas. Eller vad sägs om åtta krig mot Ryssland, sex mot polen, med flera, till ett antal av cirka trettio. Något som tydligt indikerar dåtidens syn på kriget som ett ytterligt användbart politiskt instrument. Det kostade på att försvara det svenska östersjöväldet och den för oss nutidsmänniskor häpnadsväckande siffran nämndes att, överslagsmässigt var landet i ofred femtiotre procent av tiden. Etiketten militärstat har satts på Sverige under denna tid, något som bland annat tog sig uttryck i en strikt kontrollapparat, stora bördor lades på befolkningen i såväl krigs- som fredstid samt mycket tydliga satsningar på det militära maktmedlet. Samtidigt betonade Norberg att den svenska militärstaten ingalunda var liktydig med diktatur och att övergången från militär- till ämbetsmannastat skedde smidigt.

Ledamoten Mats Bergquist gav åhörarna en initierad bild av den svenska ”grand strategy” som utformades i och med Karl XIV Johans tillträde som svensk konung som, befriad från tanken att erövra Finland åter, i stället såg konstellationen Sverige-Norge som en naturlig geostrategisk entitet, varmed också det som kommit att kallas 1812 års politik inleddes och som i mycket karakteriserat de ”långa linjerna” i svensk politik präglad av neutralitet fram till 1995 och vårt lands medlemskap i EU. Inte så att neutraliteten varit ofläckad, och här gav talaren belysande exempel på såväl eftergifter för kraven på tyska transiteringstransporter genom Sverige under andra världskriget som det kalla krigets ”hemligsmusslande” avseende västsamarbetet.
Som en av vårt lands främsta rättslärda uppehöll sig ledamoten Ove Bring kring händelser som nära sammanhänger med begreppen medling, skiljedom och fredsbevarande. För att här i huvudsak avgränsa till händelserna i Norge påmindes åhörarna om att detta land, till trots för den påtvingade unionen med Sverige fick sin egen grundlag och stort mått av självstyre vilket påvisar Karl Johans klokskap till styrning med mild hand. Också återspeglat i det korta krig som fördes under några sommarmånader 1814 och som visserligen påtvingade vårt västra grannland en svensk regent men i övrigt gav stort spelrum för specifikt norska intressena att utvecklas. En union som också trots mobilisering på ömse sidor kölen till kunde avvecklas fredligt och manifesteras med den 1914 resta stenen i Eda som uttryck för fred och samförstånd mellan broderfolken. Bring påminde också om de svenskar som uträttat stort för freden, bland andra Folke Bernadotte, Dag Hammarskiöld, Gunnar Jarring, Olof Palme och Jan Eliasson.

Över ämnet ”Militärt försvar – fredsbevarande”, således det militära instrumentets förmåga att minska krigsrisken, talade ledamoten Karlis Neretnieks. Här ger historien goda ledtrådar. För att börja med Krimkriget så var vårt försvar vid denna tid svagt och vår inledningsvis tillämpade neutralitet höll inte, utan en eftergiftspolitik för engelsk/franska intressen fick tillämpas, där inte minst skicklig svensk diplomati gjorde att vi kunde undgå krig. Under första världskriget var ej svenskt territorium av avgörande intresse för inblandade aktörer och vi hade under slutet av 1800-talet och under det första decenniet av 1900-talet kunnat bygga upp en ansenlig försvarsmakt som stöd för det politiska agerandet. Under det andra världskriget var svenskt territorium av stort intresse för de krigförande, samtidigt som vårt försvar som ett resultat av mellankrigstidens militära neddragningar var svagt. Beredskapsåren såg en fördubbling av organisationen med vidhäftade stora ekonomiska satsningar på försvaret som dock inte gav full utdelning förrän efter fredsslutet.

Ännu tydligare var intresset för svenskt territorium under det kalla kriget, där den svenska politiska ledningen förfogade över ett ganska starkt försvar. Intressant här är en amerikansk studie från 1953 som bedömde att den svenska armén kunde fördröja men ej hindra den angriparen från att nå sina mål, men att vi tillsammans med Nato kunde försvara Skandinavien, således att vårt starka försvar möjliggjorde förberedelser för hjälp utifrån.

Ledamoten Marie Hafström påminde åhörarna om att vårt land aldrig varit erövrat av främmande makt, att vårt folk haft en frihetskultur sedan urminnes tider liksom en urgammal rättstradition. Tidigt i historien var också civilsamhällets stöd avgörande. Social samhörighet, gudfruktighet och arbetsamhet var bondesamhällets karakteristika. Hafström betonade att den svenska mentaliteten stöttade fredstanken. Ett alltmer utbyggt skolsystem från mitten av 1800-talet förbättrade dialogen mellan medborgarna och samhällets elit, liksom att näringsfrihet, frihandel, uppfinningar och rösträtt bidrog till att skapa det goda, demokratiska samhället. Därmed har fred och försvaret av Sverige kunnat utvecklas till en folklig angelägenhet där värdebaserade folkrörelser som frivilligorganisationerna också engagerat kvinnorna.

Allt detta underlättade givetvis uppbyggandet av ett starkt totalförsvar, inkluderande den viktiga komponenten psykologiskt försvar, vilket skedde under trycket av det andra världskriget och utvecklades vidare under det kalla kriget. Cirkeln efter de förändringar som skett under 1990-talet liksom efter millennieskiftet verkar sluten. Åter byggs ett svenskt civilt försvar och åter talas det om behovet av ett psykologiskt försvar, varför vi på nytt kan se konturerna av ett totalförsvar, eller vad det nu kommer att heta.

Riksmarskalken avslutade med en elegant sammanfattning av vad talarna framfört och om referenten tillåts att betygsätta seminariet så skulle väl det självförklarande ”mycket väl godkänt” knappast leda till protester från någon av åhörarna.

Mer av samma författare