Ett av delprojekten inom Säkerhet i morgondagens Europa – svenska perspektiv (SES) har varit Delprojekt markstridskrafter (DP Mark). Uppgiften har varit att analysera och beskriva hur markstridskrafter kan organiseras, inklusive rekryteras, utbildas, utrustas, övas och strida. Projektledare har varit ledamoten Anders Carell som tillsammans med ledamöterna David Bergman, Anders Emanuelson, Jan FT Mörtberg, Anders Palmgren och Henrik Sjövall utgjort arbetsgruppen. Rapporten inleds med en kort ögonblicksbild över en möjlig framtida konflikt – Slaget om Göteborg – och finns nu tillgänglig i sin helhet.
Den stickande doften från brandröken var mer intensiv nu. De enskilda ljuden från skottlossningen allt tydligare. Brigadens ledningsplats var grupperad i skogspartiet nedanför Bunkeberget. Stridsfordonen smälte nästan helt in mot grönskan och stenhällarna på bergets baksida. De adaptiva maskeringssystemen dolde den både för det nakna ögat och för motståndarens sensorer. Gruppen hade fortsatt mot hjässan till fots, springande tyngd under utrustningen. Strax bakom dem låg Kvibergs kaserner. När de nådde den högsta punkten och växligheten öppnade sig kunde de överblicka hela centrala Göteborg och hamnområdet. Vinden låg på från havet och förde med sig ljudet från de sporadiska striderna som pågick i olika delar av staden.
”Dölj ansiktet överste”, manade en av de yngre officerarna från ledningsplutonen. Orden var formella men tonen skarp. Överste Linda Stridh drog upp den tunna gröna halsduken över munnen och näsan. Den hade glidit ned under den korta språngmarschen. Andningen blev direkt mer ansträngd, den friska kvällsluften kändes med en gång unken. Det våta bomullstyget klibbade mot maskeringsfärgen och svetten i hennes ansikte. ”Ni är brigadchef, jag vill inte att det ska hända er något”, tillade hennes underställde i ett mildare, nästan ursäktande tonfall.
Linda visste att det var för hennes säkerhet. Mikrodrönarna som dödat överbefälhavaren på krigets första dag hade ignorerat livvakterna och flugit direkt mot generalen innan de detonerade. Han hade inte varit det enda offret. Sannolikt styrdes drönarna av ansiktsigenkänning och var riktade mot de högre militära befälhavarna, det var i alla fall vad underrättelsefolket sagt efter att de undersökt några av de små sattygen som de lyckats få ner odetonerade från himlen. Att motståndaren skulle ha bilder på de mer erfarna brigadcheferna som Linda var högst sannolikt. De kraftiga kamspektrumstörarna på stridsfordonen var effektiva mot de obemannade farkosterna. Nära ledningsplatsen var de därför tämligen säkra. De handhållna motmedelsvapnen var också effektiva med sina riktade lober. Men de visste inte hur många som fanns eller hur snabbt de kunde dyka upp. När de rörde sig utanför stridsfordonens skyddande bubbla fick det högteknologiska skyddet hjälp av lågteknologiska lösningar som maskeringsfärg och ett enkelt tygstycke för ansiktet.
Linda ryckte till av ett högt surrande ljud och drog instinktivt den gröna halsduken högre upp över ansiktet. För ett ögonblick kände hon sig som en ynkrygg, som någon som gömmer sig själv före hon varnar andra. Men hon kände snabbt igen ljudet.
”Eget flyg”, kommenterade Jarmo. Den finske överstelöjtnanten hade en lika lugn röst som alltid. Han pekade upp mot en av de obemannade flygfarkosterna som försvann upp mot himlen. De hade båda använt dem tidigare på övningar och insatser, det var allvaret i situationen som gjort henne mer spänd än vanligt. För en sekund såg hon en reflektion från solen i de optiska linserna på undersidan. Men lika snabbt som ljudet kommit var det borta igen. ”Du brukar inte vara lättskrämd Linda, glad att du har några brister som oss andra dödliga”, pikade han skämtsamt. Hans leende stod i kontrast mot den mörka maskeringsfärgen. Utöver den finska flaggan på armen var det få saker som skilde honom från de svenska soldaterna. Till och med deras uniformer var likadana sedan några år tillbaka. Linda visste att inte heller fienden skulle göra någon skillnad. De följde den egna UAV:n med blicken de få sekunder de kunde tills den inte längre gick att urskilja mot himlen.
Linda tog fram sin kikare och började systematiskt söka över området. Hur mycket information hon än hade i ledningssystemet bak i stridsfordonet så kunde inget ersätta att se terrängen med egna ögon. Hon kunde heller inte vara säker på vem mer som hade tillgång till hennes datorer. Cyberangreppen som inlett fientligheterna hade skett genom hårdvaruhackning. Spionprogram och skadlig kod som byggts in redan under produktionen. Det fanns en tid när man menat att försvaret borde köpa allt modernt över disk. Linda rös vid blotta minnet. Grundsystemet var helt svenskt men flera av de anslutna sensorsystemen hade utländska komponenter. Tills de visste hur många som innehöll bakdörrar vågade hon inte lita helt på alla delar. Stridsledningssystemet var operativt men med begränsat antal sensorer. Hon kompletterade det med att få en egen överblick. Hon sneglade på klockan – en enklare analog modell som försvaret valt att återgå till – och konstaterade att det snart var dags. Bataljonscheferna hade fått sina order med ordonnans för att hålla radiotystnad så länge som möjligt. Det högteknologiska kriget leddes med lågteknologiska medel.
Det första som fångade hennes uppmärksamhet var rökpelaren från hamnen. Den verkade komma från det kapsejsade landstigningsfartyget som låg i farleden utanför Nya Älvsborgs Fästning. Hon kunde inte låta bli att le åt det ironiska i positionen även fast hon visste att amfibiebataljonen hade fått betala ett dyrt pris för att hindra motståndaren så länge som de gjort. Hemvärn förstärkta med flygeldledare från specialförbanden hade också skickats in tidigt och orsakat fienden stora förluster. De stora oljecisternerna verkade än så länge intakta. Eldgivning hördes från någonstans runt hamnområdet. Det var säkert det där förbannade säkerhetsföretaget.
Säkerhetsföretag, tänkte hon för sig själv och skakade på huvudet. Vi måste börja kalla dem Legosoldater. Efter ett antal uppmärksammade attentat hade en av de utländska terminaloperatörerna krävt extra säkerhet. Regeringen hade sagt absolut nej, men hamnen var formellt en lokal fråga och Göteborgs stad hade böjt sig för påtryckningarna och hotet att förlora inkomst. Dagen allt började hade de vägrat släppa in någon på området. Varken polisens insatsstyrka eller vad som hunnit mobiliseras av lokalförsvarsförbanden hade haft tillräcklig styrka för att utmana dem. Första dygnet hade de egna förbanden bara observerat de välorganiserade och välutrustade utländska före detta elitsoldaterna utifrån. Som en belägring i någon gammal västernfilm. Efter det visste Linda att motståndaren lossat minst ett landstigningsfartyg. Motståndaren kontrollerade just nu hamnområdet och flygplatsen vid Säve.
Hon sänkte kikaren och andades djupt några gånger. Hennes blick stannade på skolbyggnaden nedanför bergets krön. Flera av rutorna var krossade, men det gick inte att avgöra om det var av strider eller något annat. En våg av ångest sköljde över henne. Hemmet i Skövde kändes så nära men ändå så långt bort, som något ur ett helt annat liv. Det var egentligen bara några dagar sen, men det kändes som en evighet. Det hade varit så skönt att ringa dem, bara för att för en sekund få höra deras röster. Men hon slog direkt den själviska tanken ifrån sig. Motståndaren hade kapacitet att pejla deras personliga mobiltelefoner. Trots order hade flera av hennes underställda valt att ignorera faran. Oron för de där hemma hade blivit för stor. Men det hade lett till stora förluster på spaningsplutonen. Fienden hade omöjligen kunnat positionera dem på något annat sätt. Hon hade medvetet låtit bataljonerna passera samlingsplatsen för skadade. Efter det hade de övriga fogat sig utan tillsägelse.
Men sårbarheten hade också inneburit en möjlighet. I både Lundby och Hisingen hade ungdomar börjat fota och tagga fiendens fordon på en gemensam karttjänst. Flera av områdena som motståndaren nu kontrollerade var de som ansetts särskilt utsatta, med många som flytt från krig och konflikt. Om invånarna inte alltid tyckte om den svenska polisen var det inget mot hur illa de verkade tycka om den nya ockupationsmakten. En spontan motståndsrörelse hade uppstått på bara några timmar och underrättelseunderlaget från öppen information var bättre än vad hon någonsin hade kunnat drömma om. Hennes gamle professor i folkrätt skulle förmodligen ha fått en hjärtinfarkt över att använda barn för underrättelseinhämtning, men det fick bli en diskussion för en annan dag.
Tryckvågen från artillerigranater väckte henne ur tankarna. Det oväntade ljudet fick henne att rycka till. Löjtnanten från ledningsplutonen tog beskyddande några steg närmare men märkte också att den indirekta elden inte låg direkt mot dem. Linda hade upplevt granatkastareld från milisgrupper under sin tid som kompanichef i Mali, men det här var första gången hon var på den mottagande sidan av tungt artilleri. Det gick inte att se detonationerna men de låg inte nära några av hennes förband, noterade hon nöjt. Hon slöt ögonen och räknade tyst. Inte så många eldrör som hon fruktat. Nu hade även deras egen artillerilokaliseringsradar en position över var motståndarens understöd fanns grupperat. Soldaten som styrde den obemannade farkosten behövde inte göra något, systemet prioriterade själv och riktade automatiskt in sensorerna mot de nya koordinaterna. Han höll fram handledsmonitoren mot Linda. Den bekräftade var hon anat.
För en sekund svor hon för sig själv. Det skedde för tidigt. Alla förband var ännu inte i position.
”Överste, första bataljon bryter radiotystnad och anmäler att de övergår till anfall.”
Plotten på stridsledningssystemet visade att de redan korsat Göta älv. Linda andades ut. ”Tur att någon gör som de ska och inte som jag sagt”, sade hon tyst för sig själv av lättnad. Hennes underställde var en erfaren reservofficer som visste vad hon ville och därmed också när han kunde frångå hennes stridsplan.
Hon visste att de borde röra på sig. En kort nick mot de övriga påbörjade språngmarschen tillbaka mot stridsfordonen.
När hon klev in bak i ledningsfordonet kunde hon höra det distinkta ljudet från det svenska artilleriet. De skjutande pjäserna stod flera mil bort, men deras mål låg väldigt nära. Det var ljudet hos granaterna från eldrörspjäser men också ett högre, skarpare ljud som hon kände igen som raketartilleri. Utöver hennes eget brigadartilleri var det nu även divisionsartilleriet som understödde. Det sammantagna mullret var starkare än hon någonsin upplevt på övningar. När hon stängde den bepansrade bakdörren till stridsfordonet stängde det fortfarande inte ute ljuden.
Slaget för att återta Göteborg hade börjat.
David Bergman är major och fil dr, Anders Carell är brigadgeneral, Anders Emanuelson är överste, Jan F T Mörtberg är överste, Anders Palmgren är överste och fil dr och Henrik Sjövall är överstelöjtnant. Samtliga är ledamöter av KKrVA.
