När hoten inte längre kommer utifrån
Vår syn på nationell säkerhet har sedan lång tid tillbaka kretsat kring externa hot. Främmande makt, terrororganisationer, sabotage eller tydligt identifierbara antagonistiska aktörer. Hot som kan upptäckas, definieras och motverkas innan de får fäste i samhällets institutioner. Men vad händer när påverkan istället växer fram långsamt, mitt inne i våra egna miljöer präglade av hög tillit? När det inte längre handlar om klassisk infiltration i form av enstaka individer, utan om gradvis närvaro i miljöer där relationer byggs, beslut fattas och inflytande formas över tid? Beslut som ytterst kan påverka demokratins funktionsförmåga. Då blir gränserna mellan organiserad brottslighet, påverkan, infiltration och säkerhetshot betydligt svårare att dra än vad våra traditionella strukturer är byggda för att hantera.
När gränserna börjar suddas ut
Spioneri och organiserad brottslighet beskrivs fortfarande ofta som separata hot. Det ena förknippas spontant med främmande makt, underrättelsetjänster och nationell säkerhet. Det andra med våld, narkotika och parallella ekonomier. Men i praktiken börjar gränserna allt oftare suddas ut. För den som arbetar långsiktigt med inflytande är tillgång till människor, relationer och beslutsmiljöer ofta betydligt mer värdefullt än spektakulära operationer. Det handlar inte alltid om att kontrollera ett system. Ibland räcker det att gradvis påverka det, förstå det eller skapa närvaro i dess närhet.
När hoten fortfarande gick att sortera
Under min tid inom det militära kontraspionaget fick jag tidigt fördjupa mig i de fem klassiska säkerhetshoten mot staten och samhället: främmande underrättelseverksamhet, sabotage, subversion, kriminalitet och terrorism. Då behandlades de ofta som relativt tydligt avgränsade kategorier. Olika hot, olika aktörer och olika logiker som reducerades till administrativa kategorier, färgkodade hotnivåer och små boxar med definitioner. Det ska samtidigt tilläggas att när man talade om kriminalitet handlade det inte om vardagsbrottslighet eller enskilda individers aktiviteter, utan om systemhotande kriminalitet. Aktörer med intention och kapacitet att genom sin kriminella verksamhet indirekt påverka samhällsfunktioner och nedsätta kritisk eller känslig verksamhet, bland annat genom stölder eller annan systempåverkande kriminalitet.
Men något har förändrats.
När hotmiljöerna flyter samman
I takt med samhällsutvecklingen har gränserna mellan dessa hotmiljöer gradvis börjat suddas ut. Organiserad brottslighet handlar inte längre enbart om pengar, våld och narkotika. Den handlar allt oftare om relationer, tillgång, påverkan och närvaro i miljöer där strategiska beslut fattas. Samtidigt har vi i Sverige fortfarande en tendens att analysera problemen var för sig. Kriminalitet för sig. Underrättelsehot för sig. Påverkan för sig. Men verkligheten fungerar sällan så ordnat – varken för statsmakten eller för näringslivet.
När relationerna blir strategiska
Den nya samhällsgemensamma lägesbilden från Sverige mot organiserad brottslighet (SMOB)[1] och de senaste uppgifterna om att hundratals svenska politiker kan kopplas till organiserad brottslighet[2] bör därför förstås som något betydligt större än ännu en kriminalpolitisk nyhet. Rapporten beskriver inte bara individer med kopplingar till kriminalitet. Den visar hur organiserad brottslighet successivt skapat närvaro långt utanför den traditionella kriminella miljön: i företag, arbetsliv, politik och delar av välfärdssystemet. Det är också här debatten riskerar att bli alltför förenklad. För den centrala frågan är egentligen inte om enskilda personer lyckats ta sig in i offentlig verksamhet. Den centrala frågan är vad som händer när systemhotande aktörer börjar förstå och exploatera våra tillitsstrukturer bättre än vi själva förstår deras långsiktiga strategi. För organiserad brottslighet handlar långsiktig makt sällan bara om våldskapital. Den handlar snarare om tillgång, legitimitet, relationer och möjligheten att påverka system inifrån eller i deras direkta närhet.
När infiltration inte längre ser ut som infiltration
Det är därför utvecklingen kring organiserad brottslighet och politisk påverkan bör analyseras betydligt bredare än som en fråga om enskilda individer eller enstaka skandaler. Problemet är nämligen inte bara att personer med kopplingar till kriminella nätverk kan ta sig nära offentlig verksamhet. Problemet är att vi fortfarande tenderar att se infiltration som något exceptionellt och tydligt avgränsat. Som enstaka händelser, avslöjade individer eller isolerade incidenter. Men moderna nätverk arbetar sällan så. De arbetar gradvis genom relationer, familje- och lojalitetsstrukturer, sociala nätverk, ekonomiska beroenden, lokal påverkan och informella lojaliteter. Inte alltid genom direkt kontroll, utan genom närvaro, tillgång och normalisering. Det är också här Sverige riskerar att tänka fel.
När tillit blir en strategisk sårbarhet
Vi är ett samhälle byggt på hög tillit, låg friktion och långtgående decentralisering. Det är i grunden en styrka. Våra institutioner bygger på antagandet att människor i huvudsak vill systemet väl och att öppenhet skapar effektivitet, delaktighet och förtroende. Men samma öppenhet kan också exploateras av aktörer som arbetar långsiktigt och strategiskt. Inte nödvändigtvis genom att ”ta över” institutioner, utan genom att successivt skapa närvaro i miljöer där beslut fattas, relationer byggs och inflytande formas. Det är därför frågan egentligen inte bara handlar om kriminalitet.
Den handlar om samhällspenetration.
Med samhällspenetration menar jag inte klassisk infiltration i form av enskilda individer som tar sig in i slutna miljöer. Jag menar den gradvisa etableringen av relationer, närvaro och påverkan i samhällets beslutsmiljöer, tillitsstrukturer och centrala samhällsfunktioner. Vi säkerhetsprövar idag människor som arbetar nära skyddsvärd information, kritisk infrastruktur eller nationella säkerhetsintressen, det vill säga personer som exponeras för eller deltar i säkerhetskänslig verksamhet. Det bygger bland annat på förståelsen att människors lojalitet, pålitlighet och sårbarheter kan förändras över tid och exploateras av andra aktörer.
Samtidigt fattas politiska beslut varje dag med direkt påverkan på offentlig upphandling, samhällsviktig verksamhet, lokala maktstrukturer och tillgång till information. Men där utgår systemet fortfarande i stor utsträckning från att det demokratiska uppdraget i sig utgör ett tillräckligt skydd. Frågan vi behöver ställa oss är om den utgångspunkten fullt ut är anpassad till dagens hotmiljö.
Frågor vi ännu inte riktigt vågat ställa
Det betyder inte att Sverige ska införa generella säkerhetsprövningar av folkvalda enligt traditionell modell. Men det betyder sannolikt att vi behöver börja diskutera frågor som länge uppfattats som otänkbara. Hur skyddar vi demokratiska institutioner mot långsiktig infiltration och påverkan? Hur hanterar vi systemhotande aktörer som arbetar genom relationer snarare än genom öppna angrepp? Och hur bygger vi motståndskraft i ett öppet samhälle utan att förlora det som gör samhället öppet från början?
Ett hot som inte uppträder som ett hot
För i ett högtillitssamhälle sker inte alltid påverkan genom öppna angrepp mot staten. Ibland sker den långsamt, genom relationer och mitt inne i de miljöer vi fortfarande betraktar som helt normala. Och kanske är det just där vår största sårbarhet finns. Inte i att samhället är öppet, utan i att vi fortfarande analyserar moderna systemhot som om de stod utanför våra egna tillitsstrukturer, när de i själva verket allt oftare etableras inifrån dem. Det är därför organiserad brottslighet inte längre enbart kan förstås som ett kriminellt problem. När nätverk systematiskt söker närvaro i beslutsmiljöer, bygger relationer till offentlig verksamhet och gradvis etablerar inflytande i samhällets strukturer, handlar det ytterst om något större än kriminalitet.
Det handlar om samhällspenetration.
Och kanske är det först när vi börjar förstå den skillnaden som vi fullt ut inser hur mycket dagens hotmiljö redan har förändrats, och att samhällspenetrationen sannolikt pågått under betydligt längre tid än vi varit beredda att se.