Röda arméns storanfall på Karelska näset 1944 och dess innebörd

Introduktion till artikeln av professor Stefan Forss:

Då Finlands krigshistoria kommenteras i internationella media är det oftast landets kamp under vinterkriget som brukar nämnas. Att Stalin inte gick vidare i sitt anfallskrig då finska arméns motståndskraft var helt på upphällningen i mars 1940 framstår alltjämt som ett mysterium. Rysslandsvänliga historiker vill alltjämt se det som ett bevis på diktatorns goda vilja.

Sovjetunionens ambitioner rörande Finlands var därmed inte alls förbi men den slutliga uppgörelsen kom att ske först då Röda armén inledde sin storoffensiv den 9 juni 1944, planerad att verkställas snabbt och effektivt då västvärldens ögon var fästa på de allierades landstigning i Normandie. På en dryg månad skulle finska armén vara slagen och Röda armén i Helsingfors.

Under två månader kämpade Finlands soldater med kniven mot strupen för sin och landets existens mot en hårdför, överlägset utrustad och segervan motståndare av helt annan kaliber än den röda armé som lidit kolossala förluster i vinterkriget. Finska armén lyckades vända det närmast oundvikliga nederlaget efter Viborgs fall den 20 juni till en osannolik framgång, till det som senare beskrevs med ordet avvärjningsseger, en term som sägs ha myntats av jägargeneral Lennart Oesch, som i mitten av juni tog ansvaret för försvaret på Karelska näset, där läget då var kaotiskt. Denna son till schweiziska invandrare har med goda skäl betecknats som landets räddare. Oesch fick som förstärkning från Östkarelen en rad kompetent ledda frontförband som kämpade energiskt och uthålligt tills fienden slutligen stoppades. Även ett litet svenskt kompani frivilliga soldater i svenskspråkiga IR 13 kämpade heroiskt till bristningsgränsen utan hänsyn till förluster.

Ögonblicket för den första avvärjningssegern kan fastställas till ca kl. 11 på midsommarafton den 23 juni då undersergeant Allan Finholm på Tienhaaras strand utanför Viborg rapporterade lakoniskt till sin kompanichef: ”Di e int jär a meir nu.” Han hade strax innan rensat stranden från fiender, ungefär två plutoner.

Ryssarna hade på morgonen lyckats få två kompanier i land på Tienhaaras strand för att etablera ett brohuvud, och den okuvligt beslutsamma och driftiga kommendören för IR 61, överstelöjtnant Alpo Marttinen gav order att ryssarna måste kastas tillbaka. Så skedde och Tienhaara, med Marttinens ord ”Finlands lås” höll. Då ÖB Mannerheim på kvällen hörde Marttinen rapportera att Tienhaara håller, befordrade marskalken honom omgående. ”Jag tackar översten. Ni har räddat landet, åtminstone för ögonblicket.”

Under de följande veckorna avvärjde finska armén de ryska försöken att åstadkomma strategiska genombrott vid Ihantala, Vuosalmi och Viborgska viken. Efter att Röda armén förlorat två divisioner vid Ilomants i augusti tvingades man ge upp sina försök och intog försvarsställning.

Då vapenstilleståndet ingicks i september 1944 stod finska armén numerärt och materiellt starkare än någonsin tidigare under kriget och en god bit öster om Finlands nuvarande gränser.

Två svenska statsministrar Carl Bildt (1994) och Göran Persson (2004) har uttryckt sin uppskattning för finska arméns insatser sommaren 1944 och hur det på ett avgörande sätt inverkade positivt på Sveriges ställning under kalla kriget. Man fick inte Sovjet till granne vid Torne älv.

Professor Stefan Forss är kallad ledamot av KKrVA.

 

I juni 1944 brakade helvetet löst^[1]

För 80 år sedan inleddes den sovjetiska storoffensiven. På en enda dag, den 10 juni 1944, ­stupade 800 finländare. Röda armén hade sikte på Helsingfors, men stoppades på Karelska näset. ”Vi räddades av en enorm stridsvilja”, säger krigsvetaren Stefan Forss.

Några dagar av oroväckande tystnad.

Sedan brakade helvetet löst.

Fredagen den 9 juni 1944 klockan 05.55. Den finländska frontlinjen i Valkeasaari utsätts för massiv artilleribeskjutning och flygbombardemang, bombas sönder och samman.

Det är bara början. Dagen därpå inleder Sovjetunionen sin storoffensiv. Röda armén är förkrossande överlägsen i numerär, i vapen, materiel och eldstyrka.

Den 10 juni 1944 blir en nattsvart dag. 800 stupade finländare på en enda dag – det högsta antalet under hela fortsättningskriget.

Styrkorna tvingas under panikartade former retirera från de ställningar som bildat front sedan senhösten 1941.

Högkvarteret i S:t Michel där överbefälhavaren, marskalken av Finland C.G.E. Mannerheim var stationerad var inte förberett på storoffensiven.

Det hade inte gjorts tillräckliga förberedelser för att förstärka fronten eller försvarslinjerna på Karelska näset.

Försvarsexperten och författaren, professor Stefan Forss säger att ledningen visste att ett storanfall skulle komma, men inte när.

Forss benämner Sovjet som Ryssland, och det gör vi även i denna text.

– Efter över två år av ställningskrig ändrades läget radikalt i januari 1944. Då bröt Ryssland blockaden mot Leningrad och kunde sätta igång sin offensiv västerut. En annan vändpunkt hade kommit redan 1943 då tyskarna besegrades vid Stalingrad.

Och blickade man ut över andra världskrigets Europa hade de allierade landstigit i Normandie den 6 juni.

Forss säger att underrättelsetjänsten hade uppgifter om den stora ansamlingen av soldater, artilleripjäser och pansarvagnar bakom den ryska försvarslinjen, men informationen nådde inte fram.

– Det var ett organisatoriskt misslyckande. Spaningsflyget hade klart för sig hur massivt anfallet skulle bli och hade även fotografier som förmedlades vidare. Men de fastnade hos någon artillerienhet som ville ha bilderna som måldata för det egna artilleriet. Man missade den stora helhetsbilden, att storanfallet var på väg.

Mannerheims högra hand, generallöjtnant Aksel Airo, har senare kritiserats för att uppgifterna om den förestående offensiven inte nådde överbefälhavaren. Mannerheim som då var 77 år, sliten och trött, ”skulle inte oroas i onödan”.

– Airo var en genialisk general, men med stoisk hållning, han sa att vi vet att anfallet kommer och när det kommer är vi beredda.

Men beredskapen hade alltså inte höjts, och det fanns inte mycket att sätta emot när ryska infanterister med understöd av stridsvagnar och artilleri – totalt drygt 20 divisioner – och flyg vällde över dem.

På alla sätt var fienden numerärt överlägsen, Sovjet hade fem gånger så många stridsvagnar och femton gånger så många flygplan.

– Artillerikommendören, general Vilho P. Nenonen var ursinnig. Om han fått veta om storoffensiven i tid kunde artilleriet ha gett kraftigare eldstöd. Dessutom hade man kunnat förhindra att artilleripjäser föll i fiendens händer.

Stalins plan var att Viborg – före kriget Finlands näst största stad – skulle erövras inom 14 dagar.

­Därefter skulle man fortsätta västerut, passera gränsen till Finland, via Villmanstrand och Kotka följa kustvägen till Helsingfors. Röda armén skulle ha erövrat huvudstaden i mitten av juli.

– Stalin hade bestämt sig. Den finska armén skulle krossas.

Hade det lyckats är den allmänna bedömningen att Finland skulle ha gått kanske ett ännu värre öde till mötes än de baltiska länderna, ockupation som del av Sovjet med allt det skulle ha inneburit av deporteringar och förtryck. Självständigheten vore förlorad.

Finlands framtid låg alltså i vågskålen 1944.

Stefan Forss säger att Mannerheim var mycket orolig för utgången i kriget redan senhösten 1941, när den tyska offensiven på sovjetiskt territorium hade kört fast.

På marskalkens 75-årsdag, den 4 juni 1942, kom Hitler överraskande på besök. Mannerheim själv var måttligt förtjust i diktatorns besök.

– Alla som då satt och lyssnade på vad Hitler hade att säga blev senast då övertygade om att Tyskland kommer att förlora kriget, säger Stefan Forss.

– Då blev den stora frågan hur man ska kunna komma loss från det här kriget. Men det gällde att visa god min och fortsätta vapenbrödraskapet med Tyskland.

Förhandlingar om separatfred hade strandat på orimligt hårda villkor. Finland var inte berett till villkorslös kapitulation. Och beroendet av Tyskland var stort.

Tyskland hade trupper på finsk mark, ansvarade för flera frontavsnitt och bidrog med krigsmateriel. Hjälpen från den tyska krigsmaskinen var nödvändig.

Men Finland hade konsekvent vägrat att delta i belägringen av Leningrad, utan höll sig i Karelen till den frontlinje som etablerats 1941.

Vårvintern 1944 började Ryssland avancera västerut och på försommaren stod alltså Finland i tur.

På tio dagar ryckte de ryska styrkorna fram 100 kilometer. Viborg intogs den 20 juni. Staden var före kriget Finlands näst största stad.

Spriten kommer finländarna till undsättning. Väl i Viborg firade segerrusiga ryska soldater sin snabba framryckning, och offensiven gör halt i ett par dagars tid.

Det ger tid att stärka VKT-linjen (Viborg-Kuparsaari-Taipale) och få in förstärkningar både för försvar och motanfall. Det utvilade finlandssvenska regementet IR 61 kom till ­Tienhaara från Fjärrkarelen.

Tienhaara var en obetydlig by nära Viborg, men av stor strategisk betydelse.

– Därifrån var det bara en halv kilometer till vägskälet och den stora landsvägen till Helsingfors som ryssarna försökte nå, säger Forss.

IR 61:s regementskommendör, överstelöjtnant Alpo Marttinen sade med emfas till sina soldater att Tienhaara är Finlands lås – och det skulle förbli låst, påminner Forss.

Tack vare IR 61 och ett kraftfullt artilleristöd kunde fienden inte dyrka upp låset. Striderna i Tienhaara var som mest intensiva midsommaraftonen den 23 juni.

Där i Tienhaara tog finska armén sin första avvärjningsseger, som lade grunden för fortsättningen. Men den kom inte gratis. Förlusterna var stora.

Soldat Ernst Råstu, 19 år, Närpes. Korpral Georg Grönlund, 29 år, Tjöck. Löjtnant Karl-Gustaf Dahl, 28 år, Korsholm. Soldat Hilding Gädda, 22 år, Replot. Soldat Ola Edvin Sundqvist, 19 år, Karleby – och många fler stupade i Tienhaara under midsommarhelgen 1944, visar sammanställningen i Nils-Erik Nykvists ”Sextiettan”.

Han kan sin krigshistoria, Stefan Forss, född 1946 i Jakobstad och bosatt i Esbo. Han har varit ledande forskare i säkerhets- och försvarspolitik och är docent vid Försvarshögskolan i Finland.

Han är medlem i Finlands krigsvetenskapliga samfund och Kungliga Krigsvetenskapsakademien.

Stefan Forss har varit med och skrivit manus till Åke Lindmans filmer Framom främsta linjen (2004) och Tali-Ihantala 1944 (2007).

Eldgivningen var fruktansvärd i det som kallats Nordens största fältslag, slaget i Tali-Ihantala 25 juni–7 juli. Där deltog också Stefan Forss far fänrik Lars Forss.

Ryssland anföll med 150 000 man och 600 pansarvagnar. Finland hade inledningsvis bara 50 000 man men fick ovärderlig hjälp av tyska elitförband och bombflyg och ny utrustning i form av tyska pansarnävar och pansarskott. Och till slut höll linjen, men till priset av stora förluster i stupade, sårade och saknade.

Ett klokt drag av Mannerheim, säger Forss, var att efter Vammelsuu-Taipale-linjens fall i mitten av juni låta generallöjtnant Lennart Oesch ta befälet på Karelska näset.

– Oesch var en otroligt skicklig strateg med synnerligen starka nerver. Men av någon anledning var hans relation till Mannerheim ansträngd. Han hade fått sin senaste befordran 1936. Men Oesch var precis den som behövdes. Han fick ordning på försvaret i det kritiska läge där precis alla enheter behövde förstärkningar som inte fanns.

– Oesch hade en förmåga att sätta sig in i den ryska befälhavaren Gusevs tänkesätt, lista ut vilket hans nästa drag skulle bli, och agerade därefter.

Mannerheim förstod att även Oesch behövde uppmuntran och denna förärades Mannerheimkorset den 26 juni, då ingen ännu visste hur de fruktansvärt hårda striderna i Tali skulle sluta. Två dagar senare brast den finska fronten. Divisionerna retirerade till Ihantala där de efter att ha förstärkts lyckades stoppa den ryska offensiven.

– Ihantala höll och djupt rörd över sina soldaters insatser konstaterade general Oesch: Jag tror Ihantala blir motsvarigheten till vinterkrigets Taipale.

Inte heller lyckades ryssarna i sin framryckning vid Äyräpää och Vuosalmi.

– I juli-augusti gjordes ett sista försök att bryta igenom det finska försvaret vid Ilomants, och efter det kom Stalin på andra tankar, säger Forss.

Han citerar tidigare chefen vid Försvarshögskolan i Sverige, generalmajor Claes Skoglund, som vid ett tillfälle – då pensionär – med ljudlig stämma förkunnade:

– ”Vet ni på vilket sätt Finland förlorade kriget? Jo, genom att slå och förinta två divisioner vid Ilomants. Efter det begrep Stalin att det är bäst att sluta”.

Röda armén gjorde sammanlagt elva så kallade offensiva strategiska operationer innan man tagit Berlin. Bara en, offensiven på Karelska näset, misslyckades, säger Forss.

Förlusterna blev stora, och de ryska styrkorna behövdes nu för offensiven mot Berlin. Striderna på Karelska näset mattades av.

I september ingick Finland och Sovjet vapenstillestånd och Finland tvingades gå med på hårda fredsvillkor och landavträdelser som ledde till att över 400 000 människor evakuerades från sina hemtrakter.

Och som del av villkoren skulle Finland kasta ut de tyska trupperna, de tidigare vapenbröderna, ur landet – Lapplandskriget.

Men självständigheten bevarades, Finland förblev en västerländsk demokrati, och efter Sovjets sönderfall slapp man VSB-pakten, kunde senare gå med i EU och nu också i Nato, vilket Forss välkomnar.

Stefan Forss säger att det egentligen är obegripligt att Finland kunde värja sig mot övermakten – avvärjningsseger är ordet som ofta används. Det ska ha myntats av generallöjtnant Oesch.

– Man skärpte sig alldeles otroligt på alla nivåer i de avgörande striderna. Stridsviljan steg enormt. Soldaterna begrep vad det handlar om, bara ett benhårt motstånd kan rädda oss.

Men det var många som aldrig fick återvända hem till maka, barn, föräldrar, syskon, arbetskamrater, vänner.

Fortsättningskriget redovisade 65 700 man i stupade och saknade samt 148 000 i sårade. Det är oerhörda siffror, svåra att ta till sig. Många som överlevde återhämtade sig inte fysiskt eller mentalt.

I kaoset vid storoffensiven ökade antalet deserteringar. Krigshistorien vittnar också om arkebuseringar, dock väldigt få i en internationell jämförelse, påpekar Forss.

För de allra flesta gick livet vidare, med familj, arbete – landet skulle återuppbyggas.

– Vinterkriget var nödvändigt, fortsättningskriget oundvikligt. Militärt led vi förluster. Men vi vann freden, sammanfattade Lars Erik Taxell i ”Sextiettan”.

Författaren är journalist

---

Fotnot

[1] Artikelns text och bilder motsvarar innehållet i Vasabladets och Österbottens Tidnings nätupplagor och publiceras här med VBL:s tillstånd. Ett litet sakfel har korrigerats. Mannerheim beviljade Oesch Mannerheimkorset den 26 juni 1944.