Så här dagarna inför slutet på Biden-administrationen, inför Trump-tillträdet på måndag, handlar den internationella diplomatin mycket – mest – om ett Gaza-avtals slutliga vara eller icke vara. I skrivande stund, onsdagen 15/1 konstateras att eldupphör-avtalet om Gaza varit och är en extremt komplicerad och absurt utdragen förhandling som – om och när målgång nu faktiskt till sist sker vilket nästan allt talar för – egentligen knappast innebär mer än ett provisoriskt steg in i oprövad terräng. Sällan har så stor diplomatisk kraft behövt ägnas åt att betvinga och beveka så ovilliga konfliktparter – resulterande last-minute kompromisser för att till nöds baxa parterna över mållinjen har sin ofrånkomliga kostnad i de implementeringssvårigheter som följer av den strategiska tvetydighetens ofrånkomlighet. Att det ändå lär bli ett avtal, om än aldrig så bräckligt och provisoriskt, har förstås att göra med dels herrarna Bidens och Trumps kombinerade prestige inför maktväxlingen på måndag, dels det tilltagande ohållbara humanitära nödläget i Gaza och dels pressen från alla dem i Israel som i ett halvår eller mer prioriterat gisslanfrågan. Det avtal som alltså nu tycks vara på väg att äntligen landa är i grunden samma avtalskonstruktion som det som Biden lanserade redan i maj, och då presenterade det som ett israeliskt förslag, ett avtal i tre stadier med successiv och villkorad implementering, men nu handlar det om effekter av ytterligare 8 månaders (destruktiva) utveckling på marken i Gaza och i israelisk och amerikansk inrikespolitik.
Men också om 8 månaders utveckling i regionen, Mellanöstern, mestadels till följd av Netanyahu-regimens övriga krig.
Det rapporteras inte så mycket om Libanon nu för tiden. Men snart utlöper ju tiden för den första, 60 dagars, fasen av eld upphöravtalet där. Och frågan om detta avtals förlängning, t o m permanentning, nalkas sitt avgörande, redan nästa vecka. Det ser väl ganska bra ut; staten Libanon har haft en politisk process, äntligen lyckats välja en (maronitisk) president (Josep Aoun, ÖB sedan 2017) och som ny premiärminister (sunni enligt Libanons komplicerade författning) ser processen ut att landa på ICJ-domaren i Haag Nawaf Salam, bådadera representerande politiska eftergifter av det militärt och politiskt försvagade Hizbollah; och UNIFIL patrullerar tillsammans med den reguljära libanesiska armén – under återuppbyggnad med stöd av särskilt USA – i det område söder om Litanifloden som enligt avtalet liksom enligt den länge gällande FN-resolutionen (1701 från krigsslutet 2006) ska utrymmes av både israeliska IDF och Hizbollah. So far so good. Men särskilt det israeliska tillbakadragandet har dröjt, IDF har vid ett stort antal tillfällen beskjutit libanesiska mål, ett 40-tal libanesiska (civila?) dödsoffer har skett under avtalstiden – israelerna kallar dessa insatser för att upprätthålla avtalet, Hizbollah kallar det brott mot avtalet. Och effekterna av den israeliska bombkampanjen på libanesisk politik och samhälle återstår förstås att utvärdera.
Tillkommer så det israeliska bombardemanget av militära mål i Syrien (och markavancemanget i Golan) och Jemen, och ställningskriget i förhållande till Iran. Om det senare kan så här dagarna före maktskiftet i USA noteras den iranske presidenten Masoud Pezeshkians besök denna vecka i Moskva hos kollega Putin, med avsikten att underteckna ett ”strategiskt partnerskapsavtal” (”Treaty on Comprehensive Strategic Partnership between Russia and Iran”), liknande det som Ryssland och Nordkorea undertecknade i juni förra året, tillika ett avtal i 7 punkter (inklusive försvar, kärnenergi, m m) mellan de båda nettoförlorarna – tillsammans med Hizbollah – på den häpnadsväckande utvecklingen i Syrien. Detta samtidigt som de båda ”nettovinnarna” i Syrien, Turkiet och Israel, numera synes i färd med att ytterligare utvidga en redan svårartad politisk motsättning (Hamas, den palestinska frågan) till att också gälla den syriska post-Assad processen och frågan om kurdiska, USA-stödda SDF:s roll och status i ett nytt Syrien. ”They /SDF/ are almost begging the Zionists, who, out of desparation, are committing genocide in Gaza, killing babies, and trying to strangle humanity and Islam”, som Erdogan uttryckte det härom dagen apropå (USA-stödda) samtalskontakter mellan HTS-ledningen i Damascus och SDF-ledaren Mazloum Agbi ”Kobani”.
Så slutförhandlingarna om ett avtal om eld upphör mm i Gaza, de sista dagarna före maktskiftet i USA, sker i en kontext av uppbrott och förändring i en komplicerad region. Det blir mycket för tillträdande Trump-administrationen att antingen engagera sig i, eller försöka undgå att engagera sig i. Vid sidan om världens övriga kriser, i första hand givetvis Ukraina.
Det är slående att dessa slutförhandlingar (om det nu faktiskt handlar om slutförhandlingar, frågar sig en i detta ärende luttrad omvärld) har skett i nära samarbete mellan avgående Biden- (McGurk) och tillträdande Trum-administrationer (Witkoff), en nödvändighet både med tanke på bådaderas respektive prioriteringar av ett Gaza-avtal, före den 20 januari och med tanke på vad som uppenbart krävs för att lyfta de synnerligen motsträviga parterna över gränsen till något som internationellt och i israelisk och amerikansk inrikespolitik kan (till nöds) presenteras som ett färdigt avtal. Och allmänt bekant numera är att det särskilt är Netanyahu-sidan som varit och är motsträvig. En kompromiss med ett överlevande Hamas, trots allt tal om Hamas´ eliminering som krigsmål, m a o ”total seger”, är bevisligen svårsålt och svårhanterat i den israeliska koalitionsregeringen (Israels 37:s regering) och vägrarfronten inom den företrädda av ultras som Bezalel Smotrich och Itamar Ben-Gvir. Det har i detta slutskede framstått som klart att det krävs fortsatt vägran av båda dessa herrar för att Netanyahuregeringens överlevnad ska vara hotad; intensiva förhandlingar uppges pågå, och oppositionsledaren Yair Lapid lär ha erbjudit utvägar, övergångsvis. Men allt hänger på detaljerna i slutförhandlingarna, de riktigt saftiga detaljerna. ”Skräcken” inför allt det som öppnar upp sig av utmaningar och faror för överlevnadskonstnären Netanyahu inför ett eld upphör i Gaza, nyvalshot, hot om ansvarsutkrävande för 7 oktober-fiaskot, svårigheterna internationellt att återuppta ett en gång pausat , svårigheten att hantera dynamiken på Västbanken, öppnandet av Gaza för humanitära korridorer och mediainsyn i vad bombningarna och markoperationerna faktiskt inneburit, trycket mot en tvåstatslösning, etc etc, allt detta måste innebära mardrömmar, för Netanyahu men också för stat och samhälle i ett traumatiserat Israel. Även om i potten finns triumfen att äntligen få hem gisslan, levande och döda. Och för den palestinska sidan, och för det internationella samfundet, inklusive USA, lättnaden att äntligen få på plats en humanitärt nödvändig vapenvila, om än kanske tillfällig.
Det aviseras i skrivande stund, onsdag eftermiddag, att ett avtal är att vänta inom de närmaste båda dygnen, kanske redan senare idag, en produkt i så fall inte minst av den Trump-utsände Steve Witkoffs knallhårda förhandlingar med team Netanyahu – det torde alltså ha handlat om att ett mycket tydligt budskap från tillträdande Trump om ett avtals nödvändighet, före tillträdet 20/1, och insikten i Tel Aviv om nödvändigheten inför kommande dagar, månader och år (med fokus på Iran) av en stark samarbetsrelation mellan Israel, oavsett regering, och Trumps USA.
Likväl: det handlar alltså, trots allt, om en kompromissöverenskommelse mellan Israel och dödsfienden Hamas, oaktat dagliga fortsatta israeliska bombningar av Gaza, med fortsatt förödande verkan, en ganska overklig situation. Det blir, m a o, ingen ”total seger”, det blir en kompromiss i ett avtal där Hamas förblir en överlevande (men förstås kraftigt decimerad) förhandlingsmotpart i ett visst mått av tagande och givande, således med risken – för Netanyahus m fl i Israel – att Hamas, likt Hizbollah i Libanon 2006, inför den palestinska befolkningen och arabvärlden kan utropa sig som ”segrare” i ett utrotningskrig. Israel tvingas avbryta kriget utan att ha helt krossat motparten. Och i och med det kan kritiker påpeka att man (Israel) i och med detta likväl kunde ha avslutat kriget i somras, nuläget är blott en gradskillnad, ingen artskillnad, och då hade många liv, också inom gisslan, kunnat sparas. Vad har Israel vunnit på att förlänga kriget med mer än ett halvår?
Det snart färdiga avtalet, likt Bidens i maj, bygger alltså på en gradvis implementering i tre stadier eller faser – skillnaden nu är främst de mycket mer otydliga skrivningarna rörande den tredje fasen, om de stora ”dagen efter”-frågorna. Konkret gäller för den första fasen om 42 dagar att 33 i gisslan steg för steg skall utväxlas mot visst antal (1000?) palestinska fångar i israeliska fängelser, att Gaza under denna tid ska se en gradvis ökning av den humanitära undsättningen och en gradvis minskning av den israeliska militära närvaron (bl a den också för Egypten känsliga Philadelphi-korridoren i söder), samt ett gradvis tillträde för palestinier till norra Gaza. Fr o m avtalets dag 16 ska förhandlingar (oklart mellan vilka parter/medlare) inledas om förutsättningar inför avtalets fas två, om resterande gisslan/fångutväxling, fortsatt militärt tillbakadragande, permanentande av vapenvilan, utökande av det humanitära tillträdet, m m. Oavsett de närmare detaljerna i avtalet som kommer att bli kända, i öppna och skrivna delar, efter kungörandet frapperas man av hur mycket i detta som förblir oklart och bräckligt. Man anar en lång och turbulent resa från avtalets offentliggörande till den eviga fredens ankomst till Mellanöstern; det räcker långt att bara peka på all dynamik, dramaturgi och turbulens som igångsätts i och med att avtalets olika villkorade bestämmelser, och ständiga risker för avtalsbrott och krigets återupptagande, ska manageras.
