I den aktuella debatten om Ukrainas framtid i den europeiska säkerhetsordningen råder stor förvirring kring säkerhetsgarantier. Även om det verkar råda konsensus om att Ukraina behöver säkerhetsgarantier är det oklart vem som skulle kunna ge dem. Hittills har ingen aktör i internationella relationer faktiskt lämnat säkerhetsgarantier för Ukraina. Många länder har utlovat fortsatt stöd och militärt bistånd, vilket naturligtvis är viktigt. Men säkerhetsgarantier är något annat.

Det mest kända exemplet på säkerhetsgarantier är artikel 5 i Washingtonfördraget, dvs NATO:s klausul om ömsesidigt försvar:

The Parties agree that an armed attack against one or more of them in Europe or North America shall be considered an attack against them all and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective self-defence recognised by Article 51 of the Charter of the United Nations, will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security of the North Atlantic area.

I motsats till vad många tror är denna artikel inte ”automatisk”. Ingen händelse kan ”utlösa artikel 5”, eftersom åberopandet av den kräver konsensus i Nordatlantiska rådet. De åtgärder som en allierad ”anser nödvändiga” involverar inte heller automatiskt Försvarsmakten. Ändå var det också under decennier en allmän uppfattning att den stat som beslutar sig för att angripa en Nato-medlem kommer att ha USA mot sig. Det är från detta som den avskräckande effekten av artikel 5 härrörde och som gjorde NATO-medlemskap så attraktivt.

Säkerhetsgarantier måste vara trovärdiga

Vad som skrivs i fördrag och juridiska dokument är viktigt, men inte nödvändigtvis avgörande. För att säkerhetsgarantier ska få genomslag i den internationella politiken måste de vara trovärdiga. Säkerhetsgarantiernas trovärdighet vilar på två faktorer: förmåga och politisk vilja. En stat som lämnar säkerhetsgarantier till en annan stat måste först och främst ha militär förmåga att effektivt agera mot en angripare. Om det redan från början står klart att garantigivaren inte har någon chans mot angriparen, försvinner säkerhetsgarantiernas avskräckande effekt.

Men militär förmåga i sig är inte tillräckligt. Vad som är minst lika viktigt är garantigivarens politiska vilja att vidta adekvata åtgärder om en säkerhetskris skulle uppstå. Den politiska osäkerheten har varit en kärnfråga inom NATO sedan 1949, särskilt när det gäller kärnvapenavskräckning: skulle USA verkligen offra Los Angeles för Berlin? Frankrikes president de Gaulle ansåg till exempel att detta var så osannolikt att han bestämde att Frankrike skulle utveckla sin egen kärnvapenavskräckning. På det stora hela, och på den konventionella sidan, ansågs dock USA:s säkerhetsgarantier vara trovärdiga under hela det kalla kriget. Detta berodde naturligtvis inte bara på USA:s engagemang för Europa, gemensamma värderingar eller liknande. USA hade också ett klart definierat intresse av att hålla Sovjetunionen stången.

Utmaningen för Europa

År 2025 finns det många skäl att tvivla på USA:s engagemang för artikel 5. Dessutom har både Biden- och nu Trump-administrationen gjort klart att de inte är villiga att ge säkerhetsgarantier för Ukraina, vare sig genom Nato-medlemskap eller i någon annan form.

Frågan är därför: kan Europa – kollektivt eller som enskilda europeiska stater – ge säkerhetsgarantier för Ukraina? Trots en del politisk retorik om nödvändigheten av att göra det är svaret långt ifrån självklart. Allvarliga tvivel är på sin plats när det gäller nyckelfrågan: kan Europa ge säkerhetsgarantier för Ukraina som faktiskt är trovärdiga?

När det gäller kapaciteten är det ingen hemlighet att Europa måste intensifiera sina ansträngningar. Utan amerikanskt engagemang ser det mörkt ut. De politiska ledarna är väl medvetna om detta – därav diskussionerna om en s k ”backstop” som en förutsättning för att t ex en fredsstyrka ska kunna sättas in i Ukraina. Det vore också ett misstag att tro att det faktum att Frankrike och Storbritannien är kärnvapenmakter på något magiskt sätt skulle göra europeiska (eller franska och brittiska) säkerhetsgarantier mer trovärdiga.

När det gäller den politiska viljan är osäkerheten ännu större. I slutändan innebär säkerhetsgarantier till Ukraina att man är beredd att gå ut i krig med Ryssland om det värsta scenariot skulle inträffa. Säkerhetsgarantier är naturligtvis avsedda att ha en avskräckande effekt. Men om det misslyckas är krig nästa steg. Och om det redan från början står klart att ett krig inte är ett alternativ försvinner den avskräckande effekten och säkerhetsgarantierna blir värdelösa. Ännu värre är att man kan hävda att icke trovärdiga säkerhetsgarantier till och med är mer destabiliserande än inga säkerhetsgarantier alls. Huruvida de europeiska länderna verkligen är villiga att riskera ett krig mot Ryssland verkar tveksamt. Den begränsade aptiten bland européerna att delta i en fredsstyrka utan USA:s stöd är en tydlig indikator på att majoriteten inte är det.

Det finns följaktligen inget enkelt svar när det gäller säkerhetsgarantier för Ukraina. Europa har förlitat sig på USA för länge för att nu kunna agera på egen hand. Det är osannolikt att europeiska garantier verkligen kommer att skapa säkerhet för Ukraina och få slut på kriget. Risken att Ryssland inte skulle ta dem på allvar är stor. Ukrainas Nato-medlemskap är inte heller någon universallösning. Nato skyddar på grund av USA:s säkerhetsgarantier. Om dessa garantier inte längre anses vara trovärdiga, är effekten av artikel 5 inte längre vad den en gång var. Européerna kanske en dag kollektivt kan fylla det tomrum som USA potentiellt lämnar efter sig. För närvarande och under överskådlig framtid är det därför tyvärr en enorm utmaning att tillhandahålla trovärdiga säkerhetsgarantier för Ukraina.

Författaren är direktör för europeisk säkerhet, SIPRI.