Om detta sjöng Brita Borg, Gunwer Bergkvist och Povel Ramel en gång. Men titeln passar också in på de så kallade experter som nu har sett LÖSNINGEN på våra försvarsproblem. På 1870-talet var rammen ”det avgörande vapnet”. Idag är det drönaren. I själva verket finns inte ”det avgörande vapnet” som dessutom i allmänhet förväntas vara billigt.
Några nedslag i debatthistorien kanske kan ge en mer nyanserad bild.
”De nya krigen”
Illustrationen visar min portfölj.
Den är som synes från en konferens 2005. ”Väst” hade då ett ohotat sjöherravälde. Aktuella militära operationer handlade om ”fredsfrämjande” och ”fredsframtvingande” ofta samlade under rubriken ”krishantering”. Man tänkte sig då att det skulle vara lämpligt att placera logistiken till sjöss för att minska risker men också för att minska det militära fotavtrycket i aktuella länder.
Det ohotade sjöherraväldet är idag väldigt avlägset och konceptet Sea Basing är begravt på den säkerhetspolitiska begravningsplatsen för felaktiga förutsägelser om framtiden.[1]
Det första årtiondet av 2000-talet präglades av erfarenheterna från krigen på Balkan följda av Afghanistan och Irak; de så kallade nya krigen. Det fanns en omfattande litteratur i ämnet som kan sammanfattas av Herfried Münklers Die neuen Kriege (2004) och tesen: ”Das Zeitalter der zwischenstaatlichen Kriege geht offenbar zu Ende” (De mellanstatliga krigens tidsålder går uppenbarligen mot sitt slut). En tes som togs till intäkt för den dramatiska svenska nedrustningen. En annan känd författare på detta tema var generalen Sir Rupert Smith och hans The Utility of Force: The Art of War in the Modern World (2005) som hävdade att de definierande kännetecknen för ”war amongst the people” är att konflikter tenderar att vara tidlösa, mer politiska till sin natur och utkämpas mellan parter som är en del av och bland civilbefolkningen snarare än mellan uniformerade arméer på slagfältet.
Men redan 2008 anföll Ryssland Georgien och de mellanstatliga krigen hade återkommit. Samtidigt finns det rester kvar av Smiths med fler tänkande. Hybridkriget kan ses som ett sätt att bredda det traditionella kriget till ett totalt krig under det konventionella krigets våldströskel. Rysslands krig mot Ukraina visar också på ett krig som vid sidan av det ”uniformerade” kriget förs mot civilbefolkningen och civila mål (daghem, sjukhus, infrastruktur…).
Ett nytt paradigm för krigets karaktär lämnar en bit kvar när nästa paradigm inträder och en ny generation tänkare proklamerar att ”detta är det moderna kriget”.
Winston Churchill drog en viktig slutsats: ”Never, never, never think that war can be easy and without surprises….”
Några tvärsäkra förutsägelser
Det finns förvisso verkliga militära revolutioner: stigbygeln, krutet, fartygspropellern, flygvingen, atombomben… Artificiell Intelligens kommer sannolikt att räknas in här.
Ett vanligt fenomen är att det nya presenteras som en revolution. Signaturen C i Tidskrift i Sjöväsendet nr 2, 1901 skrev: ” I första ögonblicket då nyheten framträder för allmänheten utmålas dess förtjänster i så bjärta färger att de överdrifvnaste förväntningar anknyta sig därvid. Uppfylles icke dessa strax, så har inom kort en fullkomlig omsvängning i den allmänna meningen ägt rum och en förkastelsedom är färdig. ”
Ett annat vanligt fenomen är förnekelse – den nya tekniken kommer inte att fungera.
I en anonym artikel från 1836 i Tidskrift i Sjöväsendet diskuterar författaren om ångfartygen skulle kunna ersätta linjeskeppen. Svaret var: ”en Linie-Skepps-Flotta är för hvarje av hafvet omgjordad Stat, dess verkligaste, dess fastaste värn”. Tio år senare konstaterade signaturen V B att överge linjeskeppen till förmån för ångfartyg ”vore ej allenast att afsäga sig allt inflytande på havet utan derjemte förklara sig vanmäktig och undergifven!” Vad kunde en ångbåtsflotta göra mot de massor av rörligt artilleri som en segelflotta innehade?
Artilleritjänsten diskuteras i samma tidskrift nr 8 – 10 1850. Författaren anser att nya kanonkonstruktioner vore slöseri. Paixhans (1783 – 1854) bombkanon (en bomb var vad vi kallar granat) anser han vara effektiv på korta avstånd men vara krånglig att hantera. Allmänt sett skulle man vara försiktig med nymodigheter ”mycket kan vara gagneligt för andra som kan undvaras hos oss”.
Ett motsatt fenomen är ”det nya avgörande vapnet”. Rammen blev populär efter slaget vid Lissa 1866 då det österriska flaggskeppet Ferdinand Max rammade och sänkte det italienska flaggskeppet Re d’Italia. Rammen ansågs länge vara det avgörande vapnet i sjöstriden. Men artilleriets utveckling mot längre räckvidder och högre salvtakt gjorde rammen snabbt omodern. Sjöofficerarna fortsatte dock länge att tro på rammen och mariningenjörerna ritade snällt in den på sina fartyg. Den passade in i tidens socialdarwinistiska idéer. Sverige fick sitt första fartyg med ramm, HMS Thule, först 1893.
Sedermera fältmarskalken Ferdinand Foch (1851 – 1929) bevittnade en övning med deltagande av flygplan och konstaterade att ”det bara var fråga om sport”. Som allierad ÖB 1918 hade han anledning att byta uppfattning.
Giulio Douhet (1869 – 1930) hävdade i sin Il dominio dell’aria (The Command of the Air) från 1921 att stora områden kunde förstöras totalt med ett relativt begränsat antal bomber, vilket skulle leda till korta krig. Det första ledet visade sig vara ganska sant men inte det andra.
Översten Louis de Grandmaison (1861 – 1915) var en av den franska offensivandans profeter. En av hans mest kända plattityder är ”i offensiven är oförsiktigheten den viktigaste säkerheten”. Han bar ett tungt ansvar för den franska arméns enorma förluster. Men yttrandet var en följd av den franska doktrinen offensive à l’outrance (ungefär offensiv till varje pris). Doktrinen hade sin bakgrund i att fransmännen insåg att tyskarna var militärt starkare men mot detta ställdes den höga franska stridsmoralen. Ett uttryck för denna var de röda byxorna och polerade spadarna som ledde till stora förluster i början av kriget. Dessa ansågs nödvändiga för stridsmoralen. Som krigsministern Etienne uttryckte det 1913, ”röda byxor är Frankrike”.
Den franska Unga Skolans kampanj för små fartyg (torpedbåtar, kanonbåtar) gentemot slagskeppen liknar dagens strid mellan de som tror att drönare förändrat allt. Efter en övning skrev skolans ”ideolog” Gabriel Charmes (1850 – 1886) ”Det är nu möjligt att sjösätta torpedbåtar på öppet hav, långt från kusten, som är självförsörjande, kan segla runt Medelhavet eller korsa Atlanten ensamma, och därmed oväntat anfalla en eskader på öppet hav tusentals mil från hemmahamnen. ” Alla som seglat torped- eller patrullbåt vet att det inte är sant.
Clément Ader (1841 – 1925) förutsåg 1909 att flyget skulle få en viktig roll i sjökriget för spaning och anfall med torpeder. Han beskrev också ganska exakt hur hangarfartygen skulle komma att se ut. Den första landningen ombord skedde först 1911 och det första riktiga hangarfartyget (HMS Hermes) 1924.
Vanligare är nog att ett identifierat behov löses med ett kreativt utnyttjande av befintlig teknik. Stridsvagnen konstruerades av en kombination av pansar, förbränningsmotor, band och kulspruta för att kunna ta sig fram på västfrontens stridsfält.
Stridsvagnen och flygplanet utgjorde var för sig ett viktigt steg men den verkliga ”revolutionen” gjorde kombinationen: Blitzkrieg. Konceptet utvecklades först av den blivande generalen J F C Boney Fuller (1878 – 1966). Men Helge Jung och hans medförfattare till Antingen-eller: freds- och försvarsproblemet i saklig belysning (1930) förkastade uttryckligen ”motoriseringen” och Fullers bok On Future Warfare (1927).
Under inledningen av kriget i Stilla havet misslyckades den amerikanska ubåtsflottan. Detta berodde på ett antal faktorer: felaktig materiel (torpedernas stridsspetsar), en alltför försiktig doktrin, riskobenägna fartygschefer och ett ledarskap som inte tålde kritik. Efter något år vände det. Tack vare unga entusiastiska fartygschefer med stöd av ett nytt ledarskap skapades en experimenterande och lärande organisation som löste de tekniska problemen. Detta ledde till stor framgång.
Den svenska försvarsplaneringen under det kalla kriget byggde på förutsägbarhet. Denna härleddes från något som hette Teknisk Prognos utarbetad av FOA. En studie av dessa prognoser jämfört med verkligheten skulle vara intressant men faller utanför ramen för denna artikel. Ett exempel dock. Undertecknad deltog inför ÖB 85. Studiehorisonten var strax efter år 2000. Jag minns en representant för FOA som sade, ungefär: ”år 2000 har de (Sovietunionen) helikoptrar som kan….” I verkligheten fanns inte Sovjetunionen då och vilka helikoptrar Ryssland hade var det få som brydde sig om.
Nätverksbaserat försvar (NBF) var en enormt upphaussad idé i det svenska försvaret ungefär 1995 – 2005. Grundtanken om nätverk där ”alla” kunde kommunicera med ”alla” var det inget fel på. Men idén förstördes bland annat av entusiaster som drog allt för stora växlar på de tekniska möjligheternas inverkan på taktik och strategi. Idag är tanken på nätverk eller systems of systems knappast kontroversiell – eller?
Stora tekniksteg leder ofta till misslyckanden. Ett varnande exempel är amerikanska DDG 1000 där endast tre fartyg färdigställdes i stället för 32. Ett skäl var kostnaden – budgeten överskreds med 82%! Orsaken var att man ville få in allt för många nya system: integrerat elsystem, ny skrovform, omfattande stealth-design, ny sensorkedja och nytt artillerisystem med extremt dyrbar ammunition. Trumpklassens slagskepp riskerar att gå samma öde till mötes; om projektet över huvud taget förverkligas.
Ibland kan det visa sig att gamla idéer får förnyad aktualitet. Ett exempel är en artikel i Teknikens Värld (nr 26, 1955) som förutsåg jättestora flygplan som ersättare för hangarfartyg.
Några sådana har aldrig byggts men Kina förbereder sig nu för att ta i bruk ett nytt, storskaligt obemannat flygplan känt som Jiu Tian (”Nio himlar”), som beskrivs som ett ”drönarmoderskepp” som ska kunna skjuta ut svärmar med upp till 100 drönare i ett enda uppdrag
En av mina favoriter inom ämnet ”ny doktrin” är följande utdrag ur amerikanska arméns presentation av konceptet multidomäna operationer: ”den kombinerade användningen av gemensamma och arméresurser för att skapa. och utnyttja relativa fördelar som uppnår mål, besegrar fiendens styrkor och konsoliderar vinster på uppdrag av gemensamma styrkors befälhavare.” Minsann!
Några slutsatser
Huvudslutsatsen är att vår förmåga att bedöma framtiden är synnerligen begränsad. Konsekvensen är ofta förnekelse eller överoptimism. Vi ser inte de nya möjligheterna, drar inte rätt slutsatser av händelseförlopp och tekniksprång samt har en tendens att tro att det ”nya” innebär en radikal förändring.
I grunden är krig en mänsklig företeelse och människan är rätt konstant.
En bra princip är den som användes av den amerikanske sedermera amiralen Wayne Meyer. Han ledde utvecklingen av det mycket lyckade luftförsvarssystemet AEGIS: ”bygg lite, testa lite, lär dig mycket” [build a little, test a little, learn a lot]”
Ett nytt tekniskt system ger sällan full effekt innan det har inordnats i ett taktisk och strategiskt sammanhang. Detsamma gäller ”den nya operativa principen”!
Alltför ofta bortser det nya systemets profeter för krigets verklighet. De marina systemen måste exempelvis fungera trots vädrets makter och havets kraft, trots teknikens ofullkomlighet och i stridens kaos. Systemen måste därför uppfylla tre egenskaper: resiliens (motståndskraft), uthållighet och tillförlitlighet.
Innovation är bra och viktigt men lagom är bäst. Stora tekniksprång är frestande men farliga. Det är oerhört viktigt att snabbt kunna dra slutsatser från ett operativt förlopp. Samtidigt måste man se upp med risken för snabba generaliseringar av det som egentligen är speciellt. Exempelvis är Ukrainas framgångsrika ”ytattackdrönare” inte autonoma utan fjärrstyrda och därmed känsliga för störning; de är också små och därmed känsliga för hårt väder.
Kriget är ett evigt kretslopp av med- och motmedel. Om något år kommer det att finnas goda motmedel mot drönare av olika sorter. Mitt tips är att HPM (High Power Microwave)och HEL (High Energy Laser) kommer att ha stor betydelse här; speciellt ombord på fartyg där det finns gott om elektricitet. HPM och HEL har i princip obegränsad mängd ”ammunition” medan drönarna kommer i begränsat, om än högt, antal.
Drönarna kommer då att bli alltmer tekniskt avancerade och därmed dyrare. Det avgörande och billiga vapnet – en Silver Bullet – finns inte!
Med stor säkerhet kommer ett framtida krig medföra överraskningar – jämför Winston Churchill ovan! Studier och forskning kan minska risken för överraskningar men det kommer inte att helt lyckas. Därför blir anpassning en avgörande förmåga: dra erfarenheter, omsätta dessa i ny teknik och/eller taktik samt snabbt införa det nya på förbandsnivå. Men motståndaren kommer också att anpassa sig. Den som snabbast drar rätt slutsatser och vidtar rätt åtgärder vinner.
Förmåga till anpassning är en kvalitet av samma dignitet som, och ofta en förutsättning för, andra rent militära förmågor som exempelvis luftförsvarsförmåga.