SIPRIs årsbok 2024 bär titeln ”Role of nuclear weapons grows as geopolitical relations deteriorate”. Innehållet i det uttalandet har kommit att växa i betydelse under 2025.
Golden Dome
Den 27 januari 2025, bara några dagar efter sitt tillträde till en ny period som USA:s president, undertecknade Donald Trump en”Executive Order” till USA:s försvarsdepartement – numera kallat ”krigsministerium” – att bygga upp ett missilförsvarssystem, det som han senare kom att kalla ”The Golden Dome”.
Golden Dome skall enligt ett uttalande av det dåvarande försvarsdepartementet, (numera ”krigsministeriet”) ”förena en rad förmågor för att skapa ett system av system för att skydda USA från angrepp från luften av vilken angripare som helst”. Kongressen beviljade den 5 september 24,5 miljarder dollar för ändamålet.
Donald Trump har sagt att det anslaget får ses som en första avbetalning och att hela projektet skall vara helt operationellt innan hans presidentperiod löper ut.
Han angav i maj att den totala kostnaden kan beräknas till 175 miljarder dollar. Kongressens budgetkontor har sedermera beräknat att det lär kosta över 500 miljarder dollar. Andra iakttagare hävdar att behovet att löpande ersätta satelliter i systemet, därför att jordens dragningskraft drar dem ur deras bana, gör att kostnaderna kommer att uppgå till över tusen eller flera tusen miljarder dollar innan det kan fungera.
Ett första kontrakt inom ramen för Golden Dome ingicks den 4 november. Space X skall få 2 miljarder dollar för att tillsammans med Lockheed Martin bygga ett system av 600 satelliter för att skapa en ”Air Moving Target Indicator (AMTI). Dessa låghöjdssatelliter skall upptäcka och spåra avancerade hot från manövrerande glidarmissiler och stealth-flygplan och sedan mata in erhållna data i det amerikanska missilförsvarets målsökningssystem.
Kongressen har påpekat att USA:s strategi för missilförsvar hittills har formulerats som att USA strävade efter ”att försvara sig mot förbrytarstater liksom mot icke auktoriserade missilavskjutningar eller avskjutningar av en olyckshändelse medan man förlitade sig på kärnvapen för att avskräcka Kina och Ryssland från att slå mot amerikanskt territorium”.
Nu ändrar man formuleringen till att ”USA kommer att avskräcka – och försvara sina medborgare och kritisk infrastruktur – mot varje luftangrepp mot sitt territorium”. Ambitionsnivån har höjts avsevärt.
Förhållandet mellan Vita Huset och kongressen i frågor om Golden Dome präglas av misstänksamhet. I ett uttalande ondgör sig kongressens kontor över att administrationen inte har försett allmänheten med någon detaljerad redogörelse för projektet, inte har haft möten med representanter för näringslivet och ”reportedly” instruerat militära befattningshavare att inte diskutera Golden Dome offentligt.
Reaktioner på Golden Dome
Den 8 maj kritiserade Kina och Ryssland i ett gemensamt uttalande projektet för att undergräva sambandet mellan strategiska offensiva vapen och strategiska defensiva vapen, d v s själva idén om en kärnvapenbalans. Rysslands presstalesman Peskov sade att visserligen är ett beslut om Golden Dome en suverän angelägenhet för USA, men också att det i de båda ländernas gemensamma intresse nu måste skapas ett nytt legalt ramverk för att ersätta de inte längre fungerande nukleära vapenavtalen mellan USA och Ryssland.
Ännu i slutet av oktober 2025 har dock inga förhandlingsförberedelser om amerikansk-ryska rustningsbegränsningar inletts. Donald Trump lär ha sagt att det kanske skulle vara en god idé, men utan att vilja diskutera saken närmare. Den 5 januari 2026 utlöper giltigheten av det enda rysk-amerikanska avtal om rustningsbegränsning som fortfarande gäller, det så kallade New Start-avtalet.
Förutom från Kina och Ryssland har det även i väst förekommit kritik för att USA med Golden Dome försöker göra USA osårbart för kärnvapenangrepp och därmed skapa ett strategiskt övertag. Det skulle skada den balans som hittills har vilat på teorin om ömsesidig avskräckning, ett begrepp som också förutsätter ett visst mått av ömsesidig sårbarhet.
Kina visar sina vapen
Kina firade åttioårsminnet av segern över Japan i det andra världskriget med en militärparad i Peking den 3 oktober i år. Paraden kom att kännetecknas av tre saker, nämligen samordningen med det auktoritärt styrda länderna i världen, inriktningen av det kinesiska försvaret på förberedelser inför ett krig med USA och tron att nästa krig kommer att utkämpas globalt.
Vladimir Putin och Kim Jong Un satt på var sin sida om Xi Jinping under paraden, och bland de inbjudna gästerna fanns en stor majoritet av presidenter och premiärministrar från den globala södern.
De nya vapensystem som uppvisades innehöll nya avancerade stridsflygplan, stridsvagnar, hypersoniska missiler för fartygsbekämpning och raketartilleri med lång räckvidd. Tre olika grupper av missilsystem visades upp, fem kärnvapenbärande system, tre system av kryssningsmissiler och tre hypersoniska missilsystem.
Inriktningen har utomlands tolkats som en varning till USA att inte försöka motsätta sig ett möjligt kommande försök att invadera Taiwan och att hålla USA borta från farvattnen längs Kinas kuster i Stilla havet.
FOBS har varit en huvudvärk för Pentagon
Förekomsten av ett FOBS (Fractional Orbital Bombardment System) hos både Ryssland och Kina har utgjort ett särskilt bekymmer för försvarsmakterna i väst under senare tid. Det gäller särskilt sedan Kina sommaren 2021 utförde ett par testflygningar, då en bärraket sköts upp i bana runt jorden och en hypersonisk glidarmissil lösgjordes, som återinträdde i atmosfären på andra sidan jorden och träffade ett bestämt mål. Bärraketen höll sig i en bana på förhållandevis låg höjd (omkring 150 kilometer) och hela ekipaget rörde sig med hypersonisk hastighet hela vägen, vilket gör dem mycket svåra – nästan omöjliga – att upptäcka och bekämpa.
Några av de missiler som visades på militärparaden kan ingå i FOBS, vilket skulle innebära att produktion och tillförseln till förband alltså pågår.
Efter Kinas första genomförande av hypersoniska missilflygningar tog det USA flera år att bygga ett motsvarande system och få missilerna att flyga, vilket har varit ett stort bekymmer för Pentagon. Att det saknas ett amerikanskt system för att försvara sig mot FOBS har av Defense Intelligence Agency uttryckligen angivits som ett av skälen till att införa Golden Dome.
Vapenstillestånd i handelskriget med Kina, men inte fred och inget avtal
Under hösten 2025 har Donald Trump ägnat mycket tid och energi åt utrikespolitiken, så mycket att många har undrat om han skulle orka med alla byten av tidszoner och sena banketter. Efter besök i Mellanöstern i september ägnade han slutet av oktober och början av november åt besök i Malaysia, Japan och Sydkorea. Han var närvarande vid ett toppmöte med ASEAN-länderna och inledningen till ett toppmöte med APEC-länderna. Han ingick handelsöverenskommelser med Malaysia, Kambodja, Thailand, Vietnam, Sydkorea och Japan.
Det viktigaste inslaget under resan var ett samtal med Kinas president Xi Jinping, som dock inte ledde till något skriftligt avtal. Parterna inskränkte sig till att publicera listor på åtaganden som respektive deltagare ansåg att man var överens om. Det var en besvikelse för Trump, som hade gett uttryck för sina förhoppningar om ett skriftligt och bindande avtal. Han lyckades dock bland annat uppnå att Kina åter började köpa sojabönor av USA, leverera sällsynta jordmetaller och vidta andra åtgärder som USA hade önskat – inte minst att slå ned på illegal produktion och smuggling av fentanyl.
USA slutade å sin sida gradvis att tillämpa de skyhöga tullar som hade införts för att pressa Kina till medgivanden, och Kina avskaffade tillämpningen av de motåtgärder på tullområdet som hade införts. Slutintrycket var enligt de flesta mediekanaler som rapporterar från Asien att samtalet snarare resulterade i ett vapenstillestånd i tullkriget än ett fredsavtal i handelskriget. USA hade varit den vädjande parten, och Kina fortsätter att hålla inne med mycket av det som USA hade önskat.
Sympatierna för USA minskas också av innehållet i de handelsavtal som faktiskt ingicks. Trump hade infört mycket höga tullar på importen från de asiatiska länderna. Nu sänktes de i utbyte mot betydande åtgärder till USA:s förmån, i fallen med Sydkorea och Japan löften om investeringar i USA på 200 miljarder respektive 550 miljarder dollar. Denna öppna form av utpressning av länder med handelsöverskott i förhållande till USA har inte tagits väl emot i Östasien och Sydöstasien.
Det framkom tydligt under APEC-mötet. Trump deltog i en måltid inför mötet, men reste tillbaka till USA innan det började. Finansminister Scott Bessent fick företräda honom, och det blev i stället Xi Jinping, som angav tonen i samtalen. De kom i hög grad att handla om behovet av fri handel och hur man kan samarbeta för gemensam ekonomisk utveckling, med andra ord motsatsen till den protektionistiska politik som Trump har kommit att symbolisera.
Kapprustning skymtar
Ungefär samtidigt som Trump ingick handelsavtal och gjorde statsbesök hos asiatiska länder inträffade en rad händelser som ser ut att kunna inleda en ny period av kapprustning.
1) Putin kungjorde att Ryssland den 21 oktober hade utfört en lyckad testkörning av en kärnkraftsdriven kryssningsmissil med förmåga att bära kärnvapen. Provflygningen hade varat i 15 timmar, och missilen hade tillryggalagt 14000 kilometer. Putin hävdade att den är omöjlig att upptäcka och bekämpa. I Väst har detta påstående betvivlats, men det är tydligt att Ryssland har gjort ett stort framsteg i sina ansträngningar att skapa kärnvapen som är svåra att bekämpa.
2) Några dagar senare – den 24 oktober – lade Netflix ut en film på nätet med titeln ” A House of Dynamite”. Dagen efter tog Pentagon det ovanliga steget att komma med ett officiellt vederläggande av filmens innehåll. Handlingen i filmen består i att en kärnvapenbärande missil från ett obekant land närmar sig USA och tar sig förbi alla de försök till bekämpning som det amerikanska rymdförsvaret kan uppbåda. Pentagon hävdar att beskrivningen är orealistisk och felaktig och att det amerikanska rymdförsvaret mycket väl kan bekämpa inkommande missiler. Filmen och Pentagons försök att dementera dess beskrivning har väckt en intensiv debatt, både i USA och Asien. Där ses i ledande tidningar Pentagons reaktion som ett tecken på nervositet inför möjligheten att filmen kan skapa misstro mot Golden Dome och påverka kongressen till att snåla med anslagen.
3) Den 29 oktober sade Putin på TV att Ryssland framgångsrikt hade testat en undervattenstorped, som drivs av en kärnreaktor. Den har givits beteckningen ”Poseidon” och Putin hävdade att den inte går att bekämpa. Den kan bära kärnvapen.
4) Samma dag, timmarna innan han skulle möta Kinas President Xi Jinping i Sydkorea, kungjorde Trump att han hade instruerat sitt krigsministerium att omgående testa USA:s kärnvapen ”on an equal basis” med hänvisning till att andra länder bedriver vapenutveckling och genomför kärnvapentester. Han har dock hittills vägrat att klarlägga om testerna skall ske digitalt eller med provsprängningar.
Händelseutvecklingen och åtgärden att utlysa kärnvapentester omedelbart före samtalet med Xi ger nästan intryck av att Trump drabbades av panik för att det kan framstå som om USA har hamnat på efterkälken i kärnvapenutvecklingen.
Kina är USAs huvudmotståndare
Det förefaller som om USA nu planerar att ägna enorma resurser åt Golden Dome i stället för att fokusera på att förnya sitt tjugo-trettio år gamla förråd av kärnvapenbärare och över huvud taget modernisera sin föråldrade kärnvapenarsenal. Kina och Ryssland har uppenbarligen sedan åtskilliga år gjort just detta och kommit så långt att de utgör ett hot mot USA:s ställning som unilateral världsledare. Särskilt i Östasien, Sydöstasien och Sydasien talas det mycket om att USA nu befinner sig i en fas av påtvingat tillbakadragande och att Kina är på väg att inta USA:s plats. Donald Trumps brutala behandling av sina allierade i Asien i handelsfrågor ses med oförståelse och en viss grad av förakt, både i allierade och neutrala länder.
USAs självbild som ledare av NATO och den övriga ”fria världen” har också blivit lidande av händelserna under Trumps Asienresa. Kinas uppvisning av tekniska framsteg på vapenområdet och särskilt kärnvapen och nya flyplanstyper med förmågor som sägs överskrida de amerikanska stridsflygplanens prestanda har stärkt intrycket att USA inte längre är en dominerande makt i Stilla havet.
Frågan uppstår vad som händer om USA inte lyckas att i tid bygga upp en fungerande Golden Dome, medan Kina och Ryssland fortsätter sina redan nu framgångsrika moderniseringar av sina respektive kärnvapenarsenaler.
USA:s ekonomi har de senaste tio åren varit betydligt långsammare än Kinas. Tillväxten uttryckt i procent har varit en bråkdel av Kinas. Trumps handelspolitik, lär förmodligen inte bidra till den ekonomiska tillväxten särskilt mycket, och den minskar samhörigheten med de allierade, medan Kina redan nu drar nytta av USA:s minskade deltagande i internationell handel och gör positionsframflyttningar i Afrika och Latinamerika.
Nya vapen kräver nya utgifter
Det är oklart på vilket sätt som USA kommer att ta till sig erfarenheterna från kriget i Ukraina. I ett avseende har Donald Trump fortsatt att följa sin företrädares politik. Han har tydliggjort att USA inte kommer att använda kärnvapen eller hota med kärnvapenanvändning för att rädda Ukraina från att förlora kriget mot Ryssland. Det har bidragit till att markkrigföringen har fått en ledande roll i det kriget. Utdragna artilleridueller och skyttegravskrigföring har påmint om Europa under det första världskriget.
I sin tur har detta lett till en revolution inom markkrigföringen, nämligen införandet av drönare och teknisk utveckling av detta nya vapen. Så länge som ingen av deltagarna hotar med kärnvapen kan förmågan till drönarkrigföring ge Ukraina möjlighet att avvärja eller åtminstone uppehålla det ryska angreppet. Den lärdomen leder till att alla försvarsmakter plötsligt ställs inför frågan om de behöver utrusta sina markstyrkor med utbildad personal och utrustning för en ny form av krigföring för att inte framstå som militärt svaga.
USA kan inte komma undan. För Home Defense måste grundläggande förmåga till drönarkrigföring skapas redan av psykologiska skäl. För US Marines och andra förband som verkar utanför den egna gränsen är det vidare en fråga om möjligheteten att överleva i en fientlig miljö. Kraven på nya utgifter hopar sig.
Europa lämnas nu med ansvar för sin del av världen
Europa har anledning att vara bekymrat över utvecklingen. Golden Dome är bara avsedd för att skydda USA:s egna territorium och såvitt bekant inte sina allierades. Europa kommer att i högre grad få ägna sina resurser åt sitt eget försvar, särskilt att värja sig mot ryska ambitioner att utvidga sitt inflytande västerut. Om inte någon avgörande förändring inträffar i USA den närmaste tiden måste vi rimligen göra bedömningen att USA är på väg att inte ha de ekonomiska resurser som krävs för att fortsätta att leva upp till sitt ansvar för vårt militära försvar inom ramen för NATO.
Alltsedan 1980-talet har Kinas officiella hållning varit att NATO bör avskaffas eller upplösas. Därför har det varit en motgång för Kina att EU och NATO har börjat en viss integrering under trycket av Rysslands angrepp på Ukraina. Denna integrering mellan EU och NATO började dock utsättas för påfrestningar redan under de första dagarna av Trumps regering genom att USA hotade med enorma tullsatser och krävde europeiska investeringar i amerikansk industri för att avstå från tullhöjningar. Tankar på ett eget europeiskt försvar med förmåga att uppträda självständigt som reaktion på USAs ovänliga hållning mot Europa har synts och debatterats både i Europa och i USA.
Exempelvis har Ursula von der Leyens lansering av EUs system för försvarslån som kallas SAFE skett med så uppenbara antydningar om en egen europeisk försvarsförmåga att det väckte kritik för att underminera samordningen inom NATO under USA:s ledning.
Motsvarande mekanism kan iakttas i Asien. Där har Kina försökt att binda sina grannländer till sig och kritiserat USA:s försök att framstå som deras beskyddare gentemot Kina. De ömsesidiga försvarsavtal som existerat sedan det kalla kriget mellan å ena sidan Sydkorea och Japan och å andra sidan USA kritiseras av Kina, för att inte tala om nya försök till gemensamma försvarssatsningar mellan USA, asiatiska länder och länder i Europa, exempelvis AUKUS-avtalet om kärnkraftsdrivna ubåtar.
Den skamlösa uppvisningen av hur utpressning med tullar har gjort det möjligt för USA att tilltvinga sig handelsfördelar av sina allierade i Asien har berörts i denna artikel. Den har skadat USA:s anseende och givit ett intryck av att USA är en opålitlig allierad. Samarbete på grund av gemensamma värderingar ter sig inte längre som ett gångbart slagord i den globala södern, och den effekten börjar märkas även i Europa.
Handel; USA bekämpar frihandel som begrepp medan Kina försvarar
Det var Kinas anslutning till världshandelsorganisationen WTO år 2001 som möjliggjorde den fantastiska ekonomiska utveckling under 25 år som givit landet en lika stor BNP som USA. Det var öppningen av Kinas gränser och användningen av de möjligheter som erbjöds med fri handel som ledde till detta resultat. Det var också Kinas missbruk av möjligheterna och brott mot reglerna som ledde till att USA under Donald Trump inledde sitt handelskrig. Värre var, att det kriget inte bara riktar sig mot Kina utan även mot nästan hela den övriga världen.
WTO syftar till att genom fortgående internationella förhandlingar och genom tullsänkningar undanröja alla handelshinder. Sedan många år ligger förhandlingsverksamheten nere. Den främsta orsaken är att USA obstruerar verksamheten öppet, sätter sig över regelverket i stadgan och vägrar att tillsätta medlemmar i de skiljedomstolar som skall avgöra tvister om stadgans tillämpning. Det skadar världshandeln, och flera länder driver en kampanj för att förhandlingsverksamheten i WTO måste återupplivas.
Kina har ställt sig i spetsen för den kampanjen. EU har inte visat en hög profil, möjligen av hänsyn till USA:s hållning. Det finns anledning att ompröva inställningen och inte dra sig för att ansluta till försöken av Kina och länderna i den globala södern att blåsa liv i WTO utan att göra USA:s medverkan till ett villkor. Att det är just Kina som går i spetsen för kampanjen bör inte ses som ett hinder.
Kina försöker också tillsammans med Ryssland och åtta länder i den globala södern att driva försöken att skapa villkor för fri handel genom ett annat internationellt organ, nämligen BRICS (initialerna för Brasilien, Ryssland Indien och Sydafrika). Målsättningen för BRICS är att reformera den rådande världsordningen så att den mera återspeglar medlemmarnas behov och intressen.
Den formuleringen gör en anslutning oattraktiv för EU eftersom den innebär angrepp på inflytandet av en rad internationella institutioner som EU är beroende av och i praktiken har visat sig huvudsakligen riktad mot USA:s och EU:s eget inflytande i dessa institutioner.
BRICS representerar omkring 40 % av världens befolkning. Eftersom den negativa effekten av USA:s angrepp på frihandeln växer kan det hända att ett visst närmande mellan Europa och BRICS kan komma att inträffa i handelsfrågor, även om det ännu skulle te sig som en absurditet.
NATO under tryck
NATO kommer att utsättas för påfrestningar, när USA måste göra en enorm ansträngning för att ro iland Golden Dome-projektet och samtidigt uppdatera och rusta upp hela sitt övriga försvar. USA frestas att dra ner på sin närvaro i Europa.
Det nuvarande planeringsarbetet inom NATO utgår från att de europeiska medlemmarnas försvarsstyrkor inte räcker till för att stå emot ett anfall av Ryssland utan måste tillföras resurser från USA i händelse av krig. Mycket arbete läggs ner på hur trupp och materiel skall transporteras genom Europa till fronten i öst. Den inriktningen kan behöva ändras och utgångspunkten bli mera att arbeta med de resurser som Europa redan förfogar över i utgångsläget.
Om USA tvingas in i ett tvåfrontskrig genom att Ryssland går till anfall i Europa samtidigt som Kina anfaller Taiwan skulle Europa nästan helt få lita till sina egna resurser. Det är viktigt att komma ihåg att USA i sin försvarsplanering betraktar Kina som USA:s huvudmotståndare.
Eftersom NATO är uppbyggt för att fungera under amerikansk ledning måste Europa nu skapa en egen organisation redan i fredstid för att kunna fungera utan eller i alla fall med ett försvagat stöd i krigstid. Det är den enda slutsatsen som det förefaller logiskt att dra i ljuset av denna artikel. Om en sådan anpassning kan ske inom ramen för NATO eller bäst kan ske inom EU eller genom tillskapande av en helt ny europeisk försvarsorganisation har blivit en fråga som tränger sig på.
Hur Europa skall disponera sina egna kärnvapentillgångar för att avskräcka Ryssland från anfall är för övrigt också en fråga som nu pockar på uppmärksamhet redan i fredstid.
Slutsatser för Europa.
Under alla omständigheter kommer sambandet mellan ekonomisk och militär styrka att få en central roll. Om USA inte lyckas mobilisera de ekonomiska resurser som krävs för Golden Dome och om EU inte lyckas få råd att både hjälpa Ukraina att undvika ett nederlag i kriget med Ryssland och samtidigt bygga upp vårt eget försvar kan läget bli svårt att hantera.
USA agerar öppet protektionistiskt. Donald Trump prisar sina egna tullhöjningar och inför exportkontroller för att skydda amerikanska företag. I sin strävan att påskynda sin ekonomiska tillväxt har Kina tidvis också uppträtt i strid med WTO-stadgan, men nu tyder Xi Jinpings uttalanden på att man inser att det var ett misstag. Kina försöker i varje fall att ställa sig i spetsen för det globala motståndet mot populistisk protektionism. USA har blivit en obekväm allierad för Europa, och Kina har samtidigt kommit att framstå som en mindre antagonistisk makt.
I Europa finns också förespråkare för populistisk protektionism, men USA:s tullar riktas även mot medlemmarna av EU, som bildats just för att vara en frihandelsunion. Att förespråka protektionism inom EU blir i längden inte möjligt utan att det också verkar i riktning mot en upplösning av EU.
Till EUs grundvalar hör också respekt för folkrätten. USA har för sin del länge förbrutit sig mot folkrättens regler, exempelvis reglerna om mänskliga rättigheter ifråga om behandlingen av fångarna i Guantanamo och respekten för andra länders suveränitet i samband med störtandet av misshagliga ledare i Latinamerika. Hittills har det varit så relativt sällsynt att det inte har omöjliggjort samarbetet inom NATO.
Sedan Donald Trump kommit till makten har USA dock begått allvarliga brott mot folkrätten, exempelvis förbudet mot folkmord i samband med stödet till Israels krigföring i Gaza och mot reglerna om havens frihet och mänskliga rättigheter i samband med dödandet av misstänkta smugglare från Venezuela och Colombia utan föregående rättegång. Att tillhöra NATO och vara en del av samma allians som USA börjar upplevas som genant för en europé.
Nonchalansen med folkrättsreglerna inger också osäkerhet om hur seriöst USA är med sitt eget medlemskap i NATO och sina skyldigheter att hjälpa EU att bevara suveräniteten över sitt territorium.
Donald Trumps ombytlighet och osäkerheten om vad satsningen på Golden Dome kommer att medföra skapar osäkerhet för Europa och övriga ”Väst”. För Europa innebär det att behöva gå en balansgång mellan önskan att inte förlora USA som bundsförvant på lång sikt och å den andra sidan utsikterna att kanske ensamt få möta ett växande hot från Ryssland. Till det skall läggas att USA kan komma att kräva hjälp i sin maktkamp med Kina, något som det inte är i Europas intresse att avsätta resurser för.
Kan EU förbereda sig inför en period av minskat amerikanskt stöd utan att ohjälpligt skada relationen med USA? Kan EU bygga upp en samverkan med länder i den globala södern och rentav med Kina som påminner om det världshandels- och betalningssystem som fungerade innan Xi Jinping och Donald Trump kom till makten i sina respektive länder?
Pipdrömmar? Ja, kanske, men vad har vi att välja på?