Två stora väpnade konflikter står nu i fokus – Ukraina 0ch Gaza. Genom olika media är denna verklighet närvarande över hela världen. Vad betyder då folkrätten i detta sammanhang?
Folkrätten har många olika delar, den behandlar t ex diplomaters ställning och handelsrätt. Det senare blev viktigt för Sverige under världskrigen. Som neutral stat hade Sverige rätt att bedriva handel med båda de krigförande parterna. Folkrätten utgår från föreställningen om en naturlig rätt, en given rättslig ordning i hela mänskligheten lika fast som naturlagarna. Därför beslutar man inte om folkrätten. Man ansluter sig till den. Detta sker genom att staterna undertecknar konventioner. De viktigaste som rör krigsförhållanden är Haag-konventionerna 1899 och 1907 samt 1954 års konvention till skydd av kulturvärden. Just den konventionen har en bakgrund i andra världskriget, som innebar en oerhörd förstörelse av världskulturarvet, framförallt i Polen och Tyskland. Andra konventioner rör t ex användning av minor och gas i krigföring.
Militär teknik utvecklas snabbt. Anslutning till internationella konventioner är en långsam och komplicerad process. Därför innehåller folkrätten en generalklausul. Den är uppkallad efter den estniske folkrättsexperten Friedrich Fromhold von Martens (1845-1909). Han var utrikesråd i ryska UD. Martens klausul innebär, att om bestämmelser saknas, så gäller folkrättens anda. Den internationella brottmålsdomstolen i Haag och även nationella domstolar kan alltså av folkrätten grundinriktning fatta beslut i brottmål, även om brottet inte beskrivits i lagtext. Domstolen kommer därmed att skapa lag. Regelverket kring denna domstol ratificerades av 60 länder – dock inte USA och Israel – 2002. Detta var ett stort steg framåt för folkrätten. Domstolen behandlar inte bara krigsbrott utan även brott mot mänskligheten, t ex folkmordet i Rwanda.
Det förhållande att USA inte anslutit sig till folkrätten i krig innebär inte att krigsbrott blir ostraffade i USA. Krigets lagar finns även i den inre lagstiftningen. Behandlingen av krigsbrottsmål lider dock brist på trovärdighet. Ett välkänt fall är massakern i Song My (Syd-Vietnam) 1968, där inemot 500 civila dödades. Den ansvarige, löjtnant William Calley, dödade personligen 22 personer. Han ställdes inför rätta i USA och dömdes till livstids fängelse men avtjänade endast 3 år och 6 månader av sitt straff. Fallet Calley var på flera plan ett nederlag för USA och folkrätten och understryker behovet av en internationell rättsordning.
Först av allt – alla gagnas av att följa folkrätten i krig. Det är till gagn för ingen krigförande part att dess styrkor dödar krigsfångar och civila, tar gisslan, terroriserar civilbefolkningar, förstör naturtillgångar som dricksvattentäkter. Song My var endast till skada för USA. Detta gäller Ryssland, Ukraina, Israel och Hamas i lika mån. Dessutom – varje väpnad konflikt leder fram till någon form av fred. Har då de stridande parterna följt folkrätten är vägen till samlevnad betydligt kortare än om stora mängder av krigsbrott skapat bitterhet och vilja till vedergällning. Men folkrätten i krig är skör och ständigt ifrågasatt av mänsklig hämndlust, vinningslystnad, grymhet och dumhet. Ingen stat och ingen rörelse gagnas av att sådana krafter får styra dess väpnade styrkor. Därför är folkrätten i krig en angelägenhet för alla folk, i synnerhet för de krigförande.
Folkrätten i krig grundar sig på några enkla principer. Den första är distinktion. Krig skall föras av krigsmakter mot krigsmakter, inte mot eller av civilbefolkningar. En krigsmakt består enligt definitionen av krigsmän, kombattanter. Dessa utmärks av fyra drag: de bär sina vapen synligt, de skall bära någon form av märke, de skall stå under ansvarigt befäl och de skall själva följa folkrätten. uppträder Hamas medlemmar på detta sätt är de alltså krigsmän, kombattanter – annars inte. Om de tas tillfånga får de inte förnedras, de skall ha samma tillgång till förplägnad och förläggning som Israels egna soldater. Om de såras skall de ha samma vård. Om de dödas skall deras kroppar behandlas med respekt och om möjligt överlämnas till det egna landet. Fångar, sårade och döda är nämligen inte kombattanter utan skyddade personer, liksom de civila samt all Röda Kors-personal.
Distinktion är en princip som inte bara gäller personer utan även byggnader och installationer. Kyrkor, skolor, sjukhus är exempel på skyddade byggnader Det innebär ett ömsesidigt ansvar. Den på vars område en skyddad byggnad finns, har ansvar för att den inte används till militära ändamål. Den som angriper området har ansvar för att inte skada byggnaden. Hela miljöer kan förklaras skyddade som en del av världskulturarvet. Det gäller t ex Karlskrona.
Den andra principen är proportion. Det skall finnas ett rimligt förhållande mellan den militära nyttan och den orsakade skadan. Ett mycket tydligt exempel är den brittiska bombningen av Dresden 1945. Förödelsen var enorm, mellan 100.000-300.000 människor omkom. Den militära nyttan var noll. Folkrätten i krig var då ännu inte så utvecklad att den ansvarige, flygmarskalken Arthur Harris, kunde ställas till svars. Då fanns ingen internationell brottmålsdomstol, endast den tillfälliga domstol som segrarmakterna själva satt samman i Nürnberg. Även den byggde på föreställningen om en grundläggande mänsklig rättsordning, men dess trovärdighet minskades av att det bland domarna förekom även företrädare för Sovjetunionen, som då ännu inte anslutit sig till folkrätten i krig och som gjort sig skyldigt till systematiska krigsbrott, t ex vad gäller behandling av krigsfångar. Idag skulle sannolikt Arthur Harris ställts inför rätta. Skuggan ligger emellertid kvar över honom. Brott mot folkrätten straffar sig alltid på något sätt. Fallet Dresden och oförmågan att hantera det 1945 var ett nederlag för folkrätten, men de israeliska bombningarna i Gaza kan knappast undgå att prövas i domstol enligt folkrätten.
Ett tydligt fall där proportionsprincipen kan användas är sänkningen av det tyska passagerarfartyget Wilhelm Güstloff 30 januari 1945. Ombord fanns omkring 10.000 flyktingar samt viss militär personal. Fartyget sänktes av en sovjetisk ubåt under befäl av kapten Alexander Marinesko. Sänkningen av Güstloff är den största katastrofen någonsin i Östersjön. Endast 1000 personer kunde räddas. Den militära nyttan var försumbar, förlusten av civila liv var oerhörd. Marinesko är en av många krigsförbrytare som aldrig ställts inför rätta, men sänkningen är dock en händelse som fortlöpande problematiserar det sovjetiska handlandet. Krigsbrott kommer efter. Historiens dom tystnar inte.
En tredje, mer oklar princip är nödvändighet. Den som ställs till svars för krigsbrott kan hävda denna princip och försvara sig med att i det givna läget hade han ingen annan möjlighet än det som ledde till det aktuella krigsbrottet. Det kan t ex handla om övergivande av sårade.
Folkrätt i krig hanteras inte enbart av den internationella brottmålsdomstolen i Haag. Ett stort antal länder har infört folkrätten i krig i sina nationella rättssystem. Det gör att exempelvis de ryska generaler som lett invasionen av Ukraina kan gripas och ställas inför domstol, t ex i Sverige, om de rör sig inom svenskt territorium. Det kan även komma att gälla den nuvarande israeliske flygvapenchefen.
Distinktion är grundregeln för folkrätt i krig. Här kommer Röda Korset in som en unik företeelse i världshistorien. Röda Korsets startpunkt är Henri Dunants upplevelse av de sårade och övergivna österrikiska soldaterna efter slaget vid Solferino 1859. Det var inför anblicken av dem som han ropade: ”Tutti fratelli! Tutti fratelli!” Alla är bröder – med den insikten skapade han Röda Korset, som är en övernationell organisation med folkrättsligt skydd och med en första uppgift att vårda och skydda icke-kombattanter, däribland sårade och krigsfångar. För de senares skydd har Röda Korset i alla länder delegater med rätt att besöka krigsfångar och granska deras förhållanden. Deras rapporter till Internationella Röda Korset tillmäts stor betydelse. Röda Korset organiserar även fångutväxling och eftersökning av försvunna. All Röda Kors-personal är skyddade personer, Röda Korets byggnader, fordon och förråd är likaledes skyddade. Varje angrepp på Röda Korset är ett krigsbrott.
Folkrätt i krig är ett rättssystem. Det betyder att den enskilde alltid har ett ansvar. Ingen kan hävda att han endast följt order, t ex dödat fångar. Den som har gett order om ett folkrättsbrott har alltid ansvar, även om denne inte har begått brottet.
Alla som tänkt efter, inser att det för alla parter är bättre att folkrätten hävdas än att den inte hävdas. Att ifrågasätta den är att ta på sig ett mycket stort ansvar.
Varje rättssystem är skört, provisoriskt och ofärdigt. Det behöver ständigt stärkas, fördjupas. lmplementeras och hävdas. Det gäller också folkrätten i krig, Det ligger i sakens natur att den ifrågasätts, i synnerhet av de skyldiga. Varje krigsförbrytare som döms är en framgång för folkrätten och en viktig signal till både politiker och krigsmakter. Även om William Calley benådades av Nixon, så var rättegången om domen en framgång för folkrätten.
Vi har här behandlat tre klara fall av krigsbrott. Sänkningen av Güstloff och bombningen av Dresden blev aldrig fall i domstol av det enkla skälet att det då inte fanns någon internationell brottmålsdomstol. Fallet William Calley visar att folkrätten kan fungera även när den endast ingår i ett nationellt rättssystem. Visserligen benådades Calley av Nixon, men han ställdes dock inför domstol med en fungerande ordning. Det går att visa upp många fler fall av krigsbrott, där de skyldiga aldrig ställts inför rätta eller endast fått symboliska straff. Det viktiga är emellertid att folkrätten finns, att begreppet krigsbrott finns och att det döms efter folkrätten. Varje rättegång där folkrätten aktualiseras är en signal om att det finns en fungerande rättvisa, och den signalen kan hindra eller dämpa andra krigsbrott.
Krigsbrottet upphör inte att vittna mot förbrytaren. Brottet blir sitt eget straff. Arthur Harris och Akexander Marinenko ställdes aldrig inför rätta, men historiens dom återstår alltid, och den kan de inte överklaga, lika lite som den yttersta domen. När Geijer talade om rättfärdigheten i historien kunde han säga: ”Det dröjer ej länge.”
