The Soviet Union is not now nor will it be during the next decade in the throes of a true systemic crisis, for it boasts enormous unused reserves of political and social stability that suffice to endure the deepest difficulties. The Soviet economy, like any gigantic economy administered by intelligent and trained professionals, will not go bankrupt. It may become less effective, it may stagnate, it may even experience an absolute decline for a year or two; but, like the political system, it will not collapse.
– Seweryn Bialer & Joan Afferica, 1982 i Foreign Affairs
Det är i skrivande stund i det närmaste hundra dagar sedan Donald Trump åter blev President i USA. Sedan dess har kriget i Ukraina fortsatt, utan några tecken på att avta. Ryssland fortsätter skoningslöst att mörda civila kvinnor och barn. Under Palmsöndagen slog två robotar ner i Sumy. Minst 34 personer dog och 117 skadades.[1] Det är bara en i raden av fortsatta ryska krigsbrott och den enskilt värsta attacken på ukrainska civila sedan 2023 enligt ukrainska myndigheter.[2]
Det tidigare avtal om att inte attackera respektive lands energi-infrastruktur har inte lett till några bestående resultat – enligt Ukraina har Ryssland attackerat mer än trettio attacker mot energi-infrastruktur i landet sedan överenskommelsen i mars.[3] Överenskommelsen sågs som ett första steg mot potentiella fredsförhandlingar. Ukraina har accepterat amerikanska förslag om en bredare vapenvila, medan Ryssland har blockerat potentiella framsteg genom att ställa ytterligare krav på Ukraina.
Idag fortsätter kriget längs en tusen kilometer lång front.
Kreml hävdade i mitten av april att det ännu saknas en tydlig plan för en rysk-amerikansk överenskommelse om Ukraina, men att den ”politiska viljan är där.”[4]
Det är här av största vikt att poängtera vad Ryssland ser att en potentiell överenskommelse skulle innebära, eller vad Putin anser vara en acceptabel fred. I mitten av mars diskuterade Putin och Trump Ukraina över telefon, med, för dem som följt Kremls linje sedan innan kriget började, förutsägbara resultat.
Putin repeterade sina krav på Ukraina som han hållit fast vid sedan invasionens början. Samtidigt anklagade han Ukraina för att ha begått ”barbariska terrorbrott” i Kursk. Ett av huvudkraven från rysk sida är att allt västerländskt stöd till Ukraina upphör.[5]
Ryssland fortsätter att de facto kräva att Ukraina förvandlas till en vassal-stat. Kreml tros hoppas på att USA drar sig bort från Ukraina och närmar sig Ryssland – ”Det bästa resultatet för Putin är att han uppnår sina mål i Ukraina och kan normalisera relationerna med USA”, enligt Andrea Kendall-Taylor, fd amerikansk underrättelseofficer och numera analytiker vid Center for a New American Century.[6]
Trump, som inte dolt sin avsky for Ukrainas President Zelenskyj, valde att framför världspressen skälla ut honom i slutet av februari när han besökte Vita Huset. Trump hotade Zelenskyj – ”acceptera en överenskommelse, eller så drar vi oss ur. Om vi drar oss ut kommer ni behöva slåss och det kommer inte bli vackert…”[7]
I en analys i New York Times i slutet av april konstaterades det att trots att Trump har “varmt omfamnat” Kreml, så har man fått lite tillbaka, trots Putins påstådda vilja att förhandla.[8] Ryssland har inte bara fortsatt att bomba civila ukrainska mål, utan Putin har även föreslagit att Ukraina bör temporärt styras av FN, och att nya val bör hållas. Trump, i en reaktion på Putin, varnade därför i sin tur Ryssland – ”om Ryssland och jag är oförmögna att göra en överenskommelse om att stoppa blodsutgjutelsen i Ukraina, och jag tror att det är Rysslands fel – vilket det inte behöver vara – men om jag tror att det var Rysslands fel, så kommer jag ålägga rysk olja med sekundära sanktioner, på all olja från Ryssland.”[9]
Om vi bortser från att Ryssland unilateralt invaderat Ukraina helt i strid med gällande internationella lagar och rätt, framstår budskapet från USA som spretigt. Trump har aldrig unilateralt fördömt Ryssland eller Putin. Rysslands fortsatta krav på Ukraina inkluderar bland annat att ”grundorsakerna” till kriget upphör, vilket enligt Ryssland inkluderar Natos expansion österut och krav på att Ukraina förblir ”neutralt” och att en pro-rysk regim installeras i Kyiv.[10]
Faktum är att vi i dagsläget (i mitten av april 2025), inte vet exakt hur Trump-administrationen kommer att agera. Motsträviga budskap från olika individer i administrationen ger en totalt sett oklar bild.
På den ena sidan är det ett faktum att den nuvarande administrationen ”framstår som den mest rysk-vänliga på decennier”[11], och frågor tornar upp sig om den är beredd att straffa Kreml. Samtidigt kan det vara så att ”vi rör oss närmare en brytpunkt där Trump förstår att Putin inte är intresserad i några överenskommelser och i stället hela tiden lägger nya krav på förhandlingsbordet” enligt Stefan Meister, Rysslandsexpert vid Council on Foreign Relations i Berlin.[12]
Den artonde april hotade till sist den amerikanske utrikesministern Marco Rubio att ”om det inte är möjligt att få slut på kriget i Ukraina, så kommer vi gå vidare. Vi behöver fastställa det väldigt snabbt, och jag menar inom ett par dagar, om det är genomförbart eller inte”.[13] Detta ska enligt en amerikansk statstjänsteman innebära att se över vad USA ska göra näst – ”det är dags att bli seriösa.”[14]
Samma statstjänsteman förklarade att det innebär att USA kan tvingas till ”betydande policybeslut.” Otydlighet dock vad exakt detta innebär, då Trump hotat Ryssland med potentiella sanktioner, samtidigt som han sagt att USA inte kommer att finansiera Ukraina ”på obestämd tid, och att Europa måste engagera sig mer.”[15]
På X (fd Twitter) har Journalisten Michael Weiss listat ett antal obesvarade frågor kring vad som kan hända när och om USA drar sig ur förhandlingar.[16] Även om USA skulle ha slutat att ge militära stödpaket till Ukraina, kommer Ukraina kunna köpa amerikansk materiel? Får europeiska länder köpa amerikansk materiel och donera till Ukraina? Kan Trump försöka lyfta amerikanska sanktioner på Ryssland, och vad säger då kongressen? Vilken skillnad gör det när Europa för diskussioner om att stärka nuvarande sanktioner? Att Ryssland skulle omedelbart få kännbara positiva effekter är dessutom inte garanterat. Amerikansk import från Ryssland var endast tio procent 2024 av vad de var före Rysslands invasion av Ukraina, men har aldrig varit mer än $40 miljarder de senaste 14 åren.[17]
Weiss avslutar med att konstatera att Europa inte på ett enkelt sätt kan åsidosättas; och detta samtidigt som Ukrainas oberoende växer. I dagsläget producerar Ukraina drygt fyrtio procent av sin egen krigsmateriel.[18] Tillsammans med en växande europeisk realism rörande behovet av strategisk autonomi, minskar USA:s möjligheter till att unilateralt tvinga Ukraina, eller Europa, till eftergifter till Ryssland.
Dock positivt för Ukraina, med hänsyn till landets relation till USA, är att ett tidigare avblåst mineralavtal verkar ha återupplivats och kan vara nära att skrivas under. Den ukrainska ekonomiministern Yulia Svyrydenko har beskrivit att det ”finns mycket jobb som återstår, men tempot och de stora framstegen som gjorts får oss att tro att dokumentet kommer vara väldigt fördelaktigt för båda länder.”[19]
Men även om USA och Ukraina enas om ett avtal, så kvarstår elefanten i rummet. Rysslands brutala invasion av Ukraina fortsätter, trots heroiska insatser från Ukraina. Stödet från USA till Ukraina ter sig i dagsläget som fryst, och med ett allt större fokus på Stilla havet, Kina och Taiwan, är det sannolikt att USA drar sin blick bort från Europa.
Detta är nuläget, och har egentligen alltid varit, Europas krig.
I slutet av mars kunde europeiska ministrar enas om att Europa måste vara fullt kapabelt att försvara sig mot Ryssland till 2030. Polens Donald Tusk konstaterade att tidslinjen på fem år stämmer väl överens med den analys som gjort av Natos generalsekreterare Mark Rutte. I dagsläget antas det vara först till år 2030 som Ryssland kan ha återuppbyggt sina offensiva förmågor som de förlorat (och dagligen förlorar) i Ukraina.[20]
Samtidigt kommer EU-länderna att stödja Ukraine med över €23 miljarder under 2025[21], och EU har på gång ett sjuttonde sanktionspaket mot Ryssland.[22]
En potentiell schism mellan EU och ett mer Rysslands-vänligt USA framstår därför som inte oundviklig, men som en definitiv möjlighet. De val som Europa och EU gör blir nu avgörande. Frågan är vad som bör göras.
Jag vill lyfta fram den tes jag framförde i slutet av januari[23]:
”Kan det vara så att det faktiskt är väst, och Ukraina, som tjänar på att dra ut på kriget, och därigenom nöta ner den ryska ekonomin och dess krigsmakt?”
Det korta svaret är detsamma som jag angav i samma artikel – ” Jag vill argumentera för att så är fallet – samtidigt som stödet för Ukraina måste fortsätta, fördjupas, och tillförseln av militär materiel måste öka.”
I slutet av februari släppte Institute for the Study of War (ISW) en rapport som konstaterar att de problem som Ryssland står inför under året erbjuder en möjlighet för att säkra avgörande eftergifter.
ISW summerar sin rapport med att Ryssland kommer troligtvis att under de kommande månaderna behöva handskas med begränsningar i materiel och manskap, och en alltmer försämrad ekonomi. Alla faktorer kommer att begränsa Rysslands förmåga att föra krig mot Ukraina i det medel- och långsiktiga perspektivet – om Ryssland fortsätter lida förluster i det tempo de nu gör. [24]
Begränsningar i den ryska militärindustrin gör de ryska förlusterna ohållbara på sikt (något jag tidigare diskuterat bla här Och här). Redan i november kunde Marc R. DeVore skriva i Foreign Policy att Ryssland ”kommer inte kunna fortsätta kriget bortom sent 2025, när landet kommer börja få slut på avgörande vapensystem.”[25]
Ukrainas överbefälhavare Oleksandr Syrskyi rapporterade i början av februari att Ryssland förlorat 10,000 stridsvagnar i Ukraina sedan februari 2022. Institutet for Strategic Studies (ISS) har bedömt att Ryssland har förlorat 1400 stridsvagnar – bara under 2024. Den ryska militärindustrin kan inte bygga nya stridsvagnar, stridsfordon och artilleripjäser i samma takt som Ukraina slår ut dem.[26] Samma militärindustriella komplex kan inte producera tillräckligt med ammunition i ett mellan- och långsiktigt perspektiv. ISW gör gällande att Rysslands tidigare artillerirelaterade fördel över Ukraina har decimerats, då den tidigare låg på 5:1, i december 2024 låg den på 1.5:1. Och trenden är inte positiv för Ryssland (även om nyttjandet av drönare kan vara en faktor). Mellan december 2024 och februari 2025 ska Nordkorea har stått för sextio procent av all artilleriammunition som Ryssland använt.
Ryssland verkar också ha svårt att rekrytera tillräckligt med soldater för att upprätthålla nuvarande tempo i de offensiva operationerna. Vid mitten av april hade Ryssland enligt ukrainska källor lidit nära 940,000 i personalförluster. Enbart i januari 2025 ska Ryssland ha lidit över 48,000 personalförluster. Ryssland kan inte längre rekrytera ur fängelser, då de inte finns några fångar att rekrytera, och i minst en Oblast har guvernören lobbat för att reducera deras rekryteringskvot.[27]
Sist men inte minst är den ryska ekonomin i ett värre skick än vad Kreml kan öppet erkänna. Den ökade inflationen är kanske sedan tidigare känd, men den statliga ryska investeringsfonden minskade med tjugofyra procent under 2024. Mellan januari 2024 och januari 2025 ökade det ryska budgetunderskottet mer än tiofalt. ISW anger att vissa ekonomer förutspår att Rysslands likvida reserver kommer att ta slut under hösten 2025.
Även om Putin ska ha medgett att inflationen i Ryssland är 9,9 procent, så är den egentliga siffran säkert högre – priset på smör steg med nästan 30 procent under 2024, priset på potatis med 56 procent. Bristen på arbetskraft (arbetslösheten ska enligt ukrainska källor ligga på 2,3 procent) försvårar potentiell tillväxt för den inhemska industrin, och för den ryska militären.
Det finns således stora möjligheter att exploatera ryska svagheter. Putin må ljuga, men de makroekonomiska faktorerna visar tydligt på att Ryssland inte kan fortsätta kriget för all framtid.
Det finns utrymme för Europa att agera och spela en central roll, något som man under den tidigare amerikanska (och tyska) administrationen verkar ha dragit sig undan från. Men idag ter sig det europeiska stödet för Ukraina mer robust än någonsin. Minna Ålander, vid bland annat Chatham House och CEPA, förklarar det med att under de senaste tre åren har Ukrainas roll i Europa fundamentalt förändrats. År 2014, skriver Ålander, gav annekteringen av Krimhalvön Europa en ”känsla av olägenhet” medan Ukraina idag ses som helt centralt för europeisk säkerhet; Enligt EU kommissionens President Ursula von der Leyen kan Ukraina bli medlem i EU innan 2030. [28]
I en artikel publicerad i början av mars, föreslog Ålander fyra konkreta åtgärder för vad Europa och partnerländer (Storbritannien, Norge, Kanada, m fl) kan göra för att påvisa trovärdighet gentemot Ukraina, Ryssland och USA.
För det första, ge Ukraina tillräckligt och trovärdigt ekonomiskt stöd – även om USA helt drar sig ur. Ett tillägg skulle här kunna vara att frigöra de konfiskerade ryska tillgångarna och ge dessa till Ukraina.
För det andra, frigör europeisk försvarsindustri från byråkratiska hinder, erbjud fler långtidskontrakt och kombinera nuvarande stöd för Ukraina med en långsiktig plan för europeisk upprustning.
Det tredje förslaget är i samma anda, där europeiska företag bör gå samman med ukrainska företag. Syftet är att stödja Ukraina kortsiktigt men att bygga en långsiktig militärindustriell bas.
Fjärde förslaget syftar till att Europa helt enkelt måste investera i den ukrainska försvarssektorn. Nationell (eller ”lokal”) produktionskapacitet för Ukraina är av central vikt gällande landets egen trovärdighet, men även då det gäller att minska beroendet av andra.
Knappt två veckor efter Ålanders artikel presenterade EU kommissionen ”ReArm Europe”, ett projekt vilket syftar till att ”släppa lös” den europeiska försvarsindustrin med hjälp av €800 miljarder till försvarsinvesteringar.[29] Syftet är att medlemsländer ska köpa materiel tillsammans och få ökad interoperabilitet mellan länderna. Europeiska företag kommer att vara prioriterade, och Ukraina kommer att kunna delta i upphandlingarna. Det är ett utmärkt första steg.
I en alltmer osäker omvärld där den amerikanska administrationens attityd till Europa är minst sagt sval är europeisk strategisk autonomi (vilket inkluderar Ukraina) avgörande. Om Europa vill, så har vi råd att stödja Ukraina. Europa bör stärka sanktionerna mot Ryssland, unilateralt om det behövs, utkräva att ”den ryska frågan” lyfts vid diskussioner med Kina, samt vara tydlig med att kravet för att göra affärer inom EU är att man inte gör det i Ryssland. Ryska medborgare kan förbjudas resa in i Europa, och ambassader tvingas minska sin personal.
Europa har handlingsmöjligheter, med eller utan USA. Om vi ska stå ensamma, så ska vi stå ensamma starka.