När Bo Huldt, professor i strategi vid försvarshögskolan, misströstade brukade han citera ett par strofer ur Villiam Butler Yeats poem ”The second coming”:
Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world
Uppfattningen att anarki är ett negativt tillstånd återspeglas även i Thomas Hobbes bok ”Leviathan” där han utgår från att människan i sin grundläggande natur är inriktad mot sin egen överlevnad och att detta leder till allas krig mot alla. För att förhindra att detta inträffar menar Hobbes att det krävs en statsmakt, en Leviathan, som ska skydda medborgarna genom ett socialt kontrakt där staten får makt och i gengäld ger beskydd.
En sådan regelbaserad värld återspeglas i Förenta nationerna och Europeiska unionen och Nato men även i till exempel Världshandelsorganisationen. I Helsingfors 1975 kom USA, Sovjetunionen och europeiska stater överens om ett avtal som lade grunden för det som har kommit att kallas den europeiska säkerhetsordningen. För små och medelstora stater är en värld som bygger på en regelbaserad ordning en förutsättning för att kunna göra sin röst hörd och försvåra övergrepp från starkare aktörer.
Rysslands angrepp på Ukraina har slagit sönder den europeiska säkerhetsordningen. Men det är inte en seger i Ukraina som är slutmålet för Putin utan en ny säkerhetsordning där Rysslands intressen sätts i första rummet. Efter Donald Trumps seger i presidentvalet i USA har spelplanen ytterligare förändrats. För att avsluta det ryska angreppskriget mot Ukraina är Trump beredd att förhandla direkt med Ryssland utan inblandning av andra stater. Många blir överraskade av detta agerande, samtidigt är det inte ovanligt att USA agerar på egen hand. Under det kalla kriget genomfördes inte sällan bilaterala förhandlingar mellan USA och Sovjetunionen. I sin doktorsavhandling analyserade Henry Kissinger förhandlingarna under det som kommit att kallas ”Wienkongressen” när de stora staterna i Europa efter kriget mot Napoleon kom överens. För Kissinger blev detta en förebild för USA:s säkerhetspolitiska agerande. Starka aktörer måste ges möjlighet att sinsemellan komma överens även om mindre aktörer inte kommer till tals.
Den närmast brutala kommunikationsmetod som inlett Trumps presidentadministration är därför något helt nytt. Sättet att förhandla genom hot och ett ensidigt fokus på att skapa fördelar för USA är inget som har varit utmärkande för de transatlantiska relationerna. Helt plötsligt kan Europa inte lita på att den amerikanska försvarsmakten utgör ryggraden i försvaret av den europeiska kontinenten. Nu måste fokus flyttas från mjuka välfärdsfrågor till hård realpolitik. Den här utvecklingen kommer att avgöra om de europeiska staterna, både inom och utanför EU kommer att kvarstå som en relevant aktör i en brutal internationell arena.
Ingen har kunnat undvika att vicepresident J D Vance höll ett uppmärksammat tal vid säkerhetskonferensen i München. Direkt efter Vance klev den kinesiske utrikesministern Wang Yi upp på scen och framförde ett helt annat budskap. Han betonade vikten av ett internationellt regelverk och FN:s stadgar. En förklaring kan vara att Kinas ekonomi är beroende av export som gynnas av en fungerande global frihandel som i sin tur främjas av fungerande överenskommelser och regler. I en situation där USA hotar handeln med Kina försöker den kinesiske utrikesministern att förbättra relationerna till EU. Här kan Europa tvingas till en avancerad balansgång. Men Trumps aggressiva ledarstil kan gynna Kinas relationer med omvärlden på den globala arenan.
En svår utmaning blir därför att kunna enas i en gemensam satsning. En annan blir utökningen av den militära försvarsförmågan, som idag generellt är på en hög teknologisk nivå men samtidigt lider av att det finns alltför få förband. Möjligheterna att föra ett längre krig på en hög konfliktnivå är mycket begränsade, eftersom bland annat ammunitionsreserverna är på en låg nivå. Att åtgärda de här bristerna tar tid även om det finns en modern försvarsindustri i Europa och handlar inte enbart om pengar. Att rekrytera och utbilda förband är inget som sker i en handvändning och kräver att värnpliktsutbildningen utökas och fler lockas att söka anställning i militära organisationer. Detta kräver en folklig uppslutning och acceptans för en satsning på ökade försvarsansträngningar.
Försöken att skapa fred i Ukraina har väckt frågan om en närvaro av militära förband från andra länder för att övervaka gränsen mellan Ukraina och Ryssland. USA har redan bestämt att denna närvaro inte ska bestå av amerikanska förband. En viktig fråga är dock om och under vilket mandat och vilken uppgift som dessa ska verka under. Tidigare insatser har i vissa fall agerat inom ramen för FN stadgans fredsfrämjande verksamhet. I kapitel 6 beskrivs en fredsbevarande uppgift då de stridande parterna är överens om närvaron av utländsk trupp. I kapitel 6 är de fredsbevarande truppernas främsta uppgift att observera och rapportera överträdelser men inte direkt ingripa. De är beväpnade men får endast använda sina vapen för att skydda till själva. Den här metoden har redan använts i Ukraina med observatörer från OSSE efter Minskavtalet 2015. Denna insats lyckades dock inte hindra den fortsatta upptrappningen av konflikten. Den andra möjligheten i FN stadgan är att verka med stöd av kapitel 7 som beskrivs som fredsskapande och används i en situation där parterna inte blivit överens om att sluta strida. De fredsskapande styrkorna kan inom ramen för kapitel 7 använda vapen för att tvinga fram ett slut på stridigheterna.
Ett tredje alternativ är att en militär insats görs inom ramen för säkerhetsgarantier till Ukraina. De europeiska förbanden ska då ha samma uppgift som de amerikanska förbanden i Berlin under kalla kriget. Alla visste att dessa förband inte hade någon möjlighet att försvara Berlin vid ett sovjetiskt anfall, men konsekvensen skulle bli att amerikanska soldater skulle dö och att USA med full kraft skulle starta det tredje världskriget. Närvaron av amerikanska förband var därför inte i första hand militär utan politisk och hade en avskräckande effekt. De skulle verka som en ”snubbeltråd” som skulle skrämma den politiska ledningen i Moskva och få dem att avstå från förhastade beslut. Det är dock tveksamt om Putin skulle betrakta europeiska förband i Ukraina som tillräckligt avskräckande. Ett återkommande tema har varit det ryska föraktet för europeisk svaghet. Det är även osäkert om det skulle gå att få en bred uppslutning bland europeiska stater för att nå enighet i en så här utmanande och farlig insats som dessutom saknar stöd av USA och i förlängningen den avskräckningseffekt som amerikanska kärnvapen ger.
Inget av dessa tre alternativ för en insats i Ukraina är enkla uppgifter, vare sig ur ett politiskt perspektiv eller ett militärt. Politiskt innebär det ett ytterligare steg mot att ge säkerhetsgarantier till Ukraina. Garantier som de deltagande staterna måste vara beredda att leva upp till och som ytterst kan innebära ett eventuellt krig med Ryssland. För att skapa någon avskräckningseffekt måste detta göras trovärdigt även för Putin.
Europa har ställts inför något som kan betecknas som ödesstunder under 1900-talet med första och andra världskriget. I båda fallen lyckades europeiska stater samla sig i en gemenskap och försvara sin frihet, men särskilt under det andra världskriget var insatsen från USA helt avgörande. Nu befinner vi oss i en situation där Washington vänder oss ryggen och Europa måste ta eget ansvar för sin säkerhet. Möjligheterna för enskilda stater att hantera den här utmaningen finns inte. Nu krävs en enad uppslutning i en Leviathan, för att kämpa mot den anarkiska värld som Trump verkar sträva mot. Här spelar EU en central roll men det är även viktigt att bevara den europeiska pelaren i Nato. En central del är att vi enas om stödet till Ukraina. Men skapandet av denna enighet kommer inte att bli lätt. Alla stater måste vara beredda att offra sig och avstå från ett nationellt perspektiv. Det kommer även att göras försök att splittra Europa genom påverkansförsök på enskilda stater. Trumps utspel om Grönland är bara ett exempel. Nu står vi utan vår viktigaste allierade. Ansvaret ligger hos oss och det måste vi ta.