Nu har även Finland anslutit sig till det franska kärnvapensamarbetet. Är detta samarbete mellan ”likeminded nations” början på en ny, pragmatisk europeisk säkerhetsstruktur?
På kartan noterar läsaren att bland andra de baltiska staterna och Italien inte deltar, ännu?
Bakgrundsfakta
Låt oss inledningsvis påminna om vad det franska initiativet innebär:
- Fördjupade konsultationer om avskräckning och fransk kärnvapendoktrin.
- Deltagande i eller observation av franska strategiska övningar.
- Samverkan mellan partnernas konventionella styrkor och Frankrikes strategiska styrkor.
- Möjlighet till tillfällig, inte permanent, utplacering av delar av de franska strategiska flygstridskrafterna — exempelvis kärnvapenkapabla Rafale — på partnerländers territorium.
- Beslut om insats av kärnvapen tas enbart av Frankrikes president.
Härtill kommer att Frankrike beslutat att stärka sin kärnvapenarsenal.
Storbritannien, med egna strategiska kärnvapen, har ett eget samarbete med Frankrike enligt Northwood-deklarationen (2026) och Lancaster House-fördraget från 2010. En nyckelmening från deklarationen är:
Vi ser inte att det skulle kunna uppstå situationer där vare sig Frankrikes eller Storbritanniens vitala intressen skulle kunna hotas utan att även det andra landets vitala intressen hotas. Frankrike och Storbritannien är överens om att det inte finns något allvarligt hot mot Europa som inte skulle leda till en reaktion från våra båda länder.
Samarbetet innebär en politisk och strategisk samordning av ländernas strategiska kärnvapen men inte en konkret mekanism – insatser beslutas nationellt.
De franska kärnvapenstyrkorna omfattar:
- Strategiska kärnvapen: 4 ubåtar varav minst 1 ständigt insatsberedd till sjöss. Varje ubåt har 16 robotar M51.3 med räckvidd upp till 14 000 km; varje robot har upp till 10 varandra oberoende stridsspetsar i Mt-klassen. Robotarna uppdateras med jämna mellanrum; en ny klass strategiska ubåtar kommer i tjänst i mitten av 2030-talet.
- 1 landbaserad flygflottilj med kärnvapenbärande Rafale; vapnet utgörs av en rammjetmotorförsedd robot (ASMPA) om 300 Kt, räckvidd 300 km med hastighet Mach 3. AMPA ersätts under 2030-talet med ASN4G med hastighet Mach 8.
- 1 hangarfartygsbaserad flottilj med samma beväpning.
Den franska kärnvapendoktrinen kopplar ASMPA till de strategiska kärnvapnen som en ”sista varning”. Frankrike utesluter insats av kärnvapen för strid; d v s taktiskt bruk vilket är Natos icke-strategiska kärnvapens uppgift. Detta är en viktig distinktion.
Trovärdig avskräckning?
Initiativet har kritiserats för att inte vara ett konkret åtagande av typen ”kärnvapenparaply” vilket USA anses hålla över sina europeiska allierade. Enligt USA:s uppfattning handlar det också om alldeles för få kärnvapen – några hundra europeiska mot flera tusen amerikanska. Men detta beror på att, som nämnts ovan, Nato/USA förutser att kärnvapen används i ett aktivt försvar om detta är nödvändigt. Då behövs också betydligt fler kärnvapen än vad den franska doktrinen kräver.
Kritiker har också hävdat att Frankrike inte skulle offra ”Tallinn för Paris”. Men detta är knappast en relevant fråga.
En kärnvapeninsats mot Ryssland från fransk och/eller brittisk sida är aktuell vid två olika situationer.
I det första fallet som svar på en rysk kärnvapeninsats mot en eller flera europeiska stater. En sådan insats skulle kunna vara aktuell som en del av ett ryskt stort upplagt angrepp mot exempelvis Baltikum. Man får inte glömma att det kalla krigets sovjetiska planering för ett anfall mot Västeuropa inkluderade en massiv kärnvapeninsats som stöd till de framryckande styrkorna. Men man kan också tänka sig en rysk kärnvapeninsats mot en eller flera vitala mål, exempelvis huvudstäder, i Europa i syfte att tvinga fram en snabb underkastelse.
Det andra fallet är när Ryssland genomför ett stort upplagt konventionellt anfall, d v s utan kärnvapen, och där Nato står inför risken av en avgörande förlust.
I båda dessa fallen torde inte bara Frankrikes och Storbritanniens vitala intressen hotas utan alla europeiska staters.
Den franska avskräckningen har för övrigt aldrig varit direkt knuten till den franska gränsen utan har alltid haft en europeisk dimension. Under det kalla kriget skulle de anfallande pansararméerna från Warszawa-pakten mötas av franska ”förstrategiska” kärnvapen väl innan gränsen korsades.
Storbritanniens avskräckning är knuten till Natos och har därmed en naturlig europeisk dimension.
När det gäller det konventionella försvaret – det vill säga ett försvar under kärnvapentröskeln – är såväl Frankrike som Storbritannien närvarande i Östersjöområdet liksom i Baltikum. Detta innebär att de båda europeiska kärnvapenmakterna tidigt blir engagerade i en försvarsoperation i samband med ett ryskt angrepp mot en eller flera Natostaters territorier. Artikel 5, ”musketörsparagrafen” kommer då att träda i kraft med automatik eller kanske snarare bli onödig – kriget är ett faktum.
Diskussion
Politiskt innebär Initiativet att de deltagande staterna informellt utanför andra politiska och militära strukturer kan diskutera det som är avskräckningens kärna – användning av kärnvapen.
Skulle detta påverka USA:s engagemang i Europa negativt? Det är klart att USA vill att européerna skall öka sin konventionella förmåga men mindre klart vad avser den nukleära. Denna fråga är synnerligen viktig för de europeiska så kallade frontstaterna – de längs Natos östra gräns. Här kan en del diplomatiskt fotarbete behövas i syfte att få USA att förstå att samarbetet innebär en förstärkning av alliansens avskräckning och inte en ersättning för USA. Till saken hör att Storbritanniens kärnvapen är beroende av amerikansk logistik.
Det samarbete som initiativet skapar bör över tid kunna leda till ett allt starkare strategiskt samförstånd mellan de deltagande staterna och då inte bara avseende kärnvapen. En samordning som inte kan ersätta Nato men som kan stärka Natos europeiska axel.
EU har inte möjlighet att utgöra en ersättning för Nato dels på grund av att dess politiska maskineri inte är skapat för snabba strategiska beslut, dels på grund av kvarvarande neutrala (Cypern, Irland, Österrike).
Det finns naturligtvis problem. Ett är att de baltiska staterna inte är med i initiativet. Men detta skulle kunna ändras givet att samarbetet är substantiellt och inte negativt påverkar Nato eller USA. Storbritannien med goda förbindelser till dessa stater kan här spela en viktig roll.
Det franska presidentvalet 2027 är initiativets största osäkerhet. Samarbetet vilar på den sittande presidentens vilja, och en efterträdare med en annan syn på Europa kan komma att urvattna detta. Men samma osäkerhet gäller den amerikanska garantin, och den är redan aktuell. Ett europeiskt samarbete som kan överleva ett regeringsskifte i Paris är därför en bättre försäkring än en garanti som redan visat sig bero på vem som sitter i Vita huset.
Sammanfattningsvis är ett pragmatiskt samarbete mellan likeminded kanske en framkomlig väg för att stärka det europeiska försvaret.