Det är oerhört mycket som förenar Sveriges och Finlands situation och intressen som Natomedlemmar, men det finns också viktiga skillnader som måste förstås. Länderna delar strategisk geografi som kanske aldrig förr. Den delar de för övrigt också med Norge. Finlands långa gräns mot Ryssland medför en mer omedelbar utsatthet, men Sverige liksom Norge sitter i dagens värld i samma båt. En snabb titt på en karta utan nationsgränser är klargörande. Det fennoskandiska området utgör en nordvästlig udde i den väldiga euroasiatiska landmassan, belägen i omedelbar närhet till Rysslands strategiskt mest vitala kärnvapenförmågor. I ett transatlantiskt perspektiv utgör Finland, Sverige och Norge en ö som måste försörjas över havet. Avskräckning mot Ryssland måste byggas tillsammans och med övriga Nato som oumbärligt ryggstöd!
Historien är viktig. Krister Wahlbäcks bok ”Jättens andedräkt” som beskriver Finlandsfrågan i svensk politik under de tvåhundra åren från 1809 till 2009 har varit min sommarlektyr i år. Krister var en forskare och diplomat med djup kunskap om Finland och Sverige. Han var också en mångårig ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien. Det är en imponerande bok som varmt kan rekommenderas. Den tydliggör varför säkerheten är något som småstater i en opålitlig stormakts närhet aldrig kan ta för given. Avspänning, samarbete, kriser och krig har avlöst varandra under de tvåhundra åren. Gränser har flyttats, stater har gått under och uppstått.
Den senaste utvidgningen av Natosfären är ett viktigt nytt led i strävan till stärkt säkerhet, men innebär inte att Nordens småstater kan slå sig till ro. Staterna i det nordiska området är säkrare tillsammans i Nato, men någon hundraprocentig säkerhet finns inte.
Norden betraktades under det kalla kriget som en flank till den centraleuropeiska konfrontationszonen. Östersjöns vallgrav gav ett skydd som möjliggjorde en låg fredstida stormaktsnärvaro. En ”nordisk balans” som ingalunda var statisk skapade förutsättningar för en försiktig finsk förflyttning västerut, ut ur det hårda grepp som Sovjetunionen kopplat efter världskriget. I Norge lanserades begreppet ”avskräckning och beroligelse” för att sammanfatta en politik syftande både till trovärdig försvarsförmåga och förtroendefullt fredstida samarbete med den stora östliga grannen i norr.
Det kalla krigets slut och Sovjetunionens upplösning skapade en historisk möjlighet för bl a baltisk frigörelse från Sovjetryssland och integrering i EU och Nato. Även om Finland då, inte gjorde gemensam sak och sökte Natomedlemskap agerade Finland hela tiden systematiskt och skickligt för att utnyttja det möjlighetsfönster som öppnat sig och säkerställde på olika sätt den fortsatta säkerhetspolitiska handlingsfrihet det tidigare saknat. Det nya Nato som då tog form passade inte med Finlands dåvarande behov, vilka krävde en väsentligt stärkt nationell försvarsförmåga. Finland utvecklade i stället steg för steg den ”Natooption” som snabbt utlöstes efter Rysslands storskaliga angrepp mot Ukraina och den europeiska säkerhetsordningen. Natos inriktning hade då åter ändrats och rimmade väl med Finlands säkerhetsbehov.
Betraktat i efterklokhetens klara ljus förefaller det inte otroligt att Natos låga profil i Norge under det kalla kriget och Sveriges då förhållandevis starka försvar bidrog till Finlands handlingsmöjligheter och att Finlands försiktiga närmande till Nato underlättade de baltiska staternas Natomedlemskap. Krister Wahlbäcks bok är full av tankeväckande kontrafaktiska resonemang. Jag är rätt övertygad om att Krister i ett slutkapitel om Finlands och Sveriges Natomedlemskap skulle ha funderat över om en finsk-svensk medlemskapssträvan för tjugo år sedan då skulle ha försvårat och kanske omöjliggjort de baltiska ländernas medlemskap. Finland har alltid haft en stark känsla för realpolitikens innebörd. Framtida historiker kan kanske klarlägga hur man resonerade.
Dagens situation är ytterst allvarlig. Norden och Östersjöområdet har gått från flank till en direkt konfrontationszon. Den europeiska fred som under ett par decennier uppfattades som evig är bruten av ett Ryssland som med militärt våld vill rita om Europas karta. Säkerhetspolitik är nu på riktigt inte bara för Finland utan för hela Norden.
Rysslands aggressiva revisionism innebär att Östersjön inte längre är en skyddande vallgrav, utan snarare en sårbar bro mellan Natostaterna runt Östersjön. I fred må Östersjön kunna beskrivas som ett ”Natos innanhav”, men den bilden förändras när Rysslands tidigare imperieambitioner återuppväcks. Den dramatiska militärtekniska utvecklingen ger idag nya möjligheter för Ryssland att från ett nästan strandlöst läge utmana Natos kontroll och nyttjande.
Det är en dramatiskt förändrad situation för Nato och för alla Natoallierade i norra Europa. En ominriktning av Nato började, om än försiktigt, direkt efter Rysslands annektering av Krim 2014. Att USA, oberoende av medlemsstatus, sett behov av att ge Sverige och Finland en större plats i alliansens försvar i norra Europa blev successivt allt tydligare. Innebörden har successivt mejslats fram under de sista tio åren.
En försiktig defensiv närvaro i Norden av tidigare kallakrigsmodell är därmed knappast längre ett hållbart alternativ. En mer tydlig avskräckningsprofil är nödvändig.
Hur Natos gemensamma militära planering i norra Europa kommer att se ut framöver är förstås idag omöjligt att förutsäga. Som alliansmedlemmar är Finland och Sverige nu med och utformar den nya planeringen. En avgörande faktor kommer att bli hur Rysslands militära handlingsmöjligheter utvecklas. Vad vi dock redan nu kan säga är att det framöver kommer att krävas en betydande regional Natonärvaro utifrån för att säkerställa en effektiv och därmed trovärdig avskräckning. Det innebär stora förändringar både för Finland och för Sverige.
Det kan inte understrykas starkt nog att den slutsatsen inte har med de svensk-finska Natomedlemskapen i sig att göra. Det är Rysslands demonstrerade aggressiva revisionism som förändrat innebörden av Natos och inte minst USA:s garantiförpliktelser.
Vi måste förstå vad Nato är och inte är. Nato är i motsats till EU en rent mellanstatlig organisation, där beslut fattas med konsensus. Jag lärde mig av Natovänner i Bryssel för snart trettio år sedan att ”Nato” normalt bör läsas som en förkortning för ”Natos alla medlemsstater”. Det är inte Nato som beslutar eller agerar, det är alltid Natos alla medlemsstater! Då var de sexton, nu är de alltså 32. Generalsekreteraren må uppfattas som en stark Mr Nato, men saknar mandat att säga eller göra något som inte samtliga medlemsstater står bakom. Konsensus tar som vi sett ibland lång tid att bygga och kräver kompromissvilja, men när den säkrats ger den en stor styrka.
Att Nato uppfattas som en så stark och beslutsför aktör bygger på USA:s obestridliga ledarroll. För att travestera George Orwell: ”All members are equal, but one member is more equal then the others”. Det har varit det amerikanska ledarskapet uppbackat av den amerikanska militära styrkan som tillsammans med en omsorgsfullt uppbyggd gemensam militär ledningsstruktur gjort Nato till så mycket mer än en normal mellanstatlig organisation. Europas mindre stater är de stora vinnarna!
För USA har det aldrig varit tillräckligt med en avskräckning byggd enbart på möjligheten till amerikanskt artikel 5 ingripande efter en direkt öppen aggression. Kärnvapendimensionen är som vi inte minst ser i Ukraina ofrånkomligen ständigt närvarande i Washingtons perspektiv. USA:s och Natos huvudmål alla kategorier är att säkra fortsatt fred! Allt som sker inom Nato måste ses i detta ljus.
För USA är det alltid vitalt att säkra möjligheter till tidiga krigsförebyggande åtgärder. För detta har USA som komplement till Nato en egen militär ledningsstruktur i Europa och bilaterala avtal med sina allierade. USA:s nationella ledningsstruktur är nära hopfogad med Natos. Natos högste militäre befälhavare, SACEUR, är alltid amerikan och är i en parallell roll som befälhavare över USAs militära styrkor i Europa också direkt underställd den amerikanske presidenten. Det möjliggör ett situationsanpassat amerikanskt agerande långt innan något artikel 5 ingripande aktualiseras.
Artikel 5 har som bekant under Natos 75 år bara aktiverats en gång och då i en helt annan situation än tänkt, efter terrorangreppet den 11 september 2001. Amerikanska nationellt beslutde åtgärder för att stärka och trovärdiggöra avskräckningen pågår däremot ständigt. USAs mål är att ett artikel 5 beslut aldrig ska behöva aktualiseras. Den amerikanska förebyggande planering som speglas i en lång rad bilaterala DCA (Defence Cooperation Agreements) är jämsides med Nato en central dimension av avskräckningen vars betydelse inte kan överskattas.
Sverige, Finland och hela Nato står inför mycket stora utmaningar som i betydande grad inte kan beskrivas nu. De ställer både svensk försvarspolitik och försvarsplanering inför helt nya fortlöpande anpassningsbehov. En försvarsplanering byggd på fortlöpande omprövning och anpassning är ovan och svår för Sverige, men nu helt nödvändig. Flexibilitet framåt – inte minst ekonomiskt – blir med säkerhet ett nyckelord i det försvarsbeslut som väntar i höst. Försvarsinvesteringarna kommer att behöva växa snabbt i ett Europa i krig och med växande krav på europeisk förmåga.
Varken försvarsministern eller ÖB kommer alltså att lida brist på sysselsättning under överskådlig tid. Gårdagens försvarspolitik har gjort deras uppgift formidabelt svår. Oavsett pengainflöde är uppförsbacken brant med en hårt vingklippt ”bon sai” organisation. Att både klara behov här och nu och långsiktig tillväxt kan jämföras med att försöka lyfta sig själv i håret.
Natomedlemskapet tydliggör behov och skapar möjligheter till fortlöpande samspel med våra närmaste Natoallierade. Behoven kommer som redan framhållits till stor del ur en mer krävande säkerhetspolitisk situation.
Natomedlemskapet innebär självklart en del nya omedelbara utmaningar, men den övergripande bilden är att Natosamarbetet långsiktigt ger möjligheter till en kostnadseffektivare arbetsfördelning. Det gäller såväl operativ verksamhet som förmågeproduktion. Sverige kommer kort sagt att göra mycket av det som måste göras hand i hand med allierade i stället för på egen hand. Detta får ofta för lite uppmärksamhet när det ständigt talas om Natomedlemskapets nya krav. Det är inte Natomedlemskapet som nödvändiggör större försvarsinvesteringar utan den säkerhetspolitiska verkligheten. Utan Nato skulle det behövas långt mer och sannolikt mer än Sverige på egen hand någonsin skulle kunna klara!
Alla möjligheter till effektivitetshöjande samarbete behöver utnyttjas. Personaltillgången kommer under mycket lång tid ofrånkomligen att vara den främsta begränsningen.
Det gäller inte minst att tillvarata samarbetsmöjligheterna inom en nordisk ram. Jag var själv för snart tjugo år sedan hårt engagerad i arbetet med att inom den tidens ramar stärka nordiskt försvarssamarbete. En svensk-norsk-finsk möjlighetsstudie initierad av de tre försvarscheferna identifierade då en mängd potentiella möjligheter. En hel del har förvisso skett inom ramen för NORDEFCO, men mycket återstår och än mer är nu möjligt inom en gemensam Natoram. Men nationellt tänkande är djupt rotat i många väggar. Erfarenheten som jag bär med mig är att det nu kommer att krävas mycket djärvt nytänkande utanför tidigare boxar både ovanifrån och underifrån.
Några enkla recept finns förvisso inte. Det krävs både långsiktighet och förmåga till fortlöpande anpassning inom politik och planering. Det krävs ständig balansering mellan omedelbara och långsiktiga behov. Nya tekniska möjligheter behöver utnyttjas maximalt. Försvarsindustrin har en central roll.
Med risk för upprepning är några saker klara:
- Vi behöver i Sverige ha en realistisk bild av vad Nato är och inte är.
- Vi behöver ha en realistisk förståelse för de ledande stormakternas intressen i vår region. Det gäller förstås även våra allierade
- Vi behöver en realistisk förståelse för våra egna faktiska försvarspolitiska handlingsmöjligheter.
- Vi behöver ta höjd för fortlöpande anpassning av politik och planering till förändrade behov
- Vi behöver stärka samverkan i regionen på alla sätt som går.
Illusionsfri realism är ett nyckelord!
Balansering mellan satsningar på regional förmåga och samlad Natoförmåga kommer att vara en ständigt aktuell fråga runt Natoborden. Ibland hävdas det att ett beroende av tidigt Natostöd är en viktig del av en trovärdig avskräckning och att alltför hög regional förmåga kan undergräva Natos avskräckning.
Norden är dock idag långt ifrån en sådan eventuell brytpunkt. Allt som inom överskådlig tid kan göras för att stärka en samlad regional förmåga stärker avskräckningen. Det gäller inte minst mot bakgrund av USA:s växande förväntningar på Europa.
Militärt försvar är och förblir förstås militäralliansen Natos huvuddimension. Natos huvudmål alla kategorier är dock att säkra freden, d v s att verka förebyggande och avskräckande. Det innebär ofrånkomligen att det är mycket mer som faller på Natorådet att hantera än gemensamt försvar efter ett angrepp. Samhällelig resiliens och hantering av hybridhot i olika former finns också ofrånkomligen i ökande grad på Natos bord . Det är dock samtidigt lika klart att huvudansvaret för att hantera gråzonshot och samhällelig resiliens i stor utsträckning alltid kommer att falla på de enskilda allierade, själva eller i samverkan med en relevant krets, snarare än på hela Nato. Det innebär en stor gemensam utmaning för Sverige, Finland och Norge.
Till sist: Den dåvarande finske utrikesministern Pekka Haavistos kärnfulla ord när Finlands Natomedlemskap var ett faktum i april 2023 är värda att återupprepa och hålla i minnet: ”Finlands NATO-membership is not complete without Sweden”. Finlands och Sveriges intressen i Nato fortsätter att hänga nära ihop även som medlemmar!
