Beskjutningen vid Kornsjö den 14 april 1940 och andra händelser

 När var senaste gången det förekom strider på svensk mark? När vi bläddrar i historieböckerna verkar det som att vi ska stanna på sidorna som handlar om en tid med flintlåsmusköter, när sättet att avbilda striderna var olja på duk. Det innebär en förflyttning bakåt på drygt 200 år. Jag menar att vi istället ska leta efter den senaste verifierade markstriden under andra världskriget. Jag vill hävda att denna är väl underbyggd.

Bakgrund

Beredskapstiden 1939-1945 var en epok då krig rasade runt Sverige, ibland tätt inpå vårt land. Ett efterhand alltmer militärt förberett Sverige framstod som en fredens ö, men med vapnen vända åt alla håll. Kriget spillde vid flera tillfällen över på svenskt territorium. Det bombades, sköts ned flygplan och sänktes fartyg. Det dog människor och egendom förstördes. De flesta krigshandlingarna mot Sverige får betraktas som misstag eller slarv. Undantaget är de högst medvetna sänkningarna av svenska handelsfartyg. De många händelserna får också ses som välkända och väldokumenterade, ofta i sin samtid.

Det finns två huvudkategorier av krigshandlingar som drabbade Sverige, svenskar eller svenska intressen. Den första är krigshandlingar kopplat till luftkriget. Den andra är olika typer av sjöstrider. Möjligen kan de två kategorierna kompletteras med misstänkta sabotagehandlingar. Bland de många kända våldshandlingarna förekommer inga exempel på att landkriget drabbade oss. Å ena sidan kan hävdas att geografin, den tekniska nivån och krigets karaktär talar för att havet och lufthavet var skärningspunkter där vi tydligast riskerade kollisioner. Å andra sidan kan framföras att det är märkligt att inga markstrider med svenskar inblandade förekom: Vi har långsträckta gränsavsnitt mot Norge och Finland där kriget härjade och vi stod öga mot öga mot tyska soldater på många ställen. Möjligheterna för misstag, slarv och illvilja var över tid och rum mycket stora.

Historiskt sammanhang

Den här texten handlar om en händelse i Sverige under andra världskriget. Vi ska dock göra en historisk utflykt för att leta efter den senaste markstriden. Det finns ett par episoder som bör nämnas.

Först slaget vid Piteå den 25/8 1809. Det var den sista striden på svensk mark under Finska kriget 1808-1809. Slaget blev begränsat med relativt få förluster och får ses som en rysk seger då de svenska styrkorna drog sig tillbaka, varpå Piteå plundrades. Kriget tog slut strax därefter med förlusten av Finland. Det som är Sveriges senaste krig, fälttåget mot Norge 1814, utspelades på norskt territorium och är därför inte den senaste markstriden i Sverige. 1900-talet bjöd på många möjligheter till stridshandlingar, av misstag eller avsiktligt. Det finns emellertid inga tillgängliga fakta kring att det första världskriget förde med sig några stridshandlingar på svensk mark (sjöfarten var dock hårt drabbad). Landgränsen som fanns mot ett krigförande land var den mot Tsarryssland allra längst upp i norr. Svenska och ryska soldater kunde betrakta varandra över gränsälven. Inte heller det ryska sammanbrottet eller finska inbördeskriget verkar ha orsakat krigshandlingar över gränsen.

Efter andra världskriget finns en händelse som sticker ut. Det gäller den omtalade jakten på ubåtar och grodmän vid Almö utanför Karlskrona. I början av mars 1984 öppnar svenska soldater eld mot vad man tror är utländska grodmän i vattenbrynet och uppe på land. För att det ska klassificeras som en markstrid måste det finnas en fiende/ motpart, som man beskjuter och/eller beskjuts av.  På och runt Almö fanns många tecken på fientlig aktivitet men slutliga bevis på att utländsk militär träffades av kulorna, eller fanns i närheten där skotten träffade, saknas.

Tillbaka till andra världskriget. Det finns dock minst ett fall av det som kan karakteriseras som markstrid, vilket inte är allmänt känt. Det förekommer inte på några listor eller sammanställningar. Det finns inte i den allmänna historieskrivningen. Det handlar om skottlossningen vid Kornsjö 1940.

Kända krigshandlingar mot Sverige – en översikt

Det finns mycket bra sammanställningar för den som vill läsa vidare om de många kända fallen för luft- och sjökriget. Se Bilaga 1.

Rykten om markstrider

Det finns ganska många uppgifter/ påståenden om markstrider som svenska soldater var inblandade i under beredskapstiden. Jag har kommit i kontakt med tiotal dito påståenden genom åren.

I princip alla får hänföras till en kategori som kan benämnas som ”kryddade lumparhistorier”. Det är spektakulära och kärnfulla utsagor, formulerade på ett sätt som fångar åhöraren. Nästan alla historier följer också samma dramaturgi om att någon berättat för någon som sedan berättat vidare. Det går inte att så här långt i efterhand verifiera om incidenterna inträffat eller inte. Det är viktigt att säga att vissa påståenden om markstrider inte bara kan avfärdas som skrönor. Liknande problematik finns även när stridshandlingar från andra historiska skeenden ska verifieras eller strykas (inte minst tänker jag på fall påminnande om det nyss nämnda Almö 1986).

Forskningsläget

Ämnet markstrider i Sverige under åren 1939-1945 har en i det närmaste total frånvaro i litteraturen, i artiklar, i TV- och radioprogram. Det saknas fullständigt information på Internet och sakkunniga inom historieämnet tycks aldrig ha stött på frågan. Jag har försökt få kontakt med många av Sveriges ledande auktoriteter på beredskapstiden men ingen av dem som svarat verkar kunna relatera till det jag tar upp nedan.

Skottlossningen vid Kornsjö

Det finns en händelse som sticker ut och som kan bekräftas. Det förekom verkligen att svenska soldater (eller något som i alla fall skulle påminna om soldater) var inblandade i markstrider under andra världskriget. Det var söndagen den 14/4 1940, ganska tidigt på eftermiddagen. Vi befinner oss i västra Sverige, i Dalsland, omedelbart vid gränsen mellan Sverige och Norge. Vattendraget som skiljer de båda länderna åt är inte brett. En vägbro och en järnvägsbro förenar de båda strandkanterna. En bit in på den norska sidan ligger samhället Kornsjö som är första tågstation när man åker in i landet. Någon kilometer in i Sverige ligger stationen i den lilla orten Högen (ibland benämnt efter närliggande Dals-Hög eller Dals-Högen). Tysklands invasion av Norge inleddes den 9/4. Nu är det söndag och tyska trupper har nyss anlänt till Kornsjö, utan att möta något norskt motstånd. Plötsligt beskjuts tyskarna av norsk trupp och en häftig strid utbryter. En mindre grupp tyska soldater tar sig från samhället ner till den omedelbara gränsen mot Sverige. Från en höjd vid järnvägsbron får de syn på en uppställd tågvagn som blockerar spåret och de upptäcker en eller flera vakter. Där och då är det uppenbarligen inte självklart för tyskarna att de står och tittar in i Sverige och att de beväpnade männen är svenskar. Omkring klockan 14.00 avlossas en kulsvärm som slår in i järnvägsvagnen och en vakt på bron träffas. Inne i vagnen träffas även sovplatserna för de svenska vaktposterna men lyckligtvis ligger ingen och vilar för stunden. Den sårade mannen flyr fältet och en febril aktivitet utbryter. Samtidigt med allt detta väller det in norska flyktingar över vägbron som korsade gränsvattnet en bit därifrån. Dagens bro ligger mycket närmare järnvägen än vad bron som fanns på 1940-talet gjorde. Inom kort har landsfiskalen i Ed ryckt ut och markerat gränsen på järnvägsbron med en svensk flagga. Norrmän påtalar också för de tyska soldaterna att riksgränsen går just där. Svensk militär söker samband med tyskarna för att reda ut missförståndet. Tyskarna respekterar därefter till fullo den svenska neutraliteten, något de också sägs ha haft order att göra. Några fler beskjutningar över nationsgränsen ägde därefter inte rum.

De svenska vakterna

Gränsvakterna kallas ingenstans för soldater. De ingick inte i något reguljärt förband. Vakterna tillhörde inte heller landstormen, alltså värnpliktiga i de övre åldersklasserna (upp till dryga 40-årsåldern). Vi vet inte hur många de var eller vem som organiserade dem. Ett vittne benämner dem som ”polisvakt” och det är kanske den benämning som passar bäst. Att det var landsfiskalen som agerade kan också tyda på att detta äger riktighet. Händelsen finns dock inte registrerad hos landsfiskalen i Ed. Däremot vet vi att denne senare under beredskapen ansvarade för olika tillfälligt engagerade gränspoliser. Gränsvakterna som stod på post direkt efter den tyska invasionen tycks ha saknat uniformer och det är oklart om det  fanns en struktur eller befälsordning värd namnet.

Vakterna beskrivs snarast som ett hastigt sammankallat uppbåd av äldre män, någonstans mellan de 50 och 70 år, avhängigt källa. Dagens Nyheter skriver att det var civilpersoner som upprätthöll gränsbevakningen. Männen fick var sitt mausergevär, en vapentyp som de aldrig stiftat bekantskap med tidigare. Om det stämmer att polisvakterna aldrig hade fått någon utbildning på mausergevär, så måste de ha gjort värnplikt senast i mitten av 1890-talet, då de gamla Remingtongevären fortfarande var i bruk. Då var värnpliktsåldern 21 år vilket innebär att man senast kunde vara född omkring 1875. Det innebär att de personer som relateras till här beskriven situation var män som knappast var yngre än 65-årsåldern. Naturligtvis kan det även ha deltagit yngre personer som inte erhållit militär utbildning. Värnplikten blev inte allmän förrän 1901.

Tanken leder till tidiga hemvärnsförband, som uppstod spontant vid ungefär samma tid, vårvintern 1940. Att det var äldre män som inte var aktuella för att bli inkallade och att de verkar ha haft civila kläder skulle kunna tala för hemvärnet. Om vi accepterar 65-årsgränsen i resonemanget ovan så blir samtidigt hemvärnet inte lika troligt. Män som passerat åldern för att kallas in kunde ansluta sig till hemvärnet (liksom yngre, ej värnpliktiga/mobiliserade). 65-åringar och uppåt måste ha setts som påfallande gamla även för hemvärnet. Medellivslängden var även betydligt kortare då än idag, varför gårdagens 65-åring inte är jämförbar med dagens avseende bl a allmänt hälsoläge.  Det finns många fotografier från hemvärnets begynnelse och männen på dem får betraktas som medelålders/övre medelålders snarare än gamlingar.  Det somockså talar emot att hemvärnet var engagerat i denna händelse är att det var en rörelse under framväxt just under dessa veckor och månader. Inget tyder på att hemvärn hade påbörjat att organiseras i den aktuella delen av Dalsland aktuell tid. Hemvärn, hemvärnsmän, eller hemvärnssoldater nämns inte i källorna utan ”vakt” är nästan genomgående det ord som förekommer. Dagens Nyheter skriver att det var en polis som blev beskjuten och Svenska Dagbladet kallar vederbörande för brovakt respektive gränsvakt. Att dessa utrustades med mausergevär talar också emot hemvärn. Bristen på mausergevär var våren 1940 mycket stor inom hemvärnet. De första hemvärnsförbanden hade oftast privata vapen såsom olika jaktgevär.

Kanske fick polismyndigheten i Dalsland vapen från ett militärt förband för att tillfälligt sätta upp en gränsbevakning. Detta är dock spekulationer. Frånvaron av uppgifter om uniformering kan tala både för och emot hemvärn. Uniformering saknades ofta för de allra första hemvärnsförbanden. Samtidigt var man noga med igenkänningstecken, dels av praktiska skäl, dels för att falla under krigets lagar. En polisvakt hade inte samma behov av att markera militär-nationell tillhörighet. Det finns fotografier från beredskapstidens inledning där snabbinkallade poliser är helt civilklädda med bälte, koppel, batong och pistol. Möjligen finns något litet polisemblem eller märke som fästs på kläderna. Dagens Nyheters hävdande att gränsvakterna på järnvägsbron hade ”synliga tecken” kan tyda på att dessa var poliser och agerade i egenskap av sådana.

Vakten som träffades

Den ende av männen som vi idag kan identifiera var också den som skottskadades. Han hette August och kom från Botiltorp. 1940 fanns det två August i Botiltorp. En August Andersson, född 1868 och en Karl August Olsson, född 1874.

Karl August Olsson mönstrade 1895 och hamnade i infanteriet, sannolikt vid Västgöta-Dals regemente. Värnplikten var då på 90 dagar över en tvåårsperiod. Med all sannolikhet har han då fått sin militära träning på ett äldre enkelskottsgevär.

August Andersson mönstrade 1889. Han frikallades på grund av svaghet. Om han var för svag för militärtjänst som 21-åring, är det mindre troligt att han kunde gå gränsvakt som 72-åring. När han dör 1949 så benämns han som före detta hemmansägare och änkeman med fyra barn.

1949 dog också Karl August Olsson. Han hade då en egen gård och saknade familj. 1940 var han 66 år och måste alltså ha drivit ett mindre lantbruk. Då lär han även ha kunnat klara av en kortare tids tjänstgöring som gränsvakt. Att han saknade familj kan också ha talat för att han valdes ut. Det senare är dock spekulation.

Mycket talar för att den skadade mannen är Karl August Olsson. Han träffades i kanten av sin skärmmössa och fick en rispa i huvudet. Han lämnade då sin post och tog sig till fots hemåt, drygt 1,5 mil från gränsposteringen. Om skotten föll kring kl 14.00 så bör han ha varit hemma tidigast 17.00, utifrån antagandet att normal gånghastighet är 5 km/h. Det är med betoning på tidigast med tanke på att lantbrukaren alltså var 66 år gammal. Dessutom är det långt och ansträngande att gå oavbrutet i tre timmar, särskilt med en skada. Någon gång under kvällen bör han i alla fall ha närmat sig sina ägor. August Olsson yttrade för en förbipasserande att om han skulle dö så skulle det vara hemma på gården! Hur dags detta möte ägde rum vet vi inte, annat än att det var på kvällen. Vi vet inte den exakta platsen men det bör ha skett i närheten av Botiltorp eller Töftedal.

Av de två August var det sannolikt bara en som hade gård 1940, då den andre nio år senare påpekades vara utan hemman. Ska man återkomma till anteckningen vid mönstringen 51 år tidigare så var det kanske också bara en av Augustarna som hade kraften att vandra så långt längs flyktvägen.

Svenska Dagbladet uppger att en 70-årig vakt försvann efter beskjutningen. Han återfanns dagen efter oskadd men mycket uppjagad, något som sågs som fullt naturligt. Det stämmer väl med vittnesuppgifterna men åldersangivelsen i artikeln ger oss ingen närmare indikation på vilken August som kan ha avsetts. Möjligen kan djupare arkivstudier kan bringa hundraprocentig klarhet i vaktens identitet.

Att lämna sin post på beskrivet sätt talar emot all form för militär organisation och stärker bedömningen att det handlade om ett tillfälligt uppbåd.

Tidningsskriverier om beskjutningen

Aftonbladet hade beskjutningen vid Kornsjö på sin förstasida dagen efter händelsen. Tyvärr innehöll rapporteringen flera felaktigheter. Älvsborgs läns landshövding Axel von Sneidern fick en framträdande roll som den som hade placerat ut svenska flaggor och hejdat beskjutningen.

Han hade dock varit vid riksgränsen mot Kornsjö under förmiddagen den 14/4 och därefter åkt mot Mon och Ed.  Landshövdingen hade fått kännedom om händelsen via telegram först kl 15.30. von Sneidern var då tillbaka i residensstaden, Vänersborg.

Andra tidningar återgav beskjutningen enligt Aftonbladets beskrivning. Det verkar som att tidningens korrespondent befann sig i Mon, någon mil från gränsen. Han påstår sig ha samtalat med landshövdingen. Kanske har uppgifter och personer blandats ihop och missförstånd uppstått. Fel blev det hur som helst. Det måste ha varit en kaotisk dag med en  och snabb händelseutveckling.

Landshövdingen rättade senare Aftonbladet beskrivning av händelsen och förklarade hur det hela gått till. Han skickade ett brev till redaktionen för Elfsborgs Läns Annonsblad, en av tidningarna som publicerat den delvis felaktiga nyheten. Man kunde läsa nyheten i annonsbladet den 19/4 och rättelsen trycktes den 23/4.

Någon rättelse i Aftonbladet har inte hittats. Med tanke på de dramatiska dagarna och veckorna under april 1940, är det inte konstigt om gårdagens nyheter helt överskuggades av dagens.

Ytterligare en dag senare, den 16/4, fanns nyheten både på Svenska Dagbladets och Dagens Nyheters förstasidor. Den sistnämnda tidningen tar upp att landshövdingen inte var inblandad i intermezzot, men bara i förbigående och utan att referera till Aftonbladet överhuvudtaget.

Efter dessa notiser och artiklar tycks ingen mer rapportering ha skett om det inträffade. Det kan nämnas att Dagens Nyheter den 17/4 har ett fotografi på en svensk gränspostering vid Kornsjö. Bilden är inte närmare kommenterad men av vad man kan se är då landstormen utrustad och på plats. Det är också ett vinterlandskap och uppenbarligen kallt, vilket ger händelsen några dagar tidigare en annan inramning.

Skottlossningen vid Kornsjö verkar i eftervärldens minne bara ha bevarats i lokalsamhället på ömse sidor gränsen, samt i mycket smal facklitteratur.

Skotten

Det finns ett par ytterligare frågor som hänger ihop och som ska försöka besvaras. Det handlar om varifrån de tyska skotten kom och var vagnen samt vakten som de träffade befann sig.

Tyskarna stod enligt ett vittne på en höjd vid järnvägsbron när de sköt in mot Sverige. Det innebar att de befann sig mycket nära gränsen. Avståndet kan som mest ha räknats i några tiotal meter. Höjderna runt brofästet på norska sidan består av berghällar som sticker upp några få meter över vattennivån. I förhållande till bron är det höjder men några större höjdskillnader i terrängen rör det sig knappast om. Det finns mycket bra kartor och närbilder på Google Maps och Google Street View för den som vill orientera sig i det omedelbara närområdet. Tänk bara på att dagens vägbro inte fanns då utan den låg längre österut.

Aftonbladet gick ut med att det var gevärseld som avlossades mot svensk mark, för vad denna information kan vara värd.  Svenska Dagbladet återger att det var ett skott som sköts. Ett norskt vittne, uppgav också att det var ett enstaka skott som avlossades och att vakten på svenska sidan då slängde sig på marken. Då vakten sedan reste sig upp antogs denne vara oskadd, vilket bara delvis stämmer.  Det finns uppgifter om flera skott och järnvägsvagnen som träffades uppgavs ha flera skotthål. Dagens Nyheter gjorde en grundlig utredning och hävdade bestämt att det rörde sig om maskingevärseld. Tidningen redogör i detalj för antalet skott och träffarna. Klart är i alla fall att det måste ha varit mer än ett skott eftersom det blev mer än en träff.

Automateld mot den svenska posteringen kan kanske inte uteslutas. Det finns uppgifter om tyska kulsprutor den dagen men de befann sig i Kornsjö, bland annat vid järnvägsstationen. Det är någon kilometer till gränsbron därifrån och mycket oklart om det var fritt skottfält.  Det är svårt att tolka uppgifterna om tyska kulsprutor vid ”det norska brohuvudet”. Brohuvud är ju här knappast samma sak som brofästet på norsk sida. I så fall skulle svensken blivit beskjuten med automateld på bara några meters håll, med betydligt allvarligare utgång.

År 1940 och genom hela kriget hade tyskarna ett repetergevär som standardvapen och möjligen får vi utgå från att beskjutningen gjordes med ett av dessa. Det rör sig då om modellen Karabin 98k.

I vissa fall benämns skottväxlingen som intensiv och att det egentligen var strider mellan norsk och tysk trupp som spillde över mot Sverige. Uppgifterna härrör från Aftonbladet, som  inte hade förstahandsuppgifter. Att det skulle vara förlupna kulor som råkade träffa i järnvägsvagnens kortsida och i huvudet på en vakt är inte lika troligt som att det var en direkt, medveten eldgivning. Terrängen och träffarna tyder på det.

Posteringen

Det finns två olika uppgifter om var järnvägsvagnen befann sig. Båda versionerna är nog riktiga då de beskriver uppställningsplatserna vid olika tillfällen. Det var en gammal postvagn som användes. Den fungerade både som förläggning och blockering av järnvägen. Det talas om att den stod på ett stickspår vid stationen i Högen. Fågelvägen är det ca en kilometer från gränsen och bron mellan länderna. I teorin hade gevärseld kunnat träffa på det avståndet (upp till några få kilometer) men det är mycket osannolikt och får också sägas ha varit helt slumpartat. Karabin 98k hade en maximal effektiv räckvidd om 500 meter och med kikarsikte 800-1000 meter. Skott från ett automatvapen, exempelvis den vanligt förekommande tyska bärbara kulsprutan MG34 hade tekniska förutsättningar att ge verkanseld på det avståndet. Den effektiva skottvidden kunde vara upp till 2000 meter. Sträckan mellan gränsvattnet och Högen där järnvägen löper är skogbeklädd och det finns en del höjdskillnader i terrängen. Fri sikt från berghällen på norska sidan kan i det närmaste helt uteslutas. Järnvägen har även en svag böjning så att skjuta och träffa längs med rälsens dragning har heller inte varit möjligt. Istället får vi ta fasta på en uppgift om att postvagnen stod i en bergsskärning en bit från gränsen. Det finns ett par äldre detaljkartor från lantmäteriet över området. En som är från flera decennier innan kriget och en som är från 1960-talet. I dessa kan skogsmarkens höjder mycket väl vara just bergskärningar, alltså ställen där man brutit igenom berget för att dra fram järnvägen. Sådana terrängförhållanden finns nära gränszonen. Att ha förläggningen här, så nära Norge med uppsikt över bron, är också mycket rimligare än att ha den längre in i land. Då blir avståndet mellan tyskarna och svenskarna maximalt några tiotals meter. Tidningarna talar om att den svenska vakten stod på bron. Det är också nu det blir än tydligare att det inte var tal om vådaskott. Tyskarna måste ha sett beväpnade män och skjutit. Landsfiskalen måste ha varit på plats snabbt och satt upp en svensk flagga. Skotten föll vid 14-tiden och den felaktigt utpekade landshövdingen fick alltså telegram om intermezzot när han ankom till Vänersborg kl 15.30.

Det var efter den 14/4 som järnvägsvagnen sedan flyttades inåt land, mot Högen. Den kom att användas i flera år som militärförläggning där den stod på stickspåret. Vagnen var också förberedd för att helt kunna spärra järnvägen från Högen vidare in i Dalsland.

Historiska kartor över området

1890-97, Häradsekonomiska kartan, Kornsjön

1966, Ekonomiska kartan, Norra Kornsjön

Lantmäteriets kartor, olika filter kan appliceras för djupare förståelse av de lokala förhållandena

Avslutning

Så ser alltså omständigheterna ut kring den senaste markstriden i Sverige. Att kalla det strid är kanske överdrivet då det helt saknas uppgifter om att svenskarna sköt tillbaka. Och hur skulle det gått till om de svenska vakterna aldrig hade vapenutbildats!  En strid kräver måhända definitionsmässigt att minst två parter utväxlar våld. Annars kan begrepp som anfall, beskjutning, överfall behöva användas.

Avslutningsvis ska påpekas att den här beskrivna händelsen åtminstone är den senast kända ”markstridsliknande” händelsen i vårt land. Kanske dyker det upp fler definitiva belägg för att det faktiskt förekom fler krigshandlingar på marken under beredskapsåren!

Författaren har en fil kand i historia från Lunds universitet och arbetar som projektledare inom Region Skåne.

Källor

Litteratur

Johannesson, Gösta, Kurirer, flyktinglotsar och slippegäng, Årjäng, 1999
Olsson, Roland och Johannesson, Gösta, Dalslands jernväg 125 år, Munkedal: Munkreklam, 2004

Tidningar

Aftonbladet, 1940-04-15
Dagens Nyheter, 1940-04-16 och 1940-04-17
Dalslänningen, 1940-04-19
Elfsborgs Läns Annonsblad, 1940-04-19 och 1940-04-23
Svenska Dagbladet, 1940-04-16

Otryckta källor

Töftedals kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, 1861-1893, C:7
Inskrifningslängd för Wedbo kompaniområde Ko 88, del af Wedbo fögderi, år 1889, D 1:4
Inskrifningslängd för Wedbo kompaniområde Ko 88, del af Wedbo fögderi, år 1895, Återfinns i Tössbo kompaniområdes arkiv, D 1:1
Dals-Eds landsfiskals arkiv, C XII:1
Dals-Eds landsfiskals arkiv, C IX:2
Bouppteckning nr 204-1949 ur Tössbo och Vedbo häradsrätt, efter August Andersson
Bouppteckning nr 310-1949 ur Tössbo och Vedbo häradsrätt, efter Karl August Olsson

Intervjuer

Intervju med Gunnar Martinsson (f 1922-02-04), genomförda 2006-09-28 och 2006-10-03

Internet

För militärhistoriska och militärtekniska uppgifter har huvudsakligen Wikipedia använts.

Kartor

För kartläggning av geografiska förutsättningar och lokala förhållanden har karttjänster använts som finns länkade i texten.

Bilaga 1. Fördjupning kända krigshandlingar mot Sverige under beredskapstiden

Översikt alla kategorier

Lista över krigshandlingar mot Sverige under andra världskriget

Misstänkta sabotageaktioner

Horsfjärdskatastrofen
Krylbosmällen

Kapning av fartyg

Psilanderaffären

Flygplan från de krigförande länderna som Sverige sköt ned

Antalet kan variera något mellan olika källor och sammanställningar.
1940: 9 tyska plan
1941: 1 tyskt plan
1943: 1 tyskt plan
1944: 3 tyska plan, 2 engelska, 2 amerikanska
1945: 1 engelskt plan
Luftvärnseld mot utländska flygplan får närmast ses som en neutralitetshävdande stridshandling från svensk sida. Alltså inte en krigshandling mot Sverige, utan ett svar på kränkning av luftrummet.
En kategori på samma tema som hade kunnat få en egen sammanställning är svenska sjunkbomber mot utländska ubåtar. Ingen ubåt sänktes eller verkar ha träffats. Det handlar främst om svar på sovjetiska ubåtsangrepp under 1942.

Bilaga 2. Gunnar Martinssons vittnesmål om skotten vid Kornsjö den 14/4 1940

Vi hade två hästar. De var aldrig inkallade, men, och just i den trakten var det väldigt få hästar som blev… Jag kommer ihåg det var, det var på söndag när tyskarna hade gått in i Norge den 9 april på en tisdag, det. Det minns man ju väldigt väl. Då skulle alla hästar som var brukbara, de skulle uppvisas i samhället, i Dals-Ed. Men det kom kontraorder. Vi stod där hela dan, för jag var med och hjälpte till med det också.  Och så på kvällen kom det kontraorder. Det var, det skulle ingen häst uttagas.

 

Tyskarna sköt ju på svenskarna bredvid gränsen hemma, ja. Och det var förresten den söndagen vi var och skulle lämna in hästar.  För de hade landstormen, det var de första som kom till gränsen. De hade inte det, utan de hade plockat ihop gamla gubbar, ja, på 50, 60 år då så de som skulle vara någon sorts polisvakt vid gränsen. Så satte de en mauser i händerna på dem. De hade aldrig sett en mauser någon gång. Och jag kommer ihåg jag gick hem och hade lämnat hästen. Så mötte jag en äldre farbror, han hette August. Och då hade en kula… Han hade en vanlig keps på sig, vet du, en sån där med skärmmössa. Då hade kulan gått in precis där skärmen slutade och gjort en rand i hårskålen på honom och så ut bak i hatten. Och ska jag dö, sa han, så ska jag dö hemma på, i sängen på, på Botiltorp heter det, ja. Han var alldeles uppskärrad. Då hade han sprungit från gränsen en och en halv mil. Det var tyskarna ja, det var av misstag alltså. De sköt över, på svenska gränsen. Och svenskarna, de här gubbarna hade en järnvägsvagn som de låg i, som stod på ett stickspår. Och där var en, han hade just gått upp, de skulle ju gå både natt och dag, ja. Han hade just stigit upp ur sin slaf. Han hade en dunkudde och, i sängen ja, eller slafen och, och kulorna gick igenom järnvägsvagnen och träffade den här dunkudden så att hela vagnen var full i dun! Hade han legat minuterna före så där, då var han nära döden. Det där var på söndagen, de hade gått i på tisdagen. Gick in på tisdag och på söndag var detta här. De första tyskarna de, till Kornsjö heter det, gränsstationen ja. Det tog nästan hela veckan, de kom med en liten patrull men de återvände sen ner till Halden. Sen så var det tomt några dagar men sen så kom de och besatte… och de byggde fort på norska sidan och… Men det gjorde ju med på svenska sidan med för det var jag med på och byggde fort.