Bästa ledamöter i Försvarsutskottet,
Försvarsmakten saknar i dag, och i sina planer för framtiden, en fungerande sjukvårdsförmåga. Ansvaret för krigsskadade soldater har helt förts över till den civila sjukvården utan föregående beredning eller lagändring. Detta trots att den civila sjukvården saknar förutsättningar och förmåga att bedriva krigssjukvård. Reservkapacitet, beredskapslager, beredskaps- och krigssjukhus saknas. Till skillnad från det tidigare totalförsvaret saknas i allt väsentligt finansiering, planering, samordning och krigsorganisation.
Samtidigt har de militära resurser som tidigare ansågs nödvändiga monterats ned. Ett 50-tal fältsjukhus och marina stridssjukhus motsvarande omkring 300 operationssalar och närmare 1 000 respiratorplatser, är idag helt avvecklade. Det som återstår är i praktiken ingenting. Diskrepansen mellan de dimensionerande skadeutfall Försvarsberedningen fastslagit och den faktiska sjukvårdsförmågan är hundrafaldig. Med nuvarande krigsorganisation kan endast en bråkdel av förväntat skadeutfall omhändertas.
Vi möts närmast dagligen av inlägg i sociala medier där totalförsvarets sjukvårdsberedskap framställs som stärkt, ofta illustrerade med bilder på maskerade soldater och vårdpersonal i operationstält. Detta är teaterverksamhet. I verkligheten saknas bakomliggande förmåga, kapacitet, organisation och uthållighet. När regioner och Försvarsmakten övar, gör man det med ett fåtal skadade över kort tid. Valda övningsscenarier motsvarar inte förväntat skadeutfall i händelse av krig. Man övar helt enkelt det man klarar av, inte det som förväntas. Det är inte en civil krigsorganisation som övas (då den saknas helt), utan ordinarie fredstida organisation eller en ihopskrapad samling av medarbetare vilka arbetsgivaren för stunden kan avvara ur produktionen.
I fredstid och för internationella insatser (inkl. nuvarande svenska NATO-insatser), behövs endast en mindre stående sjukvårdsorganisation. Däremot krävs en mycket stor krigsorganisation för krigssjukvården. NATO-medlemskapet förändrar inte situationen. Enligt artikel 3 är vi skyldiga att själva klara vår egen sjukvård i krig. Att utländska sjukvårdsförmågor tillförs Sverige i händelse av storkrig kan inte vara en planeringsförutsättning. Egen nationell förmåga krävs. Krigssjukvård är definitionsmässigt all sjukvård som bedrivs i krigstid. Krig kan innebära 10 000 – 100 000-tals skadade soldater, allierade, krigsfrivilliga, civila och fiender. Därtill kommer ordinarie vård som inte kan anstå.
Planering för krig på svensk mark ur ett sjukvårdsperspektiv är obefintlig. Under pandemin stängde grannländer och många NATO-länder sina gränser, avbröt sjukvårdsleveranser och prioriterade den egna befolkningen. Detta trots avtal och löften om att hjälpa varandra. Detta verkar man i Sverige helt glömt bort. Finland har inte denna naiva planering utan förlitar sig på stora beredskapslager och pliktbaserat försvar, trots NATO-medlemskapet.
Den nuvarande svenska modellen med anställda soldater är framtagen för internationella insatser och är dyr och otillräcklig för dagens hotbild. Sverige klarar ej de krav som NATO-scenario artikel 3 motsvarar. En värnplikts- och civilpliktbaserad lösning, som förr samordnad med den civila sjukvården, är både beprövad, robustare och mer kostnadseffektiv. För internationella insatser, exempelvis NATO-operationer i Baltikum, kan personal istället anställas på frivillig basis för kortare tjänstgöring.
Vi är reservofficerare med lång erfarenhet som stabsläkare i Försvarsmakten. Civilt arbetar vi inom akut- och traumasjukvården med svårt skadade och sjuka patienter. Under pandemin upprätthöll vi olika centrala ledningsbefattningar på regional och nationell nivå. Vi har under många år försökt driva nämnda frågor i Försvarsmakten utan gehör. Vidare har vi lyft frågan om Försvarsmaktens sjukvård i debattartiklar i Kungliga Krigsvetenskapsakademien (se länkar nedan). Responsen från bland annat officerskåren och den civila sjukvården har varit mycket positiv.
Återskapande av ändamålsenlig och kostnadseffektiv sjukvårdsförmåga låter sig göras på kort tid men kräver att Försvarsmakten erhåller förutsättningar i form av tydliga styrningar för inriktning, personalförsörjning och krigsorganisation.