För ett år sedan skrev vi en debattartikel (https://kkrva.se/ett-formagehaveri/) som lyfte en kritisk brist i Sveriges försvarsförmåga: Avsaknaden att kunna omhänderta sårade soldater i krig. Vi avslutade med att ställa frågan hur många sårade och över hur lång tid Försvarsmakten kan ta hand om idag – och framöver efter planerad tillväxt.
Vi har fått ett överväldigande positivt gensvar på vår artikel, inte minst från officerare och den medicinska professionen. Officiellt har det dock varit helt tyst från Försvarsmakten och myndigheten fortsätter som tidigare sin försvarsmedicinska irrfärd.
Varför skriver vi denna artikel? Civilt arbetar vi dagligen med omhändertagande av svårt sjuka och skadade patienter, på ambulanshelikopter, IVA och operationsavdelning. Som reservofficerare och stabsläkare i operationsledningen är vår uppgift i krig att ge chefen underlag för hens beslut hur striden skall föras, samt stödja hen i de beslut hen tar. Om inte vi vet, eller ens i fredstid kan få svar på den faktiska sjukvårdsförmågan/uthålligheten idag eller för framtiden, kan varken vi eller vår chef, lösa våra krigsuppgifter. Detta, samt en oro vart vi är på väg, är bakgrunden till våra ännu obesvarade frågor.
Vi har under många år bevittnat och belyst en total oförmåga till krigssjukvård i Försvarsmakten – under övningar, planeringsmöten och till chefer på olika nivåer i det s k ledningssystemet, inklusive de som har det yttersta funktionsansvaret för sjukvården i Försvarsmakten.
Genom åren har vi betraktat hur det startas nya, otydliga, dyra sjukvårdsprojekt med ändlösa mötesserier utan vare sig mening, mål eller kompetens. Projekten har i slutändan blivit mycket kostsamma men utan att leda till förmågeökning i krigsorganisationen. Tydligt ansvar saknas, särintressen och karriärism är viktigare än förmågeuppbyggnad vilket är i linje med vad Robert Ihrfors beskriver i sin klarsynta och modiga artikel (https://timbro.se/smedjan/forsvarets-flykt-in-i-framtiden/ ).
Vår tolkning är att ansvariga hanterar frågan genom att, utöver tystnad, i onödan hemligstämpla och försvåra möjligheten till förståelse för verksamheten. Vår omhändertagandeförmåga har historiskt sett aldrig varit hemlig, utan har hanterats på samma sätt som antalet flygplan och artilleripjäser. Orsaken är att det är av yttersta vikt för den enskilde soldaten och landets försvarsvilja att veta att de kommer att omhändertas. Inget av detta bör således vara hemligt.
Krigssjukvård är varken komplicerat eller svårmätbart. Officerarna kan med fördel betrakta krigssjukvården som en ”black box” vilken förnödenhetsförsörjs med A liter diesel och B antal läkemedelslådor för att kunna omhänderta X sårade soldater över tiden Y. Stabsläkaren, vilken är chef för sin tjänstegren, ger beslutsunderlag till respektive militär chef. Uppgiften är komplex och befattningen stabsläkare i krig kräver lång civil klinisk erfarenhet, medicinsk beslutskompetens samt militär befälsutbildning med gedigen stabserfarenhet i befattning.
Vid återuppbyggnad av krigssjukvården måste all planering och utbildning leda till mätbar och konkret förmåga och uthållighet. I den nya försvarspropositionen (Prop. 2024/25:34) talas om ”två sjukhuskompanier och tre fältsjukhus” något man påstår skall ge ”en avsevärd ökning att omhänderta skadade”. För oss och den militära chef som skall leda striden, betyder dessa begrepp ingenting, då de vare sig beskriver en förmåga (antal sårade) eller en uthållighet (över hur lång tid). Vad menar man egentligen med ”fältsjukhus” och hur har man kommit fram till att bara tre behövs? Vem är ansvarig för underlaget som gått till Försvarsberedningen? Hur har frågan beretts och med vilken kompentens? Vi tar med intresse gärna del av detta material.
Efter år av krig i Ukraina vet vi att vår fiende agerar precis lika hänsynslöst som tidigare. Krigssjukvården får räkna med 10 000-tals skadade, utöver annan vård som inte kan anstå. Vad vi behöver, oaktat scenariot som ”transitland” under Natos artikel 5 eller vid direkt angrepp av Sverige under artikel 3, är ett stort antal förberedda och förövade, fortifikatoriskt skyddade krigs- och beredskapssjukhus och en mycket stor sjuktransportorganisation, bemannade med sjukvårdspersonal under lagen om totalförsvarsplikt. Krigsorganisationen måste vara ändamålsenlig, trovärdig och kostnadseffektiv. Vägen dit beskriver vi i vår tidigare debattartikel.
Det uteblivna svaret på vår förra artikel kan tyvärr inte tolkas på något annat sätt än att kejsaren är naken och att man vill tysta de som påpekar det uppenbara. Fortfarande är inte läkare ansvariga för sjukvården i Försvarsmakten. Det viktiga är att skydda den dysfunktionella fredstida administrationen och systemhierarkin, snarare än att skapa verklig förmåga i krig.
Ett år har gått. Soldaten, vi och de sjukvårdsregioner som skall operera, vårda och rehabilitera soldaterna väntar fortfarande på svar: Hur många sårade klarar Försvarsmakten omhänderta och över hur lång tid? Vilka är dessa numerärer idag och hur ser planerna konkret ut för framtiden?
