Försvarsmakten tar inte ansvar för de soldater som förväntas att skadas vid krig i Sverige. Det är nu hög tid att politikerna inser att Försvarsmakten planerar för att lämna våra unga att dö på slagfältet. Utöver förslösandet av liv kommer konsekvenserna för försvarsviljan och i förlängningen möjligheten att fortsätta motståndet, vara förödande. Med rätt tillvägagångssätt kan förmågan återtas, men det måste ske nu, medan tid förhoppningsvis finns.
Vi har i två artiklar[1] [2] i Handlingar och Tidskrift belyst det dåliga läge Försvarsmaktens (och totalförsvarets) sjukvård befinner sig i, samt givit konkreta förslag på vad som bör göras.
Försvarsmaktens nuvarande sjukvårdsförmåga är byggd för expeditionära insatser i utlandet. Alla tänkbara resurser, så som avancerad kirurgi, intensivvård och helikoptertransporter, erbjuds för att likt civil sjukvård till varje pris rädda några få skadade. När nu totalförsvaret skall återuppbyggas, skalas detta högspecialiserade system upp till en mycket stor kostnad. Införlivas rådande planer kommer Försvarsmaktens sjukvårdsförmåga i bästa fall vara i storleksordningen att kunna omhänderta ett hundratal skadade under en vecka. Detta mål står i skarp kontrast mot gamla kunskaper om krig, rapporter från Ukraina samt inte minst vad Försvarsdepartementet räknar med, vilket är tusentals skadade över lång tid[3]. Även inom NATO finns tecken till paradigmskifte, och röster börjar höjas huruvida den nuvarande doktrinen (AJP), vilken är framtagen för expeditionär verksamhet, är tillämpbar i konflikter mot en kvalificerad motståndare[4] [5].
Gapet mellan vad som förväntas och vad Försvarsmakten planerar för kan uppfattas som svårbegripligt. I vår mening finns ett antal orsaker, där otillräcklig förståelse för sjukvård i krig, brist på mandat och avsaknad av en tydlig inriktning är de viktigaste.
Generalerna som tar besluten saknar, till skillnad från vid väpnad strid, grundkunskap om sjukvårdstjänsten, varför det ej kan bedöma rimligheten i vad som rapporteras i linjen. Då C Generalläkaren och stf. C Generalläkaren paradoxalt nog varken är läkare (veterinär respektive jurist) eller generaler, saknar de såväl kunskap som mandat att leda och inrikta Försvarsmaktens sjukvård. Officersbefattningen stabsläkare, vars ansvar historiskt varit chefens rådgivare i medicinska frågor samt chef för tjänstegrenen, har avlövats: Civila läkare med närmast obefintlig militär bakgrund har på olika nivåer i staber bedrivit fredsmässig sjukvård i brist på förståelse för militär verksamhet. Stabsläkare har även delvis ersatts med den odefinierade befattningen ”medical planner”, ett medicinskt alibi som i princip kan vara vem som helst. Detta paradigmskifte, vilket i tiden sammanfaller med Försvarsmaktens ”strategiska timeout”, har i vår mening lagt grunden till dagens förmågehaveri. Då systemet att omhänderta sårade soldater per definition prövas först i krig, och Försvarsmakten haft mycket få skadade vid internationella insatser, har detta kunnat fortgå obemärkt.
Konsekvensen längre ner i organisationen är bl.a. att förbanden, hos vilka vi ofta upplever stor frustration, i brist på styrning (samt handböcker, utbildningsplaner, m m), börjat skapa egna lösningar. Detta har exempelvis inneburit inköp av civil medicinsk materiel, införande av avancerade procedurer och läkemedel, vilket resulterar i lokala system som varken höjer förmågan i krigsorganisationen eller kan förnödenhetsförsörjas i krig. Vidare belastas förbanden av dyra heltids- eller tidvisa anställningar av sjukvårdspersonal. Man har här missat det faktum att sjukvårdspersonal får sin skarpa träning i vardagen. Väljer man rätt sjukvårdspersonal, d v s de som genomgått en värnplikt och nu arbetar kliniskt i relevant specialitet, så behövs inga sjukvårdskurser eller längre tjänstgöringar. Vill man vara elak kan man hävda att mycket av verksamheten idag snarast skall ses som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd: Vårdpersonal helt utan krav på militär bakgrund, som tröttnat på sina civila arbeten, får en bekväm vardag och dyra kurser utan att tillföra någon egentlig förmåga till krigsorganisationen. Ur ett ekonomiskt perspektiv kan man leka med tanken hur många officerare eller värnpliktiga sjukvårdare som skulle kunna utbildas för lönen av en heltidsanställd läkare i en traumatropp.
Det är en dyster bild som målas upp, men vi är övertygade om att man med rätt åtgärder kan återta en sjukvårdsförmåga och samtidigt spara pengar. Detta betyder dock att någon måste kliva fram, axla ansvaret och ta de obekväma beslut som krävs. Konkret anser vi att följande bör göras:
- Tillskjut inte mer pengar till Försvarsmaktens sjukvård. Prioritera i stället krigsviktig verksamhet som trupputbildning, vapen och ammunition. I vår mening bedrivs idag i princip ingen för krigsorganisationen förmågehöjande sjukvårdsverksamhet inom Försvarsmakten, trots stora tillskjutna medel. Detta avspeglas tydligt i nuvarande och planerade dåliga förmåga/uthållighet, mätt i antal skadade som kan omhändertas över tid.
- Kräv kompentens och ge mandatet till de som leder och inriktar verksamheten. I praktiken innebär det att befattningen generalläkare återinförs i sin tidigare form med krav att vara general, läkare och officer. Nämnd befattning innebär återgång till reell kompetens, tydligt odelat ansvar och mandat.
- En ny krigsorganisation bör tas fram, där det förväntade skadeutfallet är dimensionerande. Detta kommer att innebära en sjukvårdskedja från skadeplats till rehabilitering innehållande flera stora fältsjukhus och åtskilliga sjuktransportfordon. Vårdnivån kommer att vara enhetlig genom hela kedjan och förhållandevis enkel, men sjukvård kommer att kunna erbjudas till stora mängder skadade. Organisationen planeras och övas i fred, och aktiveras i krig. All materiel behöver förrådsställas och sjukvårdspersonalen bemannas via lagen om totalförsvarsplikt. Slutligen bör detta stora men i fred vilande system, tydligt särskiljas från den betydligt mindre organisation avsedd för eventuell internationell verksamhet (inklusive specialförbandens sjukvård).
- Dagens system med anställd sjukvårdspersonal innebär stora kostnader utan uppenbar höjning av förmåga och bör snarast upphöra, med undantag av vårdlärare (sjuksköterska), stabsläkare och personal till Försvarshälsan. I stället bör lagen om totalförsvarsplikt nyttjas och register samköras (Plikt & prövningsverket med Socialstyrelsens specialistläkarregister samt högskolornas register för specialistkompetenta sjuksköterskor). När för krigsorganisationen lämpliga läkare och sjuksköterskor identifierats kan de via plikt kallas in till kortare krigsförbandskurser (KFK) och krigsförbandsövningar (KFÖ), varefter de krigsplaceras i den ovannämnda nya organisationen. Denna lösning är kostnadseffektiv då Försvarsmakten får militärt duglig sjukvårdspersonal som dagligen, gratis för Försvarsmakten, övas skarpt i sjukvård.
- Trots att sjukvårdsregionerna idag är ansvariga för att omhänderta de som skadats i krig och senare i sjukvårdskedjan, är det orimligt att anta att de kommer att klara detta i krig. Försvarsmakten måste således dimensionera sin fältsjukhusförmåga för att kunna omhänderta huvuddelen av sina egna soldater. Det var på goda grunder Försvarsmakten tidigare hade 35 fältsjukhus i armén och 15 marina stridssjukhus.
Slutligen vill vi slå ett slag för två enkla frågor varje politiker och officer snarast bör ställa till sina underordnade: Hur många skadade kan ni i händelse av krig ta omhand och över hur lång tid kan ni fortsätta göra det? Motsvarar det inte vad ni behöver för att lösa er krigsuppgift, ställ ansvariga till svars.
Vår kritik är allvarlig och vi emotser svar. Att hänvisa till papperstigrar som ”Försvarsmaktens sjukvårdssystem”, ”Totalförsvarets sjukvårdssystem”, eller det ”Försvarsmedicinska budskapet” duger inte längre. Ansvariga måste nu kliva fram, svara på de två enkla frågorna ovan samt förklara hur man tänkt: För oss, skattebetalarna och inte minst för soldaten.
