En fråga som söker svar; men innan dess behöver den omedvetna och medvetna aningslöshetens mekanismer utredas som gäckar alla organisationer, inte minst de inom säkerhets- och underrättelsetjänsten.
I en komplex, osäker och ständigt föränderlig värld behöver alla större organisationer och myndigheter ha en egen underrättelsetjänst som underlag för sin verksamhet.
Den skall till skillnad från kameral verksamhet alltid vara framåtriktad för att tidigt upptäcka risker, hot och möjligheter, med syfte att medvetet kunna navigera i svårbedömda och riskfyllda vatten.
Det är här som den omedvetna aningslösheten gör entré, då man inte förstår att man inte förstår, det man borde förstå och därför agerar aningslöst.
Till exempel då man inte förstår att underrättelsebehovet med sina frågor först behöver klargöras och spaningsradarn riktas in, innan informationsinhämtning påbörjas.
Det är vanligt att den hemläxan inte blir gjord och i stället överladdar man sina datorer med rådata och information från olika databaser som man prenumererar på.
Inte svårt att räkna ut vad ett sådant aningslöst beteende kommer att innebära.
Den andra ständigt gäckande skuggan är den medvetna aningslösheten, då man inte vill, vågar, eller orkar använda sin kunskap och den verklighet som den beskriver, utan i stället sätter den ur spel och agerar aningslöst.
Detta händer oss alla när verkligheten blir för utmanande och är särskilt påtaglig i underrättelsesammanhang, där den omedvetna och medvetna aningslösheten ständigt är närvarande och dessutom samspelar.
När det vanliga inte längre är som vanligt
Om Sverige med tanke på vår förändrade omvärld och säkerhetsläge behöver bygga upp en ny nationell underrättelseorganisation, är däremot en helt annan fråga!
En fråga som är svårbedömd och vars svar tangerar spekulationernas jaktmarker.
Kritik har riktats mot våra befintliga underrättelseorganisationer, såsom MUST, FRA, FOI med flera, för att de inte lyckades klargöra Rysslands verkliga avsikter före den 24 februari 2022 och anfallet mot Ukraina.
En information som den amerikanska och brittiska underrättelsetjänsten hade tillgång till, men som antingen inte förmedlades, eller av oss själva bedömdes som icke trovärdig eller sannolik.
Två länder med stor kapacitet för underrättelseinhämtning jämfört med vår egen som vi numera genom vårt medlemskap i NATO har tillgång till.
Betyder det att Sverige av denna, eller helt andra orsaker, behöver komplettera med ytterligare en nationell underrättelseorganisation med tanke på de attacker och nya hot som ständigt utmanar vårt sårbara samhälle?
Inte bara det uppenbara
För att närma oss svaret på den frågan behöver vi tillfälligt parkera utredningen En reformerad underrättelseverksamhet SOU 2025:78, som påskyndar det behovet.
Vi parkerar också remissvaret från Försvarsmakten som belyser förslagets innebörd och konsekvenser.
Detsamma gör vi beträffande de inlägg som gjorts av generalspersoner, gällande tecken på medveten aningslöshet i våra staber och därigenom oförmåga att agera i tid.
I stället gör vi en inventering med hjälp av den metodik som används inom de flesta underrättelse- och säkerhetsunderrättelsetjänster i världen, för att där se om vi kan identifiera hindrande faktorer och utvecklingspotential inom vårt nuvarande system.
Inriktning och inhämtning
De två första delarna i den processen handlar om inriktning och inhämtning, det vill säga framtagning av de frågor och underrättelsebehov som den efterkommande sökningen av information skall ge svar på. Ingen lätt uppgift!
Är det inom detta pedagogiska område som vi saknar täckning för att fånga upp nya kritiska samhällsbehov, under förutsättning att hemläxan är gjord?
Detta förefaller mindre troligt, då vi numera har en stor tillgång till öppna digitala källor i form av OSINF (Open Source Information).
Inte heller har vi brist på färdigbearbetade analyser och produkter som benämns OSINT (Open Source Intelligence), och i de fall de är sekretesskyddade ofta finns hos våra underrättelseorganisationer.
En nyligen gjord analys påvisar att cirka 80 % av svaren på vårt lands nuvarande underrättelsebehov, kommer från kategorierna OSINF och OSINT.
Resterande 20% får vi via signalspaning (SIGINT), mänsklig inhämtning (HUMINT), bilder (IMINT) och via tekniska sensorer med mera, även om de nämnda siffrorna kan variera från fall till fall och från område till område.
Bearbetning och analys
Då övergår vi till nästa fas i underrättelsecykeln som handlar om att pedagogiskt och psykologiskt bearbeta och analysera information och rådata, för att i nästa steg omvandla den till kunskap och förståelse avseende dess innebörd och konsekvenser.
Här finns det sannolikt ett stort utvecklingsbehov både internt och externt, där man med ett mer gränsöverskridande arbetssätt med sina förståelsemöten, skulle kunna hantera större helheter med sin utmanande komplexitet och på så sätt reducera osäkerheten.
Därigenom kunna dra mer träffsäkra slutsatser utifrån den ”stora kartans” möjligheter!
Ett arbetssätt som dock kräver en ökad professionell mognad, för att operativt självständigt kunna arbeta med andra professionsföreträdare och organisationer och där hantera utmanande och svåra arbetsuppgifter.
Och i sådana sammanhang inte missbruka den öppenhet och mandat som där redovisas, till fördel för egna konkurrerande eller oförenliga särintressen.
Ett naturligt men förödande beteende som finns inom alla organisationer, men där underrättelseorganisationer varit överrepresenterade för att legitimera sitt eget existensberättigande på individ- och organisationsnivå.
Delgivningsprocessen
Då återstår den avslutande delen i processen där det framtagna underrättelseunderlaget skall delges till politiska, militära, polisiära och civila beställare och brukare.
En pedagogisk och psykologisk utmaning för båda parter, då det för det första kräver förståelsemöten och för det andra kräver att mottagare av underrättelseunderlaget ofta behöver få ökad kunskap, för att kunna tillgodogöra sig underlagets beskrivna konsekvenser för den egna verksamheten.
Baserat på erfarenhet finns det i den här slutfasen ett ständigt pågående utvecklingsbehov, för att förhindra att den omedvetna och medvetna aningslösheten får fotfäste, och för att undvika otillåten hantering och att sekretessen äventyras.
Avsikternas avsikt
Generellt är underrättelseorganisationer bra på att upptäcka och identifiera risker, hot och möjligheter, fastställa deras geografiska läge, uppbyggnad och potential, inte minst att bedöma avvikelser och förändringar i normalbilden.
Men av naturliga skäl inte lika framgångsrika med att bedöma aktörers avsikter, där begreppet AOB (Actor Observer Bias) behöver uppmärksammas, då det till sin natur är en pedagogisk och psykologisk fälla.
Den fällan slår igen när man tror att de aktörer som analyseras tänker som man själv gör och därför inte kommer att agera i en viss riktning med tanke på dess konsekvenser.
Vilket var tydligt den 24 februari 2022 när Ryssland under Putins ledning oprovocerat startade sitt anfall mot Ukraina. I likhet med vad som hände då Irak under Saddam Husseins ledning oprovocerat anföll Kuwait den 2 augusti 1990.
Ja, det finns många andra exempel också i närtid då stormakten USA agerar!
I föreliggande fall har aktörerna förmodligen inte räknat med omvärldens reaktioner och vilka komplexa konsekvenser detta kan få för dem själva på kort och lång sikt, det vill säga de har omedvetet aktiverat den omedvetna aningslösheten.
Eller så har de satt den kunskapen helt ur spel till förmån för egna kortsiktiga egoistiska särintressen, men till priset av den medvetna aningslöshetens konsekvenser.
Såvida det hela inte handlar om en medveten kalkylerad risktagning.
Oavsett vilken typ av aningslöshet som aktiveras så är konsekvenserna alltid de samma.
Vilket ännu en gång understryker att vi lever livet framlänges, men förstår det baklänges och där historien, men inte underrättelsetjänsten, skriver facit.
Behov eller inte behov av en ny organisation?
Åter tillbaka till grundfrågan för detta inlägg.
Behöver Sverige verkligen en ny nationell organisation för underrättelsetjänst?
Nej, jag tror inte det, då vi på intet sätt har brist på antal producerande enheter och de är många, när det gäller underrättelseverksamhet i vårt land.
Det handlar nog mer om att skapa gränsöverskridande organisationsformer för ökad samverkan och delgivning, trots risker för läckor, misskrediteringar och otillåten verksamhet. Och på så sätt frigöra vår fulla potential.
Kanske att vårt Nationella Säkerhetsråd (NSR) på sikt skulle kunna bli ett sådant kompletterande pedagogiskt forum för beställning och delgivning av underrättelser.
Då behövs ingen ny nationell underrättelseorganisation!
Kanske att en sådan lösning låter lite väl utopisk, men där andra länder och organisationer med liknande uppdrag, har kommit en bra bit på väg.
Ja, det finns faktiskt även metoder för att uppnå sådana mål, där tillit, mognad och professionell samverkansförmåga utgör grundpelarna för att lyckas med detta.
”En risk som måste vågas”
Frågan är bara vilka särintressen och risker som då måste utmanas om vårt sårbara samhälle skall kunna vara berett på det väntade och förberett på det oväntade.
En sak är dock säkert; detta kräver beslutskraft!
Vilket vid upprepade tillfällen har lyst med sin frånvaro, då Sverige till skillnad från andra länder har väntat för länge med att evakuera personal från farliga krigs- och katastrofområden.
Om detta speglar svensk myndighetskultur, eller beror på omedveten eller medveten aningslöshet får du som läsare själv bedöma.
Mera säkert är att det speglar ledarskapets kvaliteter i möte med det väntade och oväntade, där ingen underrättelsetjänst i världen kan kompensera för dess brister.