Förra månaden bjöd på högintressant läsning om organisation och ledning, inte minst på marken. I sin proposition till försvarsbeslut 2025 anslöt regeringen sig till Försvarsberedningens förslag om att överföra militärregionernas produktionsansvar till armén. På Kungl. Krigsvetenskapsakademiens blogg (och senare i Försvarets forum) diskuterade överstelöjtnant Tomas Nybom, I 19, ett mer långtgående förslag om att låta arméchefen ta (hela) befälet över militärregionerna, och militärregioncheferna över arméregementena. Och på Militär Debatt föreslog kapten Robert Johansson, P 4, till och med upplösning av grundorganisationen och dess regementen.
För det första anser jag att Johansson går för långt med sina förslag. Tanken om en helt krigsorganiserad försvarsmakt är vacker men orimlig. Förvaltningen ställer sina krav och produktionen behöver sitt understöd. Förslaget om [produktionsplattformens] förhållande till sina krigsförband är förvisso tänkvärt men i övrigt är skillnaden mellan Johanssons militärbas och dagens regemente i princip bara språklig.
Johansson sätter dock fingret på ett avgörande förändringsbehov: För krigsförbandens skull bör Försvarsmaktens dubbla indelning i grundorganisation och krigsorganisation en gång för alla överges. I praktiken innebär detta, menar jag, att upphäva kommandostrukturen.
Kommandostrukturen är lydnadsförhållandena mellan chefen för operationsledningen och cheferna för armén, marinen, flygvapnet, militärregionerna, P 18, FMTIS och FMLOG vid operationer och territoriell verksamhet. Motsvarigheten för övrig verksamhet, lednings- och lydnadsförhållandena mellan chefen för försvarsstaben och försvarsgrens-/stridskraftscheferna, är uppdragsstrukturen.
Till den dubbla indelningen i grundorganisation och krigsorganisation hör alltså dubbla lednings- och lydnadsförhållanden. Ur ett uppifrån-perspektiv är dessa förhållanden tydliga och användbara. Men eftersom krigsorganisationen ingår i grundorganisationen och eftersom kommandon nästan aldrig utesluter uppdrag blir strukturerna röriga ur ett nedifrån-perspektiv: Både den operativa verksamheten och den övriga verksamheten verkställs ofta av krigsförband som därmed behöver förhålla sig till lydnadskrav från flera olika chefer samtidigt.
Eftersom Försvarsberedningens förslag om att överföra militärregionernas produktionsansvar till armén ingår i regeringens proposition kommer det sannolikt också att ingå i försvarsbeslutet. Detta bör innebära att militärregionerna och hemvärnet flyttas till armén i grundorganisationen. Enligt det förordade alternativet i Nyboms artikel bör denna förändring gälla även i krigsorganisationen: Militärregionerna och hemvärnet bör ha samma chef vid operationer som vid produktion. Därmed skulle den markterritoriella verksamheten bli arméns ansvar. Rimligt, eller hur?
Eftersom dessa förslag skulle innebära att en stor del av kommandostrukturen (hälften av cheferna under chefen för operationsledningen) ställs under arméchefen anser jag att strukturen bör upphävas. Av samma anledning bör operationsstaben flyttas till försvarsstaben och operationsledningen avvecklas. På detta sätt åstadkoms nämligen en annan viktig förändring: Avvägningen mellan den operativa verksamheten och den övriga verksamheten blir försvarsstabschefens ansvar – inte krigsförbandschefens.
Jag inser att dessa förslag, att ordna militärregionerna under armén och att avveckla operationsledningen, förutsätter obekväma beslut. Försvarsmaktens mest framstående kvinnor (Skoog Haslum och Swaan Wrede) skulle helt eller delvis fråntas sina befäl. Hemvärnet skulle, åtminstone formellt, bli en del av armén och befattningen rikshemvärnschef skulle bli mindre betydelsefull. Men lednings- och lydnadsförhållandena för både den operativa verksamheten och den övriga verksamheten skulle förenklas. Skillnaden mellan grundorganisationen och krigsorganisationen skulle förminskas. Och arméns och Försvarsmaktens möjlighet att fight tonight skulle förbättras.
Allt detta skulle tjäna krigsförbanden. Allt för krigsförbanden!