Amerikanska presidentval har en på flera sätt annan dynamik än val i vårt land. Inte minst har vi en benägenhet i Sverige att, i grova drag, underskatta de inrikespolitiskt och delstatspolitiskt viktiga frågorna för amerikanska väljare, där vi i stället ofta fäster avseende vid vad kandidaterna yttrar sig om i olika utrikespolitiska frågor som särskilt berör oss.
Vidare är valsystemet vid presidentval ägnat att väcka en viss undran jämfört med vårt valsystem. Det är de olika delstaternas antal elektorer som avgör hur presidentvalet faller ut beroende på hur många delstater med flest elektorer som en kandidat kan vinna. Det innebär att en kandidat kan vinna flest antal röster i landet, men förlora presidentvalet på färre antal elektorer, vilket i sin tur beror på att denne inte vunnit i flest delstater med många elektorer.
Diskussionerna och prognoserna inför det amerikanska presidentvalet knyter sig därför starkt till vilka delstater som anses ”säkra” för republikanerna respektive ”säkra” för demokraterna och vilka som anses vara s k ”swing states”, d v s sådana som med få röster kan väga över till den ena eller den andra sidan. Med dessa utgångspunkter tenderar analyserna att i ”swing states” gräva sig ner på valdistriktsnivå och söka pejla opinioner hos t ex vita arbetare, svarta, ”hispanics”, kvinnor o s v. Förskjutningar i opinioner hos t ex dessa grupper i förhållande till tidigare val kan peka på att en ”swing state” kan vara på väg att bli en säker stat för endera partiet.
Vilka frågor som kan påverka olika väljargrupper i ”swing states” tenderar således att bli avgörande för vilka frågor kandidaterna prioriterar att ta upp i sina tal. Liksom också vilka delstater kandidaterna lägger ner störst energi på att besöka. Det är också tydligt att det sällan är utrikespolitiska frågor som här blir avgörande utan ofta s k plånboksfrågor såsom arbetslöshet, sjukvård, utbildningsfrågor, skatter, brottslighet etcetera, d v s frågor som väl känns igen från svenska valrörelser. En fråga som förefaller ha fått ett större genomslag hos kvinnliga väljare är abortfrågan, något som också tycks ha medfört att Donald Trump blivit alltmer försiktig i sina uttalanden i denna fråga. Men det finns frågor med utrikespolitisk bäring som ibland slår igenom på valdistriktsnivå eller hos vissa väljargrupper. Det kan gälla försvarsindustri som är viktig i vissa delstater, israelsympatier, hot eller våld som drabbar amerikaner utomlands o s v.
Mot denna bakgrund är det tydligt att kandidaterna helst inte ser att stora utrikespolitiska frågor dominerar valdebatterna, dels därför att de är så svårbemästrade rent generellt, dels därför att det är så svårt att få grepp om hur de viktiga opinionerna i ”swing states” kan tänkas påverkas av sådana frågor.
Likväl måste kandidaterna vara beredda på att saker kan hända fort och dramatiskt på det utrikespolitiska fältet något som kan kräva engagemang och ställningstaganden relativt snabbt för att inte framstå som okunnig eller oengagerad. Här har Harris en fördel då hon kan hålla sig underrättad snabbt på ett mer djupgående sätt än Trump. Det är dock viktigt för bägge kandidaterna att hålla sig underrättade och inte låta sig överrumplas av något händelseförlopp.
Det är också svårt att föreställa sig ett mer komplicerat och farofyllt utrikes- och säkerhetspolitiskt tillstånd än det vi nu befinner oss i. Kandidaterna själva och deras staber ser säkert med stor oro på något förlopp på det geopolitiska fältet som kan kullkasta den kampanjplan de lagt upp.
På många håll i världen är också spänningen upptrissad till mycket höga nivåer. Det måste förutsättas att de olika konflikternas förlopp delvis ”samordnas”, t ex mellan Moskva och Peking med syftet att särskilt utmana och trötta ut USA, och – inte minst kortsiktigt – påverka det amerikanska presidentvalets utgång t ex genom att få den amerikanska statsledningen att framstå som svag och vacklande. Det är dock inte givet att Peking och Moskva har helt sammanfallande intressen i detta presidentval.
De olika konflikternas dynamik runt om i världen är emellertid i hög grad beroende av de särskilda omständigheter som präglar varje konfliktområde för sig, deras bakgrundshistoria, de trovärdighetsaspekter som präglar stormakternas agerande i olika konfliktområden och inte minst de svårförutsägbara handlingsmönster som de olika aktörerna i konflikterna bestämmer sig för vid varje skede i utvecklingen.
Dessa svårförutsägbara handlingsmönster påverkar i hög grad också, och inte minst, USAs agerande och kan därigenom också få lika svårförutsägbara konsekvenser i det pågående presidentvalet. Det beror bl a på att president Biden kan, som högste ansvarig och Commander – in – Chief, tvingas till snabba beslut på det utrikespolitiska fältet som kan öppna för kraftig kritik från Trumplägret. Syftet hos denne kan då vara att fånga upp mer eller mindre ytliga opinioner som inte alltid är införstådda med de viktiga överväganden som presidenten behöver ha med i beräkningarna inför olika beslut som berör USA:s långsiktiga säkerhetsintressen.
Kriget i Ukraina fortgår med oförminskad intensitet och någon fred syns inte vara i sikte inför överskådlig tid. Ukraina söker nu tydligen föra in kriget på genuint ryskt område i syfte att öka pressen på Putin och den ryska krigsledningen och kanske att få några kort att spela med vid en eventuell förhandling. Så länge väst och USA backar upp Ukraina med materiel och ekonomiska resurser torde det vara svårt för Ryssland and vinna några större framgångar varför kriget tenderar att bli en fråga om politisk och militär uthållighet. Ett orosmoln här är dock att republikanerna i den amerikanska kongressen visat sig negativa till ukrainastödet och att en seger för Trump således kan leda till minskat amerikanskt stöd till Ukraina. Från denna utgångspunkt kan det vara ett ryskt intresse att söka underminera tilltron till Harris förmåga att skapa stöd för stöd till Ukraina
Det är dock uppenbart att väst och USA förfogar över ekonomiska och militära resurser som i form av fortsatt koordinerat och uthålligt insatt stöd till Ukraina aldrig kan leda till rysk seger. Samtidigt har den ryska aggressiviteten mot Västeuropa, EU och NATO också lett till en påtaglig ambitionsökning på västsidan i Europa vad gäller militär upprustning och en omställning av krigsmaterielindustrin som inom några år kommer att övertrumfa den ryska ambitionsnivån. Såtillvida har Trumps tydliga signaler om att Västeuropa måste ta på sig ett större militärt ansvar om det ska kunna påräkna amerikanskt stöd, vunnit insteg i europeiskt agerande. Räknas den amerikanska krigsmaterielindustrin in i den västliga sidans styrkeuppbyggnad blir det än mer tydligt att Ryssland successivt kommer att hamna i ett alltmer påtagligt underläge i konflikten med Ukraina. Det kan leda till alltmer offensiva ukrainska operationer in på ryskt område, dock under förutsättning av att Ukraina kan mobilisera tillräcklig mängd soldater för att bemanna de olika sofistikerade vapensystem som ställs till dess förfogande. Den snabba tekniska utvecklingen med vapensystem som blir alltmer sofistikerade (t.ex. drönare och missilsystem) kan göra antalet soldater mindre betydelsefullt.
En västlig pessimistisk syn på Ukrainakriget är således inte befogad under förutsättning av att västlig politisk sammanhållning i stort kan bibehållas och att stödet till Ukraina militärt och ekonomiskt kan hållas på en långsiktigt hög och uthållig nivå. En sådan hållning kan småningom tvinga Putin till någon form av avslut på kriget, men det står samtidigt klart att han lagt in en mycket stor personlig prestige i detta krig, som har den uttalade ambitionen att utplåna Ukraina som stat, en ambition som måste uppges om kriget skall kunna avslutas.
Den andra stora konflikten, den mellan Israel och Hamas (med Hizbollah i Libanon och Iran som stöd till Hamas, och Huthirebellerna i Jemen) som ter sig ytterligt svårbemästrad har också att göra med att en sida i konflikten, Hamas med stödpartners, inte kan acceptera en israelisk stat i området. Det har hittills inte visat sig möjligt att få en genuin palestinsk acceptans för staten Israels rätt till fred med säkra och erkända gränser, då Hamas, Hizbollah och Iran motsätter sig ett erkännande av Israels rätt till existens, och det inte ens med de av FN givna gränserna för Israel från 1948. Så länge denna existensfråga inte fått en genuin politisk acceptans från de extrema antiisraeliska krafterna i Mellersta Östern kan heller inte alla andra konfliktfrågor bringas till lösningar. D v s ett slut på Irans stöd till terrororganisationerna, ett slut på raketbeskjutningar mot Israel från hamas- och hizbollahkontrollerade områden, frågorna om skapandet av en palestinsk stat, Jerusalems status, bosättarpolitiken, flyktingfrågorna, återuppbyggnad av de förstörda områdena i Gaza o s v.
Alla dessa svåra frågor kräver för sina lösningar att alla parter accepterar staten Israels rätt till fred och existens inom säkra och erkända gränser. En sådan utveckling måste dock först medföra kraftiga politiska förändringar av styret i Iran, Libanon och Gaza, något som inte ter sig realistiskt att åstadkomma inom överskådlig tid. USA:s djupgående konflikt med Iran kan i detta läge inte förutses kunna förändras mer påtagligt så länge det auktoritära islamiska styret fortgår i Teheran.
Så som konflikten nu utvecklats efter hamasangreppet på Israel och Israels våldsamma militära svarsåtgärder mot Gazaremsan, ter det sig svårt att inte som första prioritet från USA:s sida söka förhindra en eskalering och ett storkrig i området som löper risk att dra in Syrien med Turkiet och Iran och Irak samt risker för eskalering till den olösta konflikten i Jemen och ökad inblandning från Saudiarabiens sida. Från amerikansk sida är det uppenbarligen av största vikt att söka undvika en sådan utvidgning av konflikterna då det ställer amerikansk lojalitet med Israel och Saudiarabien på svåra prov. Den amerikanske utrikesministerns skytteltrafikresor till olika huvudstäder för att söka dämpa konflikterna och åstadkomma förutsättningar för fredliga samtal kan väl inte sägas ha varit framgångsrika, men heller inte lett till katastrofala misslyckanden. De flesta parter (inklusive Iran) förefaller ha egna intressen av att undvika storkrig (där oöverskådligheten i konsekvenser och priser kan te sig avskräckande i sig) alldeles oavsett de amerikanska ansträngningarna.
Konsekvenserna av omfattande krigshandlingar i Mellerst Östern kan självfallet också innebära kraftiga störningar av världshandeln och inte minst skenande oljepriser som får stora återverkningar på flera olika områden i inte minst Västvärlden.
Att Mellersta Östern kommer att vara en lättantändlig krutdurk för lång tid framåt är inte svårt att förutse. Direkt stormaktsinblandning från främst amerikansk sida kan inte uteslutas i akuta lägen (t ex existenshot mot Israel), även om den nuvarande amerikanska statsledningen sannolikt söker undvika något sådant i det längsta. Men konvulsioner i Mellersta Östern kan på flera sätt skapa svårigheter för båda presidentkandidaterna och inte minst måste president Biden också ge akt på vilka konsekvenser hans beslut kan få för Harris kampanj.
Den tredje allvarliga konfliktrisken som kan eskalera till militära förvecklingar är det kinesiska hotet mot Taiwan. Också här finns en underliggande existentiell fråga i grunden bakom konflikten. Öns historia pekar på en väsentligen kinesisk identitet från 1600-talet, men ön kom under japanskt styre från 1895 och fram till Japans kapitulation 1945 efter andra världskriget då ön på nytt kom under kinesiskt styre. Då Chiang Kai-shek förlorade i det kinesiska inbördeskriget mot kommunisterna flydde han 1949 med sin kvarvarande arme och sin regering till Taiwan och gjorde därefter anspråk på att vara Kinas legala regering och önskade återvända till fastlandet och störta kommunisterna i Peking. Detta visade sig med åren vara ett rent önsketänkande, inte minst sedan president Truman i USA vägrade att låta Chiang Kai-sheks trupper blanda sig i Koreakriget mot kommunisterna och Kina. Kommunistregimen i Peking kom småningom på rent legala folkrättsliga grunder att bli erkänd av allt fler stater och småningom förlorade Taiwanregeringen sin plats i FN:s säkerhetsråd som representant för hela Kina.
Att regimen i Peking torde ha en viss formell rätt i sin syn på Taiwan som en del av Kina är nog svårt att komma ifrån. Samtidigt kan konstateras att Pekingregimen nu under 75 års tid inte haft kontroll över ön, att ön styrts av en helt annan regering som successivt utvecklat en demokratisk styrelseform med flera olika partier och att ön utvecklat ett blomstrande näringsliv med många teknikindustrier på framkant i världen och med goda handelsförbindelser med flertalet västliga stater (viss handel äger faktiskt rum även med fastlandskina). Det är också tydligt att öns befolkning i allt väsentligt nu önskar förbli en egen stat och inte hamna under kommunistiskt styre från Peking.
Tvister av detta slag brukar traditionellt söka lösas med stöd av kontrollerade folkomröstningar som de inblandade staterna förbinder sig att respektera (något som skett flera gånger, men som också trots betydande majoriteter för en viss lösning ändå inte lett till respekt för utfallet).
Det löfte om ”ett Kina – två system” som gavs till Hongkong när den regionen upphörde att ingå i brittiska samväldet och ingick i Kina, visade sig inte infrias. Regimen i Peking har successivt skärpt sitt auktoritära grepp om Hongkong och tanken på ”ett Kina – två system” även som modell för Taiwan ter sig sannolikt avskräckande för majoriteten av Taiwans befolkning. Frågeställningen har varit föremål för intensiv diskussion vid de senaste presidentvalen på Taiwan och ett uppgivande av sin självständighet har inte lockat majoriteten av öns befolkning, som uppenbarligen stöder ett kraftfullt väpnat försvar om fastlandskina skulle söka erövra ön med våld.
De två konkurrerande partierna på Taiwan intar också en något olika hållning till frågan om relationerna med Pekingkina. Chiang Kai-sheks gamla parti Kou-min-tang söker uppenbarligen finna någon form av ”modus vivendi” med Peking som skulle innebära att hotet mot ön från Peking kan avvecklas, något som torde kräva att Taiwan i väsentlig grad uppger sin självständighet. Då måste Taiwan sannolikt uppge sin egen regering, sitt eget försvar, sin egen polis och i betydande grad sin självständiga förvaltningsapparat men sannolikt kunna fortsätta med ett relativt fritt näringsliv och ha relativt fria val med olika partier.
USA befinner sig i ett dilemma vad gäller Taiwan. Samtidigt som USA, genom president Biden har lovat att försvara Taiwan vid en fastlandskinesisk militär aggression, menar USA att dessa två kinesiska regeringar bör söka lösa sin konflikt sinsemellan på fredlig väg, utan hot om våld och underkastelse. Kanske ser USA någon form av lösning med Hongkong som modell. USA kanske också har förhoppningen att denna frusna konflikt småningom skall lösa sig så att fastlandskina (eventuellt efter någon politisk förändring där) småningom kan acceptera ett självständigt Taiwan.
För närvarande ser inte någon utveckling i denna riktning ut att ha någon framtid för sig, då Pekingregimens hot om att ta till våld under senare år har fått en alltmer hotfull prägel. Det kan tolkas som att regimen i Peking inte vill se en gradvis acceptans av det tillstånd som råder. Även den militära upprustningen från Pekings sida tar sig alltmer strategiskt viktiga former med hangarfartygsbyggen och ofta förekommande gränskränkningar av Taiwan både till havs och i luften. För att det amerikanska löftet om hjälp till Taiwan inte skall te sig som en chimär och med ett tydligt behov av att markera sin trovärdighet även gentemot Japan, Sydkorea och Filippinerna har USA sett sig nödsakat att påtagligt förstärka sin militära närvaro i området. Det är tydligt att USA betraktar det kinesiska hotet mot Taiwan liksom de strategiska positionsframflyttningarna till olika ögrupper som mycket allvarligt. Att mitt under en intensiv valkampanj tvingas till militära åtgärder i Fjärran Östern mot Kina är ett scenario som demokraterna ser på med stor oro. Men samtidigt är Taiwan inte någon bundsförvant som USA lätt kan släppa, något som även Trump är på det klara med även om han gett uttryck för att Taiwan bör ta på sig en större del av försvarsbördan.
Området Fjärran Östern har således kommit i fokus i amerikansk debatt på ett sätt som vi här i Europa inte fullt ut tagit till oss. Att USA, som dragit ett mycket tungt lass vad gäller militärt försvar av demokratierna ända sedan andra världskriget, nu anser att det ankommer på flertalet av dessa demokratier att själva bära en avsevärt större del av denna börda, är inte ägnat att förvåna.
Japan har förstått allvaret i dessa amerikanska bekymmer och påbörjat en mycket kraftig militär upprustning och även det amerikanska samarbetet med Filippinerna har förstärkts vad gäller militärt försvar, allt syftande till att markera tydligt mot Kina att något militärt aggressivt uppträdande kommer att mötas med militära motåtgärder. Att en militär konflikt med Taiwan som drar in Japan och Filippinerna kan eskalera ytterligare och beröra den frusna konflikten på koreahalvön samt då även Sydkorea och Nordkorea vore politiskt och militärt ytterligt svårbemästrat, kan man lätt föreställa sig. Även om USA kan förlita sig på Japansk, Filippinsk och taiwanesisk militär styrka är ett större krig i området att likna vid en mardröm för USA. Att föra krig på andra sidan jordklotet mot Kina är en värsta tänkbara form av utmaning och det finns erfarenheter från andra världskriget, Koreakriget och Vietnamkriget som amerikansk politisk opinion är mycket känslig för vad gäller förluster på andra sidan Stilla Havet.
Hur Donald Trump och Kamala Harris kan bemästra dessa frågeställningar under presidentvalskampanjen och ge majoriteten av amerikaner tilltro till att det kan skapas en statsledning som inte ger sig in i äventyr, men bevara ett starkt och säkert USA både hemma och ute i världen, blir kanske – i den spänningsfyllda situation som råder – ändå avgörande för utgången av valet. Det är att hoppas att Harris kan hålla ett sådant tonläge i dessa frågor att hon kan vinna det amerikanska folkets förtroende.
