Roger Klang skrev i helgen att vi inte behöver luftvärn med lång räckvidd på Gotland. Jag är av motsatt uppfattning.
Orsaken är enkel. Gotlands läge i Östersjön innebär att ön är det område i Sverige som mest sannolikt skulle kunna beröras av en konflikt i vårt närområde. En sådan skulle kunna uppstå ur etniska konflikter i de baltiska staterna (exempelvis Estland), en omvälvning i Vitryssland eller maktdemonstrationer kopplat till utbyggnaden av robotförsvaret bland annat i Polen.
Den militära verksamheten på och ovanför södra och mellersta Östersjön skulle bli mer och mer omfattande vid en eskalering av dessa möjliga konflikter. Sverige skulle ha ett starkt intresse av att hävda vårt territorium och uppträda med flyg- och sjöstridskrafter i området. Dessa intressen skulle tillvaratas bättre om vi hade en förmåga att uthålligt behärska området kring Gotland med möjlighet att avge eld mot luftmål. Med områdesluftvärn i den delen av Östersjön skulle god effekt kunna nås mot såväl flygande plattformar som stridsdelar i form av robotar mot mark- och sjömål. Denna förmåga skulle också behövas kring Stockholm och Göteborg.
Om aktuell konflikt skulle övergå i mer omfattande stridshandlingar skulle dessa intressen förstärkas, och risken för att del av territoriet skulle beröras av dessa skulle öka. Gotlands betydelse för sensorer och långräckviddiga eldenheter mot luft- och sjömål skulle innebära att en insats mot ön skulle kunna övervägas av någon aktör, vilket ett luftvärn skulle vara en stark tröskel mot.
Luftvärnet, i synnerhet ett långräckviddigt sådant, har som främsta karaktär sina defensiva och uthålliga egenskaper. Dessa kompletterar på ett utmärkt sätt stridsflygets förmåga till kraftsamling och snabbhet. Kvalificerade luftvärnsenheter som kan uppträda från ön skulle tvinga aktörernas flyg att anpassa sitt uppträdande, och samtidigt stödja egen luft- och sjöoperativa verksamheter som transporter, övervakning eller stridsföretag.
Ett kvalificerat luftvärn har ett par svagheter i form av höga anskaffningskostnader och beroende av högt belägna radarsystem (flygburet eller aerostat) för att få ut full effekt av investeringen. Radarekvationen visar detta tydligt. Det går också att argumentera för att vi skulle få ett indirekt skydd i form av det skisserade robotförsvaret, men samtidigt skulle vi också bli beroende av detta. Det är inte heller helt säkert att utbyggnaden i Polen blir av som planerat. Det skulle å ena sidan innebära att en möjlig konfliktorsak kan räknas bort, men också det indirekta skyddet jag berörde ovan.
Även om anskaffningskostnaderna liksom kostnaderna för radarsystem i paritet med robotprestandan är höga, så anser jag att fördelarna överväger. Det innebär ett mer robust försvarssystem, där våra dyrbara investeringar i Gripen- och Visbysystemen får ett kvalificerat stöd/skydd. Den mest utsatta delen av vårt land får också ett skydd. Stabiliteten och förutsägbarheten i området ökar när omgivningen får räkna med att svenskarna luftförsvarar den delen av Östersjön, oavsett konfliktnivå. Att vi också av liknande anledningar också skulle behöva sjömålsrobotar på Gotland är en annan sida av samma mynt som jag kan återkomma till i framtiden.
”Dessa intressen skulle tillvaratas bättre om vi hade en förmåga att uthålligt behärska området kring Gotland med möjlighet att avge eld mot luftmål. Med områdesluftvärn i den delen av Östersjön skulle god effekt kunna nås mot såväl flygande plattformar som stridsdelar i form av robotar mot mark- och sjömål.” Citat Johan Wiktorin
Svar: Man kan avge eld mot luftmål även över Gotland (och fastlandet) med robotar med kortare räckvidd. En fördel som kommer av det förfarandesättet är att det då blir lättare att taktisera med mobila robotsystem samt även trupper och fordon, eftersom man vet vilket robotens mål var tänkt att vara. Detta är en stor fördel, som medger handlingsfrihet för oss vid en begränsad fientlig attack.
”Luftvärnet, i synnerhet ett långräckviddigt sådant, har som främsta karaktär sina defensiva och uthålliga egenskaper.” Citat Johan Wiktorin
Hur tänker du nu? Långräckviddigt luftvärn är defensivt och uthålligt FÖR OSS JA. Men i ryssarnas ögon är ett långräckviddigt luftvärn på Gotland offensivt. Allt hänger då på om det blir avskräckande, och då krävs kvantiteter. Patriot PAC 3 eller motsvarande mot Iskander-M kräver jag och hävdar vår rätt till, likaså en svensk militär närvaro på vårt Gotland! Det är vårt Gotland, har alltid varit vårt Gotland och kommer alltid att vara vårt Gotland!
För övrigt vill jag säga att amerikanarna med sin ”Missile Shield” i Polen eller var de nu placerar den, kommer på grund av Corioliseffekten och storcirkelnavigationskraven att bli tvungna att skjuta ned iranska missiler djupt in på ryskt territorium, om de inte skjuter ned den i Barents hav. Det är inte utan att man förstår att ryssarna går i taket. Jag frågar mig om antikärnvapenmissilerna som ryssarna och amerikanarna använder själva är utrustade med nukleära stridsspetsar, missilbanan är ju på en hög altitud, minst 50 km (Iskander-M) och den ballistiska missilen färdas i mach 6-7. Dessutom så skulle Putin ha yttrat sig om att amerikanarna är tvungna att skjuta ned iranska ballistiska missiler långt in i Ryssland om det inte vore så att de själva använder kärnstridsspetsar i sina antikärnvapenmissiler. Det är bara en misstanke.
Roger Klang
Hm varför inte skaffa S-400 då?
Och bygg om dem och placera ut dem.
Varför inte bygga egna luftvärnsmissiler? Jag är svensk, inte rysk! Men jag är lika lite som jag är rysk, inte heller amerikan.
Roger Klang
Jag tycker att vi ska köpa rysk olja över en nyförhandlad gren av Östersjöoljeledningen (som förser NATO med olja!) och därmed göra försvaret av Östersjön mot terrorism till ett gemensamt Ryskt, Nato,Svenskt intresse; då får hela `försvara Gotland` – diskussionen en helt annan klang (oj….) /åke
Har Du sett någon bättre tillämpning av den goda regeln: …if you can`t beat them…. join them…..?
Patriotrobotar på Gotland är inte något defensivt försvarssystem. Den som hävdar motsatsen får leta efter nya axiom nu efter de senaste årens militärtekniska revolution. Två militärstrateger som klart formulerat detta och varnat för att kärnvapenkrig gjorts mycket mer möjliga idag, har skrivit en huvudartikel i vårnumret 2013 av den österrikiska tidskriften för strategiska studier [1]. De båda är verksamma i USA och heter Keir A. Lieber, biträdande professor i Georgetownuniversitetets Edmund A. Walsh utrikestjänstskola, och Daryl G. Press, biträdande professor i statskunskap vid Dartmouth College och Koordinator för krig och fredstudier vid John Sloan Dickey-centret.
De båda slår redan från början fast: ”För det första har den teknologiska utvecklingen dramatiskt ökat förmågan för stater att genomföra ’counterforce’-attacker – dvs. militära anfall med syftet att avväpna en motståndare genom att förstöra dennes kärnvapen”. ”För det andra kommer det under de närmaste årtiondena att vara mycket svårare att avskräcka från användning av kärnvapen vid konventionella krig än vad de flesta analytiker tror”.
Grunden för den första slutsatsen är enligt Lieber och Press att ”mycket precisa vapenbärare, ny spaningsteknologi och minskningen av Kalla krigets kärnvapenarsenaler har gjort både konventionella och nukleära anfall mot kärnvapenarsenaler mycket mer genomförbara än någonsin förut.” Under kalla kriget kunde varken USA eller Sovjetunionen klara av att göra ett avväpnande förstaslag mot den andra sidan. Båda sidor hade så många vapen och så många olika system av kärnvapenbärare att ett vedergällande andraslag inte kunde förhindras.
Minskningen sedan dess av antalet kärnvapenrobotar på båda sidor betyder att det nu finns färre mål som måste slås ut. Författarna skriver om ett krigsspel, som år 2006 genomfördes i USA om ett hypotetiskt förstaslag mot Ryssland: ”Samma modeller som användes under Kalla kriget för att visa det oundvikliga krigsförloppet till ett oavgjort dödläge enligt den gamla kärnvapenavskräckningen kallad Ömsesidigt garanterad förintelse (MAD), pekade nu på att även den stora ryska arsenalen kunde förstöras i en avväpnande attack.” Lieber och Press tillägger att detta enligt dem inte enbart handlar om kärnvapenställningen mellan USA och Ryssland, utan om att axiomen i den gamla kärnvapenavskräckningsdoktrinen (MAD) inte längre gäller.
Författarna fortsätter och pekar på att USA medvetet exploaterar denna ”counterforce revolution” har en strategi för att skaffa sig en strategiskt övertag (”strategic primacy”) mot potentiella motståndare. Det betyder ”att Washington försöker skaffa sig förmågan att bekämpa fiendens kärnvapenstyrkor (liksom andra massförstörelsevapen). Men amerikanska kärnvapen är bara en dimension i denna satsning. I själva verket … berörs nästan alla delar av krigföringen t.ex. robotförsvar, antiubåtskrigföring, spaningssystem, offensiv cyberkrigföring, konventionell precisionsbombning och precisionsbombning på långdistans, i tillägg till kärnvapenförmågorna.”
Tidigare kunde statsledare som var på väg att förlora konventionella krig, genomföra en eskalering och med kärnvapenhot tvinga fram ett oavgjort dödläge. Författarna pekar på att det är det som kärnvapennationer mest är inriktade på att åstadkomma och att det också var så Nato hoppades blockera Warszawapaktens överlägsna konventionella styrkor under Kalla kriget. Författarna diskuterar de möjligheter USA har att bemöta dagens kärnvapenmakter, dels att undvika krig med dem, dels utarbeta konventionella krigföringsstrategier som inte utlöser en kärnvapeneskalation, men också det tredje alternativet att utveckla överlägsenhet att avväpna varje kärnvapenanvändning. Inför ett sådant hot kunde fiendens ledning, istället för eskalering ”välja att anta erbjudanden om ’förmånliga fallskärmar’. Samtidigt skulle avväpningsförmågan ge bättre valmöjligheter om inte avskräckningen fungerade.” Det sistnämnda således en oerhört äventyrlig strategi, eftersom enda alternativet till världskrig är Rysslands förtida kapitulation.
Det författarna beskriver är inte något nytt för den som haft ögon att se med. Det överensstämmer med hur Ryssland och Kina uppfattat utbyggnaden av robotskölden runt deras territorier. Den oerhört destabiliserande globala finanskrisen och Blairdoktrinens ”permanenta regimförändring” sätter ett oerhört tryck på Ryssland, Kina, Indien och i praktiken hela Tredje världen att kapitulera för Västvärlden och börja betala finanskrisen. Med den nya amerikanska strategin görs denna utpressning under kärnvapenhot.
Utplacering av Patriotrobotar på Gotland kommer att fylla ut en viktig lucka i den robotsköld som skall skapa den eftersträvade amerikanska avväpningsförmågan. Dessa robotar kommer att kunna samverka med Natos delar av robotskölden i hemlighet. I vilket fall måste ryssarna anta att ett sådant samarbete finns, hur mycket den svenska statsledningen än bedyrar motsatsen.
De svenska Patriotrobotarna på Gotland måste därmed anses vara en del av ett offensivt system och inte, som en del debattörer hävdar, något defensivt system. Patriotrobotarna kommer att bidra till att göra kärnvapenkrig möjligt och försvaga den gamla svenska doktrinen att undvika dras in i kärnvapenkrig genom att avstå från egna kärnvapen. Även om författarna menar att kärnvapen som används för precisionsbombning endast kommer att orsaka mindre utsläpp av kärnvapen, förblir användningen av kärnvapen ett massmord.
[1] http://www.au.af.mil/au/ssq/digital/pdf/spring_13/lieber.pdf
Ja, Ulf, Din kommentar är klar och logisk.
Patriotrobotar på Gotland är att säkerställa att Sverige blir indraget i en konflikt i/om Östersjön. (Det finns säkert billigare sätt att nå den effekten!)
Om `priset` för ett NATO – medlemskap är Patriotrobotar på Gotland gör vi försvaret av Sverige en stor tjänst genom att INTE gå med i NATO.
Tack, Ulf, Du tog död på min traditionella självklarhets-syn på ett NATO medlemskap.
I fråga om Gotlands försvar och behovet av luftvärn, oavsett räckvidd, finns det en grundläggande fråga fristående från USAs robotsköld och avväpningsförmåga/förstaslagsförmåga. Detta gäller Sveriges förmåga att hävda vårt territorium och det vakuum och den osäkerhet ett oförsvarat Gotland innebär för alla.
Oavsett långsiktiga geopolitiska teorier om vad olika vapensystem innebär för oss och omgivande makter så är situationen på Gotland en osäkerhet och därmed risk för alla.
Det är sannolikt bättre för såväl ryssar som amerikaner att Sverige kontrollerar Gotland i sådan grad att en inledande kapplöpning för att ta ”hangarfartyget” blir åtminstone tids- och resurskrävande.
Vad detta kräver av strategisk och taktisk resurs kan man tvista om, men att det krävs viss försvarsresurs det är ostridigt. I dag saknar vi detta och det är en onödig stressfaktor för vår omvärld och därmed en onödig riskexponering för oss själva. En riskexponering som går att avhjälpa med relativt små insatser oavsett vilka vapensystem som väljs och från vilken leverantör de kommer och hur de bemannas. Om man är orolig för de geopolitiska konsekvenserna av Patriot så finns det alternativ, även från Ryssland, om nu det skulle vara mindre utmanande.
Ett Gotland som vacuum är hur som hellst den största risken.
Ja, Per, `icke-försvarat`…. kunde ochså inbjuda!
Vad är det som någon skulle vilja göra i Östersjön som kan göras bättre om man `sitter på` Gotland?
Sverige kan knappast tänkas vilja (eller kunna) störa någon som vill segla där! Den som vill agera från baser på Gotland behöver alltså först etablera sig som landägare och se´n bygga upp sina vapensystem under och med kraftigt skydd! Mot attacker från luften!
Det man vill `göra` i Östersjön gör man säkert bättre med rörliga vapen-system.
Det gör Gotland till ett ett föga attraktivt och troligt mål!
Och försvaret därav kan skötas tillräckligt bra av typ modernt hemvärn med målsökande en-mans- robotar; som är svåra att slå ut i ett snabbt överraskningsslag. Och som kan göra det olönsamt att även använda ön för temporära och marginella syften.
Eller….?
Som jag ser det är Gotland en tillgång inte minst från luftförsvarssynpunkt. Med luftvärn med lång räckvidd på ön kan JAS för luftförsvar i t.ex 2 minuters startberedskap baseras på VISBY. Därmed ökar möjligheterna att luftförsvara Ö SVEALAND med riksledning, viktig infrastruktur, militära baser mm.
Patriot är planerad att ersättas inom några få år av MEADS med (minst) två missilalternativ PAC-3 och IRIS-T SL. Systemproven pågår. PAC-3 är dyr och går långt (170 km?) vilket är nödvändigt för att reducera hotet från Iskander-M taktisk ballistisk markrobot nu grupperad bl.a i Kaliningrad oblast.
Terminal High Altitude Area Defence (THAAD) är ett amerikanskt armésystem som ska skjuta ned kort, medium, och medeldistans ballistiska missiler. Missilen bär inget stridshuvud utan förlitar på den
kinetiska energin vid anslag på målet. Intressant, då bör åtminstone USA inte använda sig av nukleära stridshuvuden mot nukleära missiler. THAAD flyger i mach 8,24 eller 2,8 km i sekunden och har en operational range på mer än 200 km. Varför inte använda den på Gotland? THAAD har varit operationell sedan 2008. Den 25 december 2011 skrev Förenade Arabemiraterna ett kontrakt för att köpa systemet. Eller så skapar vi en egen lösning.
Roger Klang
Roger,
Varför inte använda THAAD på Gotland? frågar du. THAAD är ännu mycket dyrare än MEADS och är optimerat för bekämpning av (förhållandevis stora och tunga för splitter relativt okänsliga) ballistiska robotar.
Om du vill kontrollera dina faktauppgifter rekommenderas Google.
@Claes Sundin:
Ja, det var genom att Googla jag fick reda på THAAD. Det var mot Iskander M jag hade tänkt att vi skulle använda THAAD.
Roger Klang