En mycket liten bricka i stormaktsspelet kring Asien och Europa
av Ingolf Kiesow
Europas fokusering på terrordåd, migration och det egna närområdet i Mellanöstern, Nordafrika, Kaukasien och Ukraina gör att den säkerhetspolitiska bördan är ojämnt fördelad mellan Europa och USA. Europa vill inte engagera sig för USA i Asien på motsvarande sätt som USA har åtagit sig att spela en roll i Europa. Potentiella militära konfrontationer är å andra sidan för närvarande ett större bekymmer för USA i Asien än i Europa. Värdet av amerikanska utfästelser om skydd för Europa devalveras, när USA:s styrkor minskar. Självklart framstår Sverige som en allt mindre bricka i det storpolitiska spelet, när USA ska bedöma var knappa resurser ska sättas in i en värld, som blir mera osäker på flera håll samtidigt. Händelseförloppet i Sydkinesiska havet är en symbol för denna utveckling.
Territorialtvister i västra Stilla Havet
Någon gång mellan april och juni 2016 kommer den Internationella skiljedomstolen i Haag att ta ställning till Filippinernas invändningar mot Kinas anspråk på hela Sydkinesiska havet med tillhörande öar, fiskevatten och mineraltillgångar som olja, gas och mineraler på havsbottnen. Mycket tyder på att domstolens utslag kommer att bli till Kinas nackdel. Kina har nämligen hävdat att domstolen saknar behörighet, eftersom tvisten gäller vem som äger öarna. Denna fråga ska enligt Kina avgöras enligt reglerna i den så kallade allmänna folkrätten och inte enligt reglerna i den internationella havsrättskonventionen (UNCLOS). Det är reglerna i den konventionen rörande avgörande av tvister som åberopas av Filippinerna. Kinas ståndpunkt har avvisats av domstolen i ett utlåtande i oktober 2015, som säger att den anser sig behörig att ta upp målet till behandling, som alltså nu pågår.
Kina har deklarerat att man inte tänker fästa något avseende vid domstolens kommande utslag. Övriga grannländer, såsom Brunei, Malaysia, Indonesien, Japan, Taiwan och Vietnam har också tvister av samma slag och kommer att kunna åberopa utslaget i målet om de filippinska öarna som ett prejudikat. Japan har en tvist med Kina om öar i Östkinesiska havet och överväger att också föra upp den frågan i den internationella skiljedomstolen.
Stormaktsmotsättningar
Mera än hälften av världens samlade handelstonnage passerar regelbundet genom Sydkinesiska havet och Östkinesiska havet. Kina har antytt avsikter att ställa anspråk på att reglera trafiken och har redan upprättat så kallade militära zoner och en luftövervakningszon (ADIZ) i Östkinesiska havet samt hävdat en rätt att också upprätta en ADIZ i Sydkinesiska havet. Därmed har USA dragits in i bilden genom att USA hävdar att UNCLOS ger en rätt till fri genomfart för alla nationer för både handelstonnage och örlogsfartyg samt med civila transportflygplan och militära flygplan (även med kärnvapen ombord). Denna inställning hävdar USA i sin egenskap av dominerande sjömakt i västra Stilla Havet men också som militärt allierad med Japan, Sydkorea och Australien. Den ambitionen har man haft alltsedan det japanska anfallet på Pearl Harbor 1941.
Alltsedan Koreakriget 1950-53 patrulleras sundet mellan Taiwan och Kina av den amerikanska sjätte flottan, och Taiwan förses sedan 1979 enligt en särskild lag med ”allt vad som behövs för att motstå användande av våld eller andra former av tvång som kan äventyra det taiwanesiska folkets säkerhet eller sociala eller ekonomiska intressen”. Kina hävdar å andra sidan att Taiwan är en del av Kina och hotar med att använda militärt våld om Taiwan förklarar sig självständigt.
Amerikanska motåtgärder
USA, Japan och Australien har låtit örlogsfartyg och militärt flyg inkräkta på territorialvattengränserna kring tidigare obebodda öar för att markera att man inte erkänner dem. Dessutom har USA och Japan gett stöd med militär materiel, flygplan och fartyg till Filippinerna och Vietnam, som är de grannländer som är mest utsatta för de kinesiska utvidgningsambitionerna. USA har nyligen ingått ett avtal om militära baser på fem filippinska öar, varav en hävdas av Kina.
Kina satsar på militär styrka
Kärnvapendimensionen har aktualiserats genom att faran för eskalering av militära konfrontationer i Sydkinesiska havet har vuxit sig stark. Kinas ledare har intagit en mera auktoritär och militant attityd, och Kinas ”folkarmé” håller på att omorganiseras radikalt för att bättre kunna” föra och vinna ett modernt krig” genom integrering av vapenslagen, förändrad befälsordning och modernisering av kommunikations- och ledningssystem. Materielen förbättras genom att införa förmåga till rymdkrigföring med bl a lasersystem för att skjuta ner satelliter, kulbanemissiler för fartygsbekämpning (av t. ex. amerikanska hangarfartyg), kryssningsmissiler med kärnvapenstridsspetsar. Egna hangarfartyg, nya ubåtar med strategiska kärnvapenbärande missiler för att förstärka andraslagsförmågan och nya skyddade baser för dessa samt landstigningsfartyg och nya moderna stridsflygplanstyper ingår också i den pågående upprustningen av Kina militära förmåga.
Nya allianser byggs upp mot Kina
USA bedriver å sin sida ett idogt arbete på att förstärka nätverket av militära allianser med Kinas grannar i Västra stilla havet med undantag för Ryssland, som misstänks för att snarare välja sida med Kina. Ett nytt amerikanskt avtal med Filippinerna om militära baser har redan nämnts. Viktigare är att Sydkorea gett efter för trycket av det växande hotet från Nordkoreas påståenden om ett eget kärnvapen och hotelser om krig. Det har lett till att Sydkorea har övergett sin historiskt betingade motvilja mot samarbete med Japan och accepterat att förhandla om ett gemensamt försvar mellan USA, Japan och Sydkorea mot inkommande missiler (där USA vill skydda sina militära baser i Japan och Sydkorea samt egna territorier i Stilla Havet, på Guam och Hawaii).
På några få år har läget runt Kinas gränser förändrats radikalt. Kina kritiseras i internationella fora av sina grannländer, men uppträder mera arrogant och rustar upp sin militära förmåga. Grannländerna överger sina betänkligheter mot amerikansk dominans, inbjuder till militärt samarbete, önskar och får vapenhjälp från både USA och Japan. USA har dock betydande finansiella problem med att avsätta tillräckliga militära resurser för att förhindra att Kina förändrar den militära balansen i västra Stilla Havet till sin fördel. Det lyckas i gengäld för USA att oväntat lätt kunna förstärka det egna potentiella samarbetet med Kinas grannländer i händelse av en storkonflikt i området.
President Obama har nyligen kritiserat länderna i Europa för att göra för litet för att trygga sin egen säkerhet. Donald Trump går ännu längre och vill lägga ner NATO. De länder i Asien som nyligen har fått formella åtaganden om beskydd av USA och som bedriver militär upprustning för att skydda sig själva har förmodligen bättre möjligheter att få sina vädjanden bönhörda, om USA utsätts för krav på samtidiga insatser i områdena kring Europa och västra Stilla Havet.
Sveriges perspektiv
Det låter uppmuntrande för en svensk att amerikanska militära chefer talar om det goda samarbetet med Sverige. Vi har ju ett så kallat enveckas-försvar och en ytterligt låg beredskap mot störningar i vår försörjning. Mot bakgrund av de storstrategiska intressen som USA har att tillvarata i västra Stilla Havet bör vi nog ändå inte övervärdera den amerikanska viljan att ingripa, om vi skulle utsättas för hot. Det beror på hur mycket amerikanska vederbörande har tid att lyssna – och vi har ju inte någon plats i NATO, som ger oss rätt att kräva något stöd. Som utvecklingen ter sig idag är det inte osannolikt att USA kan visa sig ha andra utmaningar att ta ställning till än vädjanden från Sverige om stöd i händelse av till exempel ryska hot mot vår säkerhet.
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.
