Idag är det fokus på säkerhetspolitiken här i Sälen. Bland annat kommer NATO:s generalsekreterare Anders Fogh-Rasmussen hit för att tala.
Jag förväntar mig att han kommer att repetera sitt budskap från i höstas att Sverige inte kan räkna med hjälp från NATO vid en kris. Ett typiskt uttalande med handlingsfrihet som grund. Det innebär att vi inte ska utgå för detta i vår planering, men vad som händer i verkligheten är förstås en helt annan fråga. Ur NATO:s perspektiv innebär det att vi tvingas ta ställning till ett medlemskap som skulle stärka NATO eller också stärka försvarsförmågan, vilket indirekt skulle stärka NATO. Det är också en signal till de egna medlemsstaterna att det är bara dessa som åtnjuter styrkan i det kollektiva. Som grädde på moset slipper också vår regering en debatt om att ta emot hjälp, vilket skulle vara ett slags halvt medgivande att vi inte orkar ta oss ur den rådande situationen på egen hand. Det är det som kallas för politisk fingertoppskänsla.
Sverige har en mängd handlingsmöjligheter att forma sin framtida säkerhetspolitik, men alla tänkbara alternativ har svagheter när det kommer till realiseringen. Här kommer en kort översikt som förberedelser inför dagen:
En militär alliansfrihet
Sveriges naturliga tillstånd i den egna självbilden, men det är ett stort frågetecken för betalningsviljan hos folket när det gäller att bära kostnader för detta.
Medlemskap i NATO
Stark konkurrent som alternativ. En lösning som fungerar, men ett lika stort frågetecken. Denna gång för folkviljan att realisera detta. Enligt MSB:s rapport om Opinionen 2012, så är det 30 % som är för jämfört med 47 % som vill att vi ska stå utanför NATO.
Ingående i EU-försvar
Det yttersta slutmålet enligt EU:s solidaritetsklasul. Liknande misstänksamhet, om inte större, bland medborgarna för detta. Det skulle dessutom förutsätta en upplösning av NATO. Kan därför inte anses vara ett framträdande alternativ.
Nordiskt försvarsförbund/försvarssamarbete
Tilltalande tanke med resonans i befolkningen. Aktualiserades igen i ny skepnad via den så kallade Stoltenbergrapporten. Men tanken prövades för drygt 60 år sedan med negativt resultat, och det skulle också förutsätta att Norge och Danmark övergav NATO som lösning, vilket får anses vara osannolikt. I dagens DN uttalar den finska försvarsmakten att ett nordiskt samarbete enligt NORDEFCO inte är lösningen på de enskilda ländernas försvarsförmåga.
Försvarspakt med Finland
Det är också en tanke som många svenskar antagligen känner sympati med. Igår uttalade Finlands försvarsminister Carl Haglund att det är sannolikt att Finland skulle stödja Sverige militärt vid en kris. Problemet är att det inte är säkert att medborgarna i Finland är lika övertygade om denna lösning liksom att Sverige helt plötsligt skulle få en landgräns mot Ryssland i försvarshänseende.
Bilateral försvarsöverenskommelse med USA
En sådan har närmast de-facto existerat under kalla kriget för Sveriges del. Finland släppte i december sin säkerhetspolitiska översyn. I denna betonas det omfattande bilaterala samarbetet med Förenta staterna (s. 81-82). Problemet är att det finns ett ganska kompakt motstånd i den delen av den svenska befolkningen som motsätter sig något sådant.
En av anledningarna till vilsenheten i debatten är att Warzawapaktens upplösning ritade om kartan fullständigt. Tidigare täckte Sverige närmare hälften av ytan mot det dåvarande Sovjetunionen, vilket innebar att vi var föremål för relativt stor amerikansk uppmärksamhet och stöd. I kölvattnet av murens fall och avslutningen av kalla kriget flyttades detta österut. Finland och de baltiska staterna utgör nu västs gräns mot Ryssland. Detta har i viss mån förskjutit det amerikanska intresset på motsvarande sätt. De senaste årens anskaffning i Finland av amerikansk försvarsmateriel är ett uttryck för denna förändring.
Sverige har på gott och ont hamnat lite i bakvattnet i norra Europas säkerhetspolitik. Vårt geopolitiska position blev med ens mindre utsatt, i synnerhet när den ryska krigsmakten förföll under 1990-talet. När nu de ryska upprustningsplanerna blivit annonserade gäller det att tänka efter vad som gagnar oss bäst, det borde historien ha lärt oss. Med den tidens mått upplevde den tyska medelklassen en stark ekonomisk utveckling samtidigt som dess politiska och militära ledning hade helt andra planer.
Aftonbladet
Expressen
SvD
SvD
Aftonbladet
Aftonbladet
Expressen
Sveriges avrustningspolitik har två huvudmål:
1. Göra medlemskap i NATO som enda möjliga alternativet.
2. Splittra socialdemokratin och vid ett regieringskifte 2014 tvinga fram stora försvarsanslag och på detta sätt bana vägen för valseger 2018.
Sedan måste jag ge Anders Björk en eloge för hans uttalande i dagens nummer av Aftonbladet (14/1-2013). Reinfeldt och Borg sysslar inte med försvarspolitik de sysslar enligt mitt förmenande med inrikespolitisk strategi. Ungefär på samma sätt som när socialdemokraterna splittrade borgligheten med sin kärnkraftspolitik försöker nu Reinfeldt splittra de rödgröna med sin försvarspolitik. Men i detta fall kan priset bli alltför högt.
Jag tror inte att Reinfeldt förstår att hotbedömning inte utgår ifrån vad som kan ske idag utan från vilka möjligheter en tänkt angripare har att angripa oss nu eller i framtiden. För att parera detta måste vi ha en framförhållning som är längre än de möjliga hoten som kan uppstå. Dagens försvarsmaterialinköp skall bekosta vårt försvar om 10 – 30 år och Reinfeldt har väl ingen spåkula som ger en trovärdig bild över hur världen ser ut då.