Strategisk utveckling kring Skandinaviska halvön – Del 14 – Inga fel gjorda – Cirkulera!

Långt ifrån den svenska valrörelsen bedriver Ryssland fortsatt aggression mot Ukraina. Allt tyngre materiel som stridsvagnar, bandhaubitsar och luftvärnsrobotvagnar förs i en allt stridare ström från Ryssland in i Ukraina. De senaste dagarna har Ukraina hävdat att de tillfångatagit reguljära ryska soldater från bland annat 76. luftlandsättningsdivisionen i Pskov. Dessutom verkar nu Ryssland för första gången struntat i att klarera en hjälpkonvoj under morgonen och kört in i landet ändå. Som upplagt för intermezzo.

Det är de ukrainska framgångarna de senaste månaderna som får insatserna att stegras, allt enligt krigets egen logik när viljorna står mot varandra. Nästa vecka ska de bägge länderna träffas i Minsk tillsammans med ministrar från några EU-länder, men också säkert från gamla sovjetiska republiker som Kazakhstan. Räkna med att den ukrainske presidenten kommer att utsättas för påtryckningar att gå med på en ”fred i vår tid” från de europeiska ledarna. Med sin ekonomiska och militära överlägsenhet är det Ryssland som bestämmer hur läget ser ut när de möts, även om motståndet så här långt överträffar deras tidigare förhoppningar/bedömningar. Det är som sagt lättare att gå in i en väpnad konflikt än att avsluta den som man ville från början.

När regeringen tidigare i veckan höll presskonferens om oron i omvärlden, så var det mest fokus på Syrien, Irak, Sydsudan och Centralafrikanska republiken och med all rätt. Men, det bor en stor katastrofpotential i Ukraina. Landet har dubbla befolkningen mot Syrien och ligger bara 100 mil från Sverige. Därför är det viktigt att ha en solidarisk politik inom EU när det gäller flyktingar. Lampedusa är inget som bara angår Italien och eventuella båtflyktingar på Östersjön är inget som angår enbart Sverige.

Om vi går tillbaka till Minsk är det fortfarande det mest troliga att Ryssland står kvar vid sina negativa mål. Ukraina ska inte in i NATO och inte för nära EU. Ukraina ska inte minska handel, energibehov eller vapenexport till Ryssland. När det gäller det sistnämnda är landet helt beroende av vissa produktioner för varvs- och flygindustrin liksom service av egna kärnvapen.

Hela upplägget vi kunnat se den sista tiden pekar på introduktionen av ryska ”fredsbevarande” trupper, vilket skulle innebära ett förnekande av ukrainsk kontroll av sitt territorium som i Krim. Den ukrainska staten skulle stymaps ett steg på vägen mot en ombildning enligt planer hos Kremls hökar.

Lägligt nog meddelade det ryska försvaret idag att man nu har skapat en generell fredsbevarande styrka om 5000 man från luftlandsättningstrupperna. Dessutom bedriver man tillsammans med länder som Kazakhstan, Vitryssland, Kirgisien och Tadjikistan en övning med sina specialstyrkor i veckan inom ramen för CSTO. Skulle man kunna använda dessa förband ockå, så skulle man bredda det politiska stödet för sin linje och sända klara signaler i det gamla imperiet.

……………………

Mot bakgrund av detta ska vi se det danska Folketingets beslut igår att ansluta landet till Ballistic Missile Defence (BMD) med brett politiskt stöd. Robotförsvaret har varit kantat med friktioner mellan USA och Ryssland. Numera pågår inget samarbete mellan länderna. Det avbröts slutligen av USA i våras som konsekvens av det ryska angreppet på Ukraina.

Vid NATO-toppmötet om två veckor väntas dessutom beslut fattas att genomföra ständiga, roterande övningar från NATO:s sida i Polen och de baltiska staterna. Temperaturen kommer att stiga ytterligare i Östersjön alltså.

Robotförsvaret kommer som ett svar på den allmänna tekniska utveckligen när det gäller länders förmågor att bygga ballistiska robotar med lång räckvidd, särskilt är det Iran och Nordkorea som man håller ögonen på. Givetvis erbjuder den utbyggnad man planerat en indirekt effekt mot ryska interkontinentala robotar också, men det har alliansen tonat ned och länge hade man ett samarbete med Ryssland för att utforska om man kunde ha ett samarbete i frågan.

Den ryska aggressionen mot Georgien och den ryska prioriteringen av modernisering av sina kärnvapen har gjort att parterna glidit ifrån varandra och att NATO:s intresse blivit starkare att även gardera sig mot ryska robotar. Man kan dock inte beskylla Ryssland för att vara otydliga för hur de tänker agera i takt med att systemet byggs, bland annat med robotar i Polen.

Inom parentes, så misstänker jag att det är bland annat denna tänkta installation som förklarar statsmakternas uppenbara ointresse för Gotland. Vi ska om några år ha ett indirekt luftvärnsskydd över södra och mellersta Östersjön via detta system.

Därför blir det intressant vad Ryssland säger om en utbyggnad. 2012 gästade dåvarande ryska generalsstabschefen Makarov Helsingfors och föreläste om den ryska synen vid en konferens. Den berömda ”Makarov-kartan” utvisar det ryska förslaget om uppdelning i ett gemensamt sektoriserat robotförsvar, där Finland och stora delar av Sverige låg i den ryska sektorn.

General Makarov avslutade sitt framträdande med att lista sju åtgärder som Ryssland skulle vidta, om inte landet fick den önskade lösningen och NATO fortsatte med utbyggnaden.

”to increase defense of fixed launching sites,
to ensure maximal concealment of Strategic Nuclear Force mobile launchers,
to increase readiness of deployed BM platforms,
to increase capabilities of ICBMs in penetrating modern Ballistic Missile Defense,
to decrease the attacking missile launch fixing time,
to increase the numbers of information sources in order to assure target identification by Russian AD and BMD assets,
to employ effective systems in fighting mobile BMD assets,
to ensure destruction or disruption of opposing BMD infrastructure assets (interceptors launchers, command & control posts, outer-space detection means).”

Jag tänker inte gå igenom alla punkter här, utan vill peka på de sista som visar att man tänker sig att angripa bland annat utskjutningsanordningar, ledningsplatser och satelliter för att försvaga NATO:s möjligheter att hindra ryska strategiska robotar.

Det är mot den bakgrunden som vi ska se den ryske försvarsministern Shoigus försäkran om att alla ryska markrobotbrigader ska vara försedda med SS-26 Iskander senast 2018. Om NATO vid toppmötet bekräftar sina planer, så är det också troligt att Ryssland i närtid kommer att uppträda öppet med de markrobotar som redan finns. I så fall kommer vi få se system uppträda i Kaliningrad under hösten som ren styrkedemostration.

…………………….

Med denna fond blir det ledsamt att betrakta den politiska insikten om vilket omvälvande skeende som pågår i vårt närområde. Det räcker att ta del av gårdagens utfrågning av landets stasminister för att förstå vad jag menar. (1:14:06 – – 1:18:52)

Det var en ”annan Putin”, sa statsministern och glömde bort att den ryske presidenten redan för ett decennium sedan sade att Sovjetunionens upplösning var 1900-talets stora geopolitiska katastrof. Eran med Medvedev var positiv och innebar förhoppningar om ett närmande och bättre relationer, fortsatte Fredrik Reinfeldt och vips var Georgienkriget augusti 2008 borta, där ju den ”andre Putin” manipulerade världens ledare vid OS-premiären i Peking.

Statsministern har bestämt sig för att det ska att samexistera fredligt med Ryssland, vilket vi alla hoppas på. Han framhåller ständigt att det i år är 200 år sedan som vi utkämpade vårt senaste krig (det misslyckade kriget i Libyen undantaget) och att vi lever i fred med Norge. Det är lätt att glömma bort att det tog, om inte 200 år, så åtminstone drygt 100 år innan så var fallet. Länge fanns svenska planer på att falla in i Norge, inte minst kring första världskriget.

Statsministern fortsatte sedan med att räkna upp alla de förstärkningar som nu skulle komma, förtigande att någonstans kring 2018, så har försvarets budget ökat med en dryg procent jämfört med idag. Regeringen hävdar en miljard kronor per år, jag har visat att det i själva verket är mindre än hälften. Vi skulle bli bättre på att hävda vår territoriella integritet, menade Fredrik Reinfeldt och fick mig att undra var den brustit. Hittills har hållningen varit att vi har allt under kontroll.

Den kritiska frågan om det räcker att kunna försvara del av landet i en vecka besvarades med en motfråga: ”Försvara mot vadå?” och sedan en vinkling som gick ut på att ingen tror att Ryssland ska ensidigt anfalla Sverige och ta och hålla svensk terräng. Här går det att invända två saker.

En liten invändning är att Rosenbad inte tagit del av Säpo:s rapporter att krigsförberedelser pågår mot Sverige och att ryska bombplan övade angrepp mot Sverige med kryssningsrobotar. Inte någonstans har det förekommit rapporter att man samtidigt övade mot något annat land.

Nu kan man ju öva i moduler eller delövningar, vilket är det mest troliga och då är vi inne på den andra invändningen. Inom ramen för väpnad konflikt med andra kan svenskt territorium och luftrum vara väsentligt för att begränsa andras möjligheter att använda detta. Eftersom vi inte är med i någon allians, så finns ju inga försvarsgarantier och eftersom andra är påverkade kan de inte avdela något, eftersom det inte är övat och det finns inga planer eller transportförmågor.

Mest nedslående blir dock utfrågningen på slutet, där statsministern ska förklara hur vi kunde ha en så positiv syn som visade sig vara felaktig. Fredrik Reinfeldt talade om det besvärliga tillståndet för den ryska krigsmakten som varit och kom sedan in på hans uppgift att väga många saker när det gäller förhållandet till våra grannar. Som exempel på motiv eller förklaring angav sedan statsministern att han suttit med några av de 400 företagen som finns på plats i Ryssland och gör affärer och att de åtminstone för en tid sedan hoppades på ett ”annat Ryssland”.

Man ska naturligtvis ta in så mycket intryck som möjligt och visst ska man också räkna in affärsmöjligheter när man utformar sin politik, men det är en gåta hur man undvikit och fortfarande undviker att se riskerna med utvecklingen i Ryssland.

Det är oförmågan att förhålla sig så objektiv som möjligt vid värdering av vad som hotar landets säkerhet och sedan bristen på reell handling som är de uppenbara problemen i politikens hantering av omvärldsläget.

Och inte är de hjälpta av andra aktörer, som försvarets ledning, heller. Jag vill avsluta med att upprepa det jag skrev för två veckor sedan:

”I försvarsbeslutet 2004 som slutligt satte spiken i kistan för det gamla försvaret, så fanns det en passus om att det vid allvarlig och varaktig försämring av det säkerhetspolitiska läget, så skulle vi genom successiva beslut återta vår förmåga att möta mer omfattande militära operationer.

Antingen har det påbörjats en sådan försämring eller så har det inte det.

De som nu förespråkar att IO 14 är tillräcklig för våra behov (när den är färdig kring 2020) måste rimligen mena att det inte har skett någon försämring.

För om det hade det, så skulle ju vi rimligen vara i färd med att successivt öka förmågan att möta mer omfattande militära operationer mot Sverige.”

Här finns ingenting att se. Inga fel gjorda – Cirkulera!