av René Nyberg
Stockholm hör till gravitationspunkterna i finländsk politik, trots att detta ibland under Nokia-yrans tid kunde vara svårt att minnas. I Sverige bor det över en halv miljon människor med rötter i Finland. Sverige och svensk politik är av stor betydelse för Finland. Hösten 1940 påstod Molotov rent av att vinterkriget var svenskarnas krig!
Under det kalla krigets dagar var den svenska neutraliteten och landets starka försvar centrala stabiliserande faktorer i Norden. Å andra sidan har Sveriges säkerhet i sin tur stärkts av Finlands seghet och framgångar. Nedgången i kunskaperna i svenska i Finland är sannolikt det enda som idag försvagar relationerna mellan Finland och Sverige. Det är inte enbart den närhet som ett gemensamt språk ger som försvagas. Också finländarnas möjligheter att delta i den svenska samhällsdebatten inskränks och därmed också finländarnas möjligheter till inflytande på det svenska opinionsklimatet. Avståndet till de övriga nordiska länderna ökar också.
Kriget i Ukraina och dess inverkan på säkerhetsläget runt Östersjön har tvingat både Finland och Sverige till ökad stringens i försvarets inriktning. I motsats till Sverige monterade inte Finland ned sitt försvar efter det kalla kriget. Till skillnad från den svenska verksamheten inom internationell krishantering utnyttjade Finland sitt deltagande i krishanteringsoperationerna till att utveckla sin egen försvarsorganisation.
Trots de strukturella skillnaderna är målsättningen för utvecklingen av försvaret likartad i vartdera landet. Båda utvecklar sin försvarsförmåga, sitt samarbete med Nato och det vapentekniska samarbetet med Förenta staterna. De svenska relationerna till Washington är självfallet av äldre datum. Uppgifter som blev offentliga först på 1990-talet visar att Förenta staterna under det kalla kriget höll även Sverige under sitt kärnvapenparaply. Också den erkänt starka svenska signalspaningen ökar Sveriges betydelse i Washington. Det nya i sammanhanget är det bilaterala militära samarbetet mellan Finland och Sverige, ett samarbete som snabbt fördjupas och intensifieras. Här är målet operativt samarbete bortom fredstiden.
Trots skenbara motsägelser är skillnaderna mellan den finska och den svenska politiken små. Sverige ger inte och ber inte om garantier, men har i sina solidaritetsdeklarationer trots allt konstaterat att landet inte kan förbli passivt om något EU-land eller nordiskt land utsätts för angrepp. Vartdera landet binds dessutom av EU:s solidaritetsklausuler. I motsats till Sverige har Finland inte uteslutit möjligheten till ett Nato-medlemskap. Några märkbara skillnader i ländernas samarbete med Nato kan ändå inte noteras.
Det som däremot är iögonenfallande är hur den svenska dialogen med Moskva har torkat in. Här är relationerna sämre än på länge. Ryssland är i sin politik traditionellt historiemedvetet och Sverige intar en särskild position. Också i förhållande till Norge blir skillnaden tydlig. Sverige har visserligen inte, i motsats till Finland och Norge centrala bilaterala intressen att bevaka i relation till Ryssland, trots att den starka svenska industrin traditionellt har varit framgångsrik på de ryska marknaderna.
Åt geografin kan vi som känt inget göra. Sveriges position är mer skyddad än Finlands, ett faktum som avspeglar sig i försvarssamarbetet. I det nordiska NORDEFCO försvarssamarbetet, där också Norge och Danmark deltar, ingår ett avtal om att länderna har rätt att använda andra länders flygfält som landningsplatser om situationen så kräver. Ett geografiskt djup av detta slag ger det finska flygvapnet en viktig taktisk fördel. Sverige å sin sida kan dra nytta av den finska totalförsvarsstrukturen, som Sverige nu saknar. Om en struktur, som till exempel den allmänna värnplikten körs ner, är den svår att snabbt återupprätta.
Trots skillnaderna i politisk debattkultur är hotbilderna för Sverige och Finland likadana. De konkretiseras av den ökade militära spänningen på Östersjön och de risker som följer därav. Ur rysk synvinkel är Östersjön en helhet där den militära utvecklingens följder berör inte bara S:t Petersburg utan också Murmansk. Den svenska nationella säkerhetsstrategin som offentliggjordes i januari 2017 vidhåller tillika att Östersjön till följd av den militärteknologiska utvecklingen utgör en strategisk helhet. En korrekt analys leder därför till att Östersjön inte kan indelas i regionala hotzoner.
Ur rysk synvinkel består hotbilden i Östersjön och Barentsregionen av Förenta staternas och Natos utökade missilförsvarskapacitet, vilken beskär den ryska handlingsfriheten. Också Natos utvidgning mot den ryska gränsen uppfattas som ett hot mot säkerheten.
Trots de tidvis heta diskussionerna avstår Sverige inte lätt från sin grundstrategi. Därför kan till exempel ett Nato-medlemskap bli faktum enbart i fall av ett brett nationellt konsensus. Det förutsätter att socialdemokraterna och de borgerliga partier som nu är i opposition når samförstånd. Svensk politik kännetecknas inte av snabba ryck. Huvudfrågan är den samma både i Finland och i Sverige: Skulle ett Nato-medlemskap öka säkerheten, eller skulle ett sådant skapa fler problem än det skulle lösa?
Författaren är pol mag, ambassadör och kallad ledamot av KKrVA.
