≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Hans Lindblad
Foto: r.classen / Shutterstock

Hinner människor uppsöka skyddsrummen i tid. Hans Lindblad tvivlar.

Jag blir för skattebetalarnas skull orolig när det nu åter börjar talas om skyddsrum. Under omkring 20 år som försvarspolitiker agiterade jag för att minska skyddsrumsbyggandet som jag såg som en  felsatsning baserad på minnen från massbombningar av tyska städer under andra världskriget.

Då kunde ett anfall mot en stad utföras av tusen bombplan eller fler. Det gav i flera fall eldstormar som kostade många tusen liv, som i Hamburg eller Dresden. Bomberna fälldes från hög höjd och kunde inte styras. De hamnade helt slumpmässigt, till exempel i vattendrag eller parker. Det hände att de allierade sökte slå ut till exempel stora kullagerfabriker men att de flesta bomberna hamnade vid sidan om.

Ett av få precisionsanfall riktades av britterna i mars 1945 mot Gestapohögkvarteret i Köpenhamn, bland annat för att söka förstöra dess arkiv. Tjugo snabba tvåmotoriga Mosquitoplan anföll i tre vågor på extremt låg höjd. 55 tyskar och 47 Gestapovärvade danskar dödades. Ändå begicks ett misstag. Ett av planen kolliderade med en lyktstolpe och hamnade i en klosterskola i närheten. En besättning i nästa våg trodde att den brinnande skolan var målet och bombade den. 86 barn och 39 vuxna omkom.

Kuwaitkriget 1990 visade genombrottet för avancerade målsökare då man träffade exakt utvalda byggnader, och precisionen har sedan ökat ännu mer. Ingen sänder ett flygplan som kostat hundratals miljoner och varje precisionsbomb flera miljoner för att på måfå jaga bostadshus i utkanten av en stad.

Under mellankrigstiden prioriterade de flesta flygvapen, också det svenska, bombflyget för att kunna slå mot baser på motståndarens eget territorium men knappast mot bostadsområden. Förändringen kom när Göring mitt under slaget om Storbritannien avbröt attackerna mot RAF:s baser och i stället beordrade anfall mot London. Därmed minskade trycket mot flygbaserna, till stor lättnad för britterna. Nazisterna hoppades att londonborna skulle skrämmas och paralyseras av bomberna, men i stället, med Churchills hjälp, reagerade de med ökad kampvilja och beslutsamhet.

De allierade gjorde sedan samma misstag – vilket senare psykologisk forskning visade – när de trodde att de massiva bombanfallen skulle knäcka tysk civilbefolkning mentalt. Den erfarenheten gör att tekniskt avancerade krigsmakter prioriterar flyginsatser mot strategiskt viktiga mål, inte mot bostäder.

Det var är inte första gången i krigshistorien som nya vapen tagits i bruk innan det fanns en genomtänkt och prövad doktrin på området. Först efter flera år fanns en systematik så att de allierade valde att slå mot tyska flaskhalsar, till exempel mot bränsleförsörjningen så att tyska flygplan mot slutet av kriget blev kvar på marken till följd av bränslebrist. I Frankrike sökte de allierade stoppa järnvägstrafik och man gick så långt som att med låganfall attackera enstaka lok. Skulle Sverige anfallas vore inget bättre än om angriparen prioriterade att förstöra till exempel tre procent av vårt lägenhetsbestånd. I stället slår han rimligen mot krigsviktiga funktioner där vi som samhälle är mest sårbara.

Det massiva svenska skyddsrumsbyggandet var väl mest ett exempel på hur försvar inte sällan utformas efter tidigare krigserfarenheter.

Ingen makt har numera resurser, utöver kärnvapen, som skulle kunna rasera flertalet hus i till exempel Stockholm, så som skedde med flera tyska städer. För att kunna genomföra massbombningar byggde USA under andra världskriget 18.500 exemplar av B-25 Liberator och 12.700 av B-17 Flying Fortress, båda typerna fyrmotoriga. Den följande och större B-29 sattes främst in mot Japan, inklusive två kärnladdningar. Britterna byggde 7500 Avro Lancaster.

Numera har Storbritannien inget enda bombflygplan. USA har 152 stycken, med avancerade styrda vapen. Den extremt dyra B-2 med ”smygförmåga” byggdes i 21 exemplar 1993-2002. Man har kvar 62 B-1B och 76 av den sista versionen B-52. De senare har en genomsnittlig ålder på drygt 55 år, helt unikt i flyghistorien, och de kan bli kvar många år till. B-52-orna är ensamma om att kunna bära kryssningsrobotar.

Bara USA och Ryssland har kvar stora bombflygplan, men det är flera decennier sedan ryssarna tog fram en ny typ. Jag tar här inte upp attackflygplan som väl egentligen aldrig varit dimensionerade för att jaga bostadshus. Det går också att anfalla med ballistiska robotar, oerhört dyra och så snabba att ingen förvarning finns. Så var fallet redan med tyska V-2 mot London. I princip bör väl dyra vapen inte sättas in mot mål med mindre värde än vapnet.

Jag var irriterad över att Civilförsvarsstyrelsen inte verkade intresserad av prioriteringar rörande skyddsrum utan ville bygga så många som möjligt. Hela planeringen gav intryck av slapphet. Svenska skyddsrum har ringa utrymme per person, det finns plats att sitta men knappast ligga, under begränsad tid efter akuta larm. Allt byggde på förutsättningen att ha några minuters förvarning.

På 70-talet ville många spara energi och satte in kraftigare fönster som gjorde att man inte längre hörde de ”hesa Fredrik” som skulle larma. Larmet skulle i stället ske genom telefon. Men på 80-talet uppgav Civilförsvarsstyrelsen för oss i försvarskommittén att Televerket var på väg att gå över till AXE-växlar utan att berätta att larmfunktionen då försvann. Kommittéledamoten Margaretha af Ugglas blev upprörd, men en expert från myndigheten sökte lugna henne med att ”det kanske inte går nu heller”. Senare gjordes en test i en stad, jag vill minnas i Borås. Det ledde till överhettning och brand i telefonstationen. Televerket förklarade sedan att det var ”systemvidrigt” att ringa i alla telefoner samtidigt. Här byggdes alltså skyddsrum för många miljoner per år utan att ansvarig myndighet såg till att systemet kunde fungera.

Liksom det mesta annat stoppades skyddsrumsbyggandet när Sverige efter kalla kriget genomförde den mest omfattande nedrustning något land genomfört (bortsett från den i Versallies 1919 beslutade avrustningen av Tyskland). Jag menar att det är mycket som behöver åtgärdas men knappast att bygga fler skyddsrum.

I tidningar börjar nu dyka upp artiklar om ”brist” på skyddsrum som då anges som skillnaden i en kommun mellan antalet innevånare och antalet skyddsrumsplatser. Men det är en godtycklig jämförelse. Vid larm om flygplan med dagens höga hastigheter finns bara få minuter för att hinna komma in i skyddsrummet och stänga. Alla som sysselsätts utanför hemmet skulle i så fall behöva skydd både hemma och på arbetsplatsen eller skolan.

Den rimliga prioriteringen vore att undanta bostäderna och de arbetsplatser som inte avser så viktiga funktioner att en angripare kan väntas vilja slå ut just det målet. Bedömer man att till exempel en teleanläggning är av central betydelse bör dess arbetsplatser ha sådant fysiskt skydd att verksamheten inte avbryts varje gång det går ett flyglarm. De människor som arbetar på de för anfall mest sannolika målen borde alltså finnas i bergrum eller i betongbyggnader utan fönster. Att ge skydd för en komplett arbetsplats kostar naturligtvis mångdubbelt mer än en plats i trångt bostadsskyddsrum.

Bostadshus i direkt anslutning till ett troligt bombmål bör inte ha skyddsrum utan de boende bör flyttas till mindre utsatta delar av staden. Jag noterade att Civilförsvarsstyrelsen var irriterad över oss som ville diskutera prioriteringar, för där var man mest intresserad av att ha så många skyddsrum som möjligt. Men att satsa mest på dem med största riskerna är väl annars närmast självklart inom till exempel hälsovård eller arbetarskydd. Jag säger inte att skyddsrum i bostadshus har noll värde, men kostnaderna måste vägas mot andra behov, till exempel sjukvård i krig.

Den stora svagheten ligger i förvarningen. Om ett antal flygplan upptäcks på låg höjd i riktning mot Mälardalen vet ingen var de kommer att vara två minuter senare. Ska man då för säkerhets skull till exempel klockan tre på natten larma ett par miljoner människor för att de ska klä på sig och rusa till skyddsrummen. Har människor blivit väckt tio gånger senaste veckan är det kanske inte säkert att de springer ut också den elfte gången. Anta ändå att ett visst kvarter träffas. Risken är uppenbar att fler dödas om det larmats och människor finns helt oskyddade ute på gatan på väg till skyddsrummet. Sannolikheten att slås ned av en tryckvåg eller träffas av splitter är då mångdubbelt större än om man varit kvar i lägenheten med dess skydd av väggar.

Länge skedde skyddsrumsbyggandet helt utan riskbedömningar i de enskilda fallen. I stället användes schabloner, så att skyddsrum byggdes i städer över vissa befolkningstal och då i nya hus med om jag minns rätt två våningar eller mer. Byggherrarna ålades detta i lag och kostnaden lades på de boende. Det sågs som rimligt att de som hade skyddsrum också betalade dem.

Det ändrades när regeringen gav efter för krav från bostadsorganisationer som ville lägga kostnaden på skattebetalarna med argumentet att det var orättvist att bara personer med tillgång till skyddsrum skulle betala dessa. Jag tyckte tvärtom, att det var konstigt att boende på landsbygden, där inga skyddsrum byggdes, skulle betala för städerna. På landet, särskilt i sannolika invasionsområden, borde i stället den enskilde fundera över vilket fönsterlöst utrymme på tomten som ger bäst splitterskydd och eventuellt skaffa sandsäckar för att vid behov stärka väggar och tak. Skyddet kan öka med ganska enkla medel. Nog mer mot artilleri än mot avancerade robotar

Som oftast drog skattebetalarna de kortaste stråna. Innan låg det i byggherrarnas intresse av bygga skyddsrum så rationellt som möjligt. Nu blev det mer intressant att bokföra så mycket som möjligt på skyddsrummen. Så är det väl alltid, att särintressen vill ha så mycket pengar som möjligt från staten.

Civilförsvaret satsade mycket hellre på skyddsrum än på utbildning till räddnings- och undsättningsenheter. Jag pläderade för grundutbildning direkt till civilförsvaret, som då skulle vara en resurs också vid fredstida katastrofer. Men företrädare för alla andra partier drev en rigid linje att i princip alla män skulle utbildas militärt, också de många tusen som sedan inte krigsplacerades. Civilförsvaret skulle nöja sig med att överta värnpliktiga vid 47 års ålder. Men utan utbildning i räddningstjänst eftersom man inte ansåg sig kunna ålägga personer i den åldern till exempel två månaders utbildning för krävande uppgifter med behov av särskild kompetens.

Vi hade en stor organisation på papperet, men med mycket tveksam förmåga. Danmark direktutbildade motsvarande enheter under sex månader och de fick under utbildningen bistå den civila räddningstjänsten för att vara med ”på riktigt”. Civilförsvarsstyrelsen stöttade inte oss som önskade ett föryngrat civilförsvar med direktutbildning, enligt mitt intryck för att verksledningen inte vill stöta sig med ÖB.

Till det jag ångrar som försvarspolitiker var att jag gick med på att skaffa skyddsmasker och barnskydd till hela befolkningen, vilket annars inget annat land än Israel gjorde. Knappt var skyddet uppbyggt innan allt slängdes bort. Gaskrig är folkrättsligt förbjudna. Två totala monster som Saddam Hussein och Bashar al-Assad har använt gasanfall i sina egna länder, men sannolikheten för gaskrig i Europa är ringa. Det finns gasskydd också i svenska skyddsrum, men lägg hellre pengar på viktigare saker än att underhålla dessa skydd.

Det var tragiskt att organiserade intressen i årtionden kunde lägga beslag på merparten av pengarna till det civila försvaret. De allvarligaste bristerna i krig finns i de flesta länder inom sjukvården, som då utsätts för enorma påfrestningar. I Sverige var lagren av importerade förbrukningsvaror i sjukvården ytterst små, men det dröjde länge innan staten ville bidra.

I stället satsades mångdubbelt större belopp på lagring av tekoprodukter, trots att veterligen inget land kapitulerat på grund av att brist på kläder och skor. Men Gunnar Sträng representerade Sjuhäradsbygden och både företag och fack såg en chans att få statligt stöd. Sjukvårdens importerade förbrukningsvaror hade ingen chans mot detta, eftersom det där inte fanns inhemska påtryckare.

Sveriges numerärt stora försvar hade få helikoptrar, vilket skulle ha gjort det mycket svårt att klara svårt skadade vid strider i övre Norrland. Men helikoptrar tillverkades inte i Sverige och de var därmed närmast chanslösa i konkurrens med materiel med starka inhemska uppbackare i industri, staber och förvaltningar.

Jordbruksintressen använde beredskapsargument för att plädera för stor areal och lagring av konstgödsel och bekämpningsmedel. Men risken för akut brist på livsmedel var störst i storstäder och övre Norrland med liten lagring och därför behov av närmast daglig tillförsel, vilket kunde vara svårt i ett krigsläge. Det är samma som vid hunger i Afrika, att mat inte transporteras till svältande. Skulle vi drabbas av flerårig avspärrning, föga troligt, skulle varje hektar kunna

försörja många fler om man då ökade andelen växter i maten och drog ned på den mycket kalorikrävande omvägen via slaktdjur.

Ska inte trötta med fler exempel på suboptimeringar. Har skrivit om sådana i mina riksdagsminnen ”Jag var för snäll”.

På sistone talar både politiker och andra om att satsa miljarder på civila delar av det som tidigare kallades totalförsvaret. Men när det börjar lukta pengar kan vi utgå från att många ser en chans att få en bit av kakan. I ett Sverige med extremt liten krigserfarenhet i generationer blir krig något ogripbart i en okänd framtid. Intressenter som ser chanser till nya statsbidrag dyker alltid upp när politiker talar om mera pengar.

Det ställer stora krav på försvarsutskott och andra att noga analysera risker och behov innan man mer konkret börjar utlova större anslag. Det viktigaste är att bygga upp kunskap och mental beredskap innan man börjar ange nya byggen och strukturer. Ta gärna skyddsrummen som varnande exempel på misshushållning och var medveten om att de nuvarande kapacitetsproblemen i sjukvården kommer att bli radikalt värre i ett läge med många skadade.

 
Författaren är tidigare redaktör och riksdagsledamot.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.