av Raimo Jakola

En militär konflikt mellan Ryssland och Nato i västra och nordvästra Europa kan inom tjugo år börja med ett kuppartat överraskande militärt angrepp mot Sverige. Det då den part som först säkrar baser för fjärrstridsenheter i Sverige får operativa fördelar som ökar partens möjligheter att vinna konflikten. Angreppet, nedan kallat deloperation, planeras och genomförs inom ramen för parternas huvudoperationer mot varandra i ett operationsområde omfattande hela västra och nordvästra Europa, norra Atlanten och Norska Havet och närliggande delar av Arktis. Mitt i detta ligger Sverige i konfrontationslinjen mellan parterna.

Blir Ryssland först med baser här kan ryska fjärrstridsenheter bekämpa USA/Natos hangarfartyggrupper längre ut i Atlanten och i Norska havet än från eget område. Liksom att från Sverige bekämpa fjärrstridsenheter, armé- och flygbaser, samt operativa trupprörelser längre in på Natoområde än vad man skulle klarat från eget territorium. Det är tunga fördelar som kan avgöra konflikten till Rysslands fördel.

Motsvarande fördelar får istället Nato om organisationen blir först med baser här. Natos fjärrstridsenheter kan då bekämpa baser längre in på ryskt område och ryska flottbaser samt operativa marina enheter längs Kolahalvöns kust och ute på nämnda hav än vad man klarat från egna Natoområden.

En deloperation kan inom en vecka säkra fem till sex baser. En sådan operation börjar med överraskande och intensiva robotattacker mot våra ledningssystem, flygets – och marinens baser samt arméns anfallsbrigader. Mer än hälften av dessa kan slås ut om vi då, som i dag, saknar luftvärn med förmåga att bekämpa robotattacker. Enskilda baser kan tas och säkras med en till två luft- eller sjöburna lätt mekaniserade markstridsenheter av brigads storlek understödda från angriparens territorium med fjärrstridsenheter.

Dagens svenska insatsförsvar saknar operativ förmåga att slå eller hejda en sådan deloperation. För att kunna det måste armén förstärkas med minst sex nya anfallsbrigader och flygets samt marinens baser spridas över ett stort antal krigsbaser. Dessutom måste ett luftvärn med fem till sex luftvärnsbataljoner med förmåga att bekämpa attackrobotar anskaffas. En extremt dyr och tveksamt kostnadseffektiv förstärkning av insatsförsvaret.

En operativt och kostnadsmässigt effektivare försvarsstruktur än ett sådant insatsförsvar är ett ytförsvar. Det vill säga en militärt planerad och ledd gerillaliknande krigföring över hela vårt territorium med hundratals små enheter som är för små mål att kostnadseffektivt bekämpa med fjärrstridsrobotar. Sådana små enheter kan ständigt ”svärma” runt angriparens baser och utföra jägarliknande överfall. Detta med hjälp av bärbara och på lätta terrängfordon korträckviddiga, precisionsstyrda, och målsökande robotvapen mot mark- och luftmål. Det i syfte att fortlöpande tillfoga angriparen förluster i tid och bindningar av operativa resurser. Det är en försvarsstruktur som förutsätter en återgång till allmän värnplikt.

Försvarspolitiker och försvarsledning måste inse, och acceptera, att deloperationer understödda av fjärrstridsenheter utgör ett allvarligt och ökande tekniskt och operativt hot som kräver snabb hotanpassning och omstrukturering av dagens försvar.

För att kunna stå utanför en militär konflikt mellan Ryssland och Nato måste vi senast i början av 2030-talet övertygande kunna visa att deloperationer mot oss kostar mer än de fördelar de förväntas ge parterna i konflikten. Kan vi inte visa det riskerar vi i värsta fall att parterna kommer att bekämpa varandra på svensk mark med oss som försvarslösa åskådare med ett slaget försvar vid klippkanten.

 
Författaren arbetade under tjugo år (1974–1994)  med militärstrategiska hotprognoser och framtidsinriktade strukturstudier inom försvaret.

 
Artikeln har tidigare publicerats i tidningen Skärgården 2018-11-07.