av Björn Körlof

Vi har på kort tid fått ta del av två viktiga intervjuer med höga företrädare för rysk utrikes- och säkerhetspolitik. Konstantin Kosatjev är ordförande i ryska federationsrådets utrikesutskott och till hör president Putins parti Enade Ryssland. Han intervjuades i SvD den 23 april. Sergej Lavrov, Rysslands utrikesminister, intervjuades i DN den 29 april. Ingenting sker i Ryssland på denna nivå utan att president Putin är informerad och har gett sitt godkännande. Det finns alltså anledning att utgå ifrån att det budskap de bägge gett till Sverige är förberett och sanktionerat av Putin.

Hoten hänger i luften

För svensk del finns det anledning att notera de, återkommande, obehagligt hotfulla och egendomliga inslagen i det ryska budskapet.

För det första vad gäller Ukraina. Det är och förblir egendomligt att Ryssland inte tycks förstå att inmarsch i och annektering av en del av ett annat land står i strid med alla folkrättsregler, står i strid med FN-stadgan och självfallet uppväcker mycket hög säkerhetspolitisk oro i Rysslands nära grannskap. De motiv Kosatjev och Lavrov anför för den ryska åtgärden är på intet sätt godtagbara. Ukraina utgjorde inget militärt eller säkerhetspolitiskt hot mot Ryssland och Ukrainas val av handelsavtal med EU kan naturligtvis inte motivera en militär inmarsch och annektering. Att EU reagerade med frysta förbindelser och sanktioner kommenteras av Lavrov häpnadsväckande nog som att ”Bryssel av någon anledning kände sig förolämpat av vår reaktion på den väpnade statskuppen i Kiev”.

Att de ryska företrädarna nu ”beklagar” att förbindelserna med Sverige blivit kylslagna och dessutom anger att det är Sverige som avbrutit förbindelserna blir mot denna bakgrund helt befängt. Ryssland tycker uppenbarligen att vi nu kan glömma Ukraina och annekteringen av Krim. Krims status är enligt Kosatjev utanför all diskussion och frågan är enligt honom avslutad. Förstår inte Ryssland att dess aktion mot Ukraina inte kan glömmas och att den kommer under lång tid att bli en svår belastning för alla förbindelser med Ryssland, förutom att den kommer att, liksom så mycket som hänt tidigare, bli en mörk fläck i Rysslands historia för all framtid.

Baltikum

För det andra vad gäller de baltiska staterna. Utrikesminister Lavrov ger uttryck för åsikten att de baltiska staterna bör känna ”tacksamhet” mot Ryssland för att de ”fick gå ifred” att ”, ingen hotade dem” och att ”det gjordes inga försök att behålla Baltikum med våld”. På denna punkt ljuger Lavrov rätt upp och ner. Kanske är han tvungen, därför att det är denna bild som trumpetats ut till befolkningen i Ryssland nu under många år. Ingen som var med på den tiden, och heller inte Lavrov, kan glömma de ryska stridsvagnarna och skottlossningen utanför TV-tornet i Vilnius som ledde till flera stupade. Sant är att lösgöringen från Ryssland kunde ha lett till ännu större våld, men att hotet om våld låg som ett stort mörkt moln över Baltikum kan ingen glömma, inte heller Lavrov, som dessutom sinistert talar om att det i Ryssland fanns ”olika åsikter om man skulle släppa Baltikum eller ej”. Tycker Lavrov fortfarande att det är rimligt att de baltiska folken ska känna ”tacksamhet” för detta?

Det bör dessutom tilläggas att efter den behandling som de baltiska folken fick utstå efter ockupation och annektering 1940 av Sovjet, är det inte konstigt att ”tacksamheten” sitter mycket långt inne. Har inte Lavrov läst en sanningsenlig historia om de baltiska folkens öde efter det att Stalin och Hitler delat upp Polen och de baltiska staterna sinsemellan? Kommer han inte ihåg från historieundervisningen att Stalin och Molotov bestämde sig för att annektera också Finland 1939 och fullständigt oprovocerat anföll detta land? Kan han inte sträcka sig så långt att han kan förstå att dessa folk inte kan förlita sig på rysk ”välvilja”.

Psykologisk rysk krigföring

Bägge de intervjuade ryska företrädarna använder propagandistiskt skickligt ordet ”russofobi” i olika sammanhang. Kosatjev uttalar att eftersom det nu är ”populärt att skriva det värsta möjliga om Ryssland” börjar denna bild att bli förankrad hos allmänheten och därmed också hos politikerna. Kosatjev gör sig därmed till en av banerförarna för den påverkanskampanj som iscensatts av Putin sedan lång tid. Han gör gällande att ”negativ” skildring av Ryssland och rysk politik är tecken på en form av överdriven nästan, patologiskt förvriden bild av Ryssland och Rysslands avsikter och att det beror på ”okunskap”. Svenska politiker påstås inte vara ”tillräckligt bra informerade om det som har skett i Ukraina och vad som sker i Rysslands inrikes- och utrikespolitik”.  Lavrov tycker att Margot Wallström ska ”stänga fönstret för dem som alstrar russofobi, så att det inte blåser från det hållet”. M a o Margot Wallström ska tysta ner dem som skriver kritiskt om Ryssland i Sverige så blir det lättare att umgås med Lavrov!!  Den ryska försåtliga psykologiska krigföringen fortgår alltså med oförminskad styrka och de bägges framträdande i svenska medier ger belägg för att den iscensätts och drivs från högsta politiska nivå i Ryssland.

Lavrov tycker att väst och EU ska börja bete sig ”normalt” mot Ryssland så blir allt frid och fröjd. Normalitetsbegreppet får härmed en ny innebörd. Normalt är det som passar Ryssland och rysk politik och Ukraina ska vi glömma så snart som möjligt. ”Don´t mention the war” så kan vi börja umgås igen!

Inte så mycket har alltså hänt sedan den sovjetiska propagandan lades om till den ryska propagandan. Av artikeln i DN framgår att utrikesministern under Stalin, Vjatjeslav Molotov, hänger på hedersplats i det ryska utrikesministeriet. En av männen bakom Molotov-Ribbentroppakten som beseglade balternas öde 1940, som delade Polen med Hitler, som låg bakom överfallet på Finland 1939, som ville byta ut den lagliga finska regeringen mot Kuusinen och göra Finland till en sovjetrepublik, och som i samtal med Hitler 1940 ansåg att Sverige borde höra till sovjetiskt ”intresseområde”, hänger alltså på hedersplats i det ryska utrikesministeriet. Den mannen är enligt nutida tydlig internationell rätt en krigsförbrytare.

Logiska svenska och finska reaktioner

Att opinionen för att gå med i NATO växer i Sverige och Finland beror inte på någon ”russofobi” utan på hur Ryssland under Putin och Lavrov beter sig och hur de uttalar sig, liksom hur den ryska försvarsmakten beter sig i Östersjön. Till deras nyss gjorda intervjuer kan läggas den ryske försvarsstabschefen Makarovs uttalanden i Finland och Sverige för tre år sedan. Vi får utgå från att det tal han höll i Helsingfors var sanktionerat av Putin. Det var så till den grad av den hotfulla karaktären att det kan sättas ifråga om de inte var i strid med FN-stadgan. Går Sverige och Finland med i NATO beror det på att rysk propaganda, ryska uttalanden och ryskt uppträdande i vårt närområde driver fram en sådan opinion. Vill Ryssland ha det så? Börja med att sluta upp med den bara irriterande och infama psykologiska krigföringen mot oss! Tror ni vi är idioter?

Förstår inte Rysslands företrädare att dess historia av angrepp på och annekteringar av omgivande stater, dess förtryck av befolkningar etcetera hänger, inte som vålnader eller russofobier, utan som verkliga, blodiga och tragiska eftermälen av sovjetisk och rysk politik. Vem glömmer Prag-kuppen 1948, Ungern-revolten 1956, Berlinblockaden och Berlinmuren. Ukraina är det senaste i raden av ryska övergrepp på en grannstat. Det latinska ordspråket gäller i högsta grad för Ryssland: ”Vestigia terent”, ”spåren förskräcker”.

Ryssland behöver på allvar och på djupet ta itu med sin historia, öppna sina medier och sin inrikespolitiska diskussion för en mångsidig och respektfull hållning till olika åsikter, skapa förståelse inom sitt eget land för hur Ryssland uppfattas i omvärlden och påbörja en dialog om hur allvarliga och djupgående förtroendefulla relationer kan börja byggas.

 
Förfataren är f d generaldirektör. Han är ledamot av KKrVA.