≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Johan Althén
Författaren serverar ytterligare ett argument för uppdragstaktik. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

Författaren serverar ytterligare ett argument för uppdragstaktik. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

Jag avser i detta inlägg att lägga ytterligare ett perspektiv på den pågående diskussionen om att minska vår signatur i det elektromagnetiska spektrat med anledning av rådande signalhot.

I en värld där vi är vana vid att nå allt och alla genom våra mobiltelefoner vänjer vi oss vid sambandssystem och ständig passning med kommunikation och lägesuppfattning i realtid. Detta ställer nya krav på våra ledningssystem och det blir lätt för Arméns chefer på alla nivåer att ställa samma krav på att alltid få tillgång till exakt läge och att alltid kunna kommunicera med sina underställda. Tekniken gör det möjligt för alla att alltid kunna kommunicera med alla. Till det är vår armé relativt liten, vilket gör det möjligt att övervaka och kontrollera all pågående verksamhet i realtid.

Men är det rätt väg? Hur fungerar det om eller när vi inte bör kommunicera med varandra?

Om vi ser på vår egen doktrin, ledningsfilosofi och hur teknikutvecklingen går framåt vad avser möjligheter att både pejla, avlyssna och störa kommunikationer blir slutsatsen att vi kan inte ha ständig kommunikation med allt och alla hela tiden, utan vi måste välja våra tillfällen oavsett om tekniken gör det möjligt eller inte. Vikten av detta visade sig även exempelvis i form av de obemannade farkoster med telekrigsförmåga som visades upp under årets parad i Moskva.

Som jägarförband på djupet är det av största vikt att inte bli upptäckt varken visuellt eller i det elektromagnetiska spektrat –  det är helt enkelt jägarförbandets bästa skydd. Det innebär att förbandet måste gå ”offline” och tyst framrycka mot ställd uppgift med stor handlingsfrihet för att inte röja förbandet genom sändning med radio. Samtidigt måste vi beakta risken med att ett förband helt plötsligt slutar att sända, vilket är en signatur i sig. Det innebär att vi måste taktisera med vår signatur på ett stridsfält som är fragmenterat, kanske fördelat över hela landet. För att lyckas med detta ställs det krav på noggrann och samfälld planering där högre chefs målbild och beslut i stort blir tydliga för jägarchefen på djupet att agera utifrån i kombination med en väl avvägd sambandsplan. Moderna jägarförband ställer krav på en utrerad uppdragstaktik.

Mer uppdragstaktik till förbanden!

 
Författaren är major och skvadronchef med erfarenhet från operationer från Kosovo och Afghanistan.

Comments on this entry are closed.