≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Ingolf Kiesow
Foto: Evan El-Amin / Shutterstock.com

Foto: Evan El-Amin / Shutterstock.com

Donald Trump har skapat ett svårt läge för Europa och Mellanöstern

“Väst” är förvirrat. Vad är till exempel EU och vart hör England? Kan man lita på NATO? Är EU verkligen en fiende till USA och en vän till Kina? Vart hör Östeuropa och Italien? Nyhetsflödet under det senaste halvåret har varit motsägelsefullt. Medias uppmärksamhet fokuserar på Donald Trump och hans sätt att se på den ledarroll som han förväntas spela. Det har sett ut som om han inte har haft någon utrikespolitisk plan sedan han tillträdde. Det intrycket är dock knappast korrekt. Den 4 januari 2017 skrev jag följande i ett blogginlägg i denna spalt om den så kallade Trump-doktrinen:

Donald Trump tänker bygga en mur mot invandringen från Mexico, minska USA:s engagemang i NATO, men höja försvarsutgifterna kraftigt, inställa förhandlingarna om ett frihandelsområde kring Stilla havet, frånträda det nordamerikanska frihandelsavtalet, sluta delta i klimatförhandlingarna och återgå till användning av fossila bränslen, införa höga skyddstullar mot import från Kina, hota med att erkänna Taiwan för att stoppa Kinas expansion i Sydkinesiska havet och tvinga Kina att spela efter regler, ”fair play”, i handelsfrågor………  att han först kommer att gripa sig an relationerna med Ryssland.”

Nästan allt detta har Donald Trump genomfört under sina ett och ett halvt år vid makten. Han har kunnat övervinna motståndet mot sina avvikelser från traditionell amerikansk säkerhetspolitisk doktrin. Det motståndet får nog sägas ha varit mindre påtagligt än man skulle kunna ha väntat sig. Vad han för övrigt tänker göra med den situation han har skapat med sin handlingsplan från 2016 är däremot oklart, och det förbryllar även den amerikanska opinionen.

Den situationen innebär att han har lämnat Assad fria händer att avsluta inbördeskriget och bli shiitisk envåldshärskare utan att hindras av amerikanskt bistånd till den sunnitiska oppositionen samt åt Ryssland att för överskådlig framtid vara en stormakt med militär närvaro i östra Medelhavet. ”Vinnaren tar allt”. Ryssland samarbetar med Syrien och det likaledes shiitiskt styrda Iran, medan EU försöker avvärja ett hot från iranska kärnvapen och upprätthålla en balansgång mellan maktgrupperna i Mellanöstern genom att rädda Iran-avtalets existens med fortsatt handel.  Det saboteras i sin tur av att USA:s sanktioner drabbar även europeiska företag som handlar med Iran.

USA:s  solidaritet med Europa försvagas

Trumps uttalanden om EU har varit provocerande, men udden har tagits bort genom ”förklaringar”. Både demokrater och republikaner har ändå i kongressen häftigt kritiserat vad han har sagt om EU som förhatlig organisation och om NATO som fossil antikvitet.

Dock kvarstår intrycken från Trumps resor i juli, nämligen att en tämligen enig opinion i den amerikanska utrikespolitiska debatten fördömer EU-ländernas låga försvarsutgifter som ett slags förräderi mot deras åtaganden i NATO samt att verkställande av gasledningsprojektet Nordstream 2 också skulle vara ett slags förräderi, i synnerhet som det finns amerikansk flytande gas att köpa i stället för den gas som skall komma genom den ryska gasledningen.

EU saknar egen militär förmåga

På den europeiska sidan har naturligt nog skapats en motreaktion och en ny misstänksamhet mot USA som garant för NATO-ländernas säkerhet. Både Tysklands förbundskansler Angela Merkel och hennes utrikesminister  Heiko Maas har flera gånger uttalat att EU inte längre kan lita på USA utan snart måste ta sin egen säkerhet i sina egna händer, ett tema som Frankrikes president Emanuel Macron har talat om länge.

Samtidigt gör Europas bristande entusiasm för högre försvarsutgifter och växande inre splittring varje sådant uttalande mindre trovärdigt. Det tyska socialdemokratiska partiet knorrar redan över de aktuella budgetsiffrorna för försvaret, och England är på väg att lämna unionen. Italien utövar utpressning genom att hota med att obstruera verksamheten genom sin vetorätt om inte EU avbryter sanktionerna mot Ryssland och inför en allmänt mera Rysslandsvänlig hållning. Om migrationsfrågan är man nästan lika oenig som för ett år sedan. Väldigt mycket återstår uppenbarligen att enas om, innan det kan vara dags att tala om en vilja att skapa ett europeiskt försvarsförbund och vilket hot det skall vara till för att bemöta.

Trump verkar inte inse hur försvagat USA är jämfört med Kina i västra Stilla havet

Trump har mött Nordkoreas härskare som en jämbördig förhandlingspartner, men inte fått något mera i retur än en allmän försäkran om vilja att förhandla om ”avnuklearisering av den koreanska halvön”. Prestigen kräver att han snart börjar använda hårdare påtryckningsmedel, men genom att Kina har börjat att komma med varningar om att ”ingen lösning kan uppnås utan att Kina medverkar” kan detta bli en farlig fråga. Både USA och Kina kan misstänkas för att använda Nordkorea som ett påtryckningsmedel mot varandra i handelskonflikten.

Motsättningarna i Sydkinesiska havet fortsätter att trappas upp långsamt men säkert och håller på att utvidgas till det så kallade Formosa-sundet mellan det kinesiska fastlandet och Taiwan. Trump sade under sin valkampanj att det ingick i hans handlingsplan att använda hot om erkännande av Taiwan för att pressa Kina att vika sig för de amerikanska kraven i handelsfrågorna.  Så som situationen har utvecklats skulle denna ovanliga sammanblandning av handels- och militära frågor lätt kunna bli en tändande gnista i en väpnad konflikt, som USA inte kan vara säkert på att vinna.

Den slutsatsen  – att USA inte längre kan vara säkert på att vinna en väpnad konflikt i Sydkinesiska havet eller om Taiwan – dras i varje fall i en stor studie, som gjordes av Rand Corporation 2015. Den förutsade att redan med då pågående nyanskaffningar och utbildning skulle Kina i år vara överlägset de amerikanska styrkorna på sex av nio områden av relevans vid en väpnad konflikt om Taiwan och på fyra av nio områden av relevans vid en konflikt i Sydkinesiska havet. ”USA:s dominans är en vikande frontlinje ” heter det i en presentation av rapporten 2016. Donald Trump verkar inte ha tagit intryck av den rapporten.

Ömsesidiga åtaganden inte längre självklara

Skulle USA bli indraget i en väpnad konflikt med Kina i västra Stilla havet är det sannolikt att man skulle be om hjälp från NATO om konflikten skulle bli utdragen. Frågan är om EU-länderna skulle känna sig manade att bistå i ett sådant läge. Kan man i Europa då känna sig säkra på att USA vid behov skulle låta sig engageras i en väpnad konflikt om till exempel Montenegros frihet -vilket Trump har betvivlat? Annars lär den europeiska delen av NATO knappast överväga att låta sig engageras i en konflikt i Asien där man inte har några egna nationella intressen att försvara – och möjligen inte ens om USA lyckas övertyga européerna om att Trumps yttranden om Montenegro inte var ”så illa menade”. Var Europa kommer att stå vid en eventuell konflikt i Asien är inte självklart – och det lär i sin tur påverka USA:s engagemang för NATO. USA:s intresse för Asien växer, medan intresset för Europa avtar.

”Västs” så kallade universella värderingar är inte heller något som självklart fortsätter att binda samman länderna på båda sidorna av Atlanten. Visserligen gäller fortfarande de flesta av dessa i Europa, men numera kan man göra följande invändningar om USA:

  • Internationell säkerhet (Militär satsning på att göra USA till ensam global hegemon, villkorat stöd till medlemsländerna i NATO, närmande till Ryssland);
  • Frihandel (Införande av importskatter, trotsande av WTO-reglerna, omförhandling av det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA och avbrytandet av förhandlingar om frihandelsområden i Stilla havet -TPP- och Atlanten – TTIP);
  • Klimatfrågan (Fortsatt förnekelse);
  • Humanitär solidaritet (Kraftig nedskärning av utvecklingsbiståndet och finansieringen av FN:s hjälpinsatser, utträde ur FN:s råd för mänskliga rättigheter, inreseförbud för resenärer från vissa muslimska länder och splittring av familjer med barn till papperslösa föräldrar).

Globaliseringen har också blivit militär

Händelserna under det gångna året ser ut att resultera i att det är en i växande grad oviss värld som vi lever i.  Inte ens grundläggande värderingar består. Stormakternas rivalitet fortsätter att växa, och det talas om ett nytt kallt krig. Det är visserligen ännu rätt långt dit (förutsatt att det påbörjade handelskriget mellan USA och resten av världen inte förvärras och till sist urartar till ett kallt krig mellan Kina och USA, där EU får svårt att ge USA helhjärtat stöd). Det finns en risk för att handelsmotsättningarna utvecklas till ett handels- och valutakrig. Oron märks redan på valutamarknaden.

Det är illavarslande att stormakternas långsiktiga avsikter ter sig alltmera svårförutsägbara. Den amerikanska befolkningen är djupt splittrad i sina politiska åsikter och är oförutsägbar i sina reaktioner till sådant som rör Europa. Affärskretsar i USA oroar sig för att EU närmar sig Kina i handelsfrågor, vilket kan resultera i en enad front mot USA. I Tyskland visar en opinionsundersökning att två av tre tyskar är mera rädda för Trump än för Putin. Krig i vårt närområde är inte längre något alldeles orealistiskt, lika litet som en väpnad konflikt i Asien, vars återverkningar kan spridas till vår del av den eurasiska kontinenten. Trumps hantering av Taiwan-frågan är ett bra exempel på en sådan risk.

Svensk militär avskräckning?

Ingen försvarsallians ger Sverige några garantier om skydd mot kränkningar. Tyvärr finns det inte något politiskt parti i Sverige, som vågar tala om egen militär förmåga till avskräckning. Det skulle kännas tryggare om den svenska valdebatten ägande uppmärksamhet åt att vi inom en inte alls så avlägsen framtid kan komma att behöva ett försvar som har en viss egen förmåga till avskräckning från en kränkning av vårt territorium eller ett angrepp på vår suveränitet. Ukraina har visat att kärnvapendimensionen inte har eliminerat betydelsen av ett konventionellt försvar.

En annan utväg ser fortfarande ut att stå till buds för Sverige; NATO-anslutning. Det kräver dock en ny sammansättning av politiska partier i riksdagen, vilket bara kan åstadkommas i riksdagsval. Det kräver också enligt dagens NATO-regler en snabb höjning av försvarsanslagen till 2 procent av BNP. För att ett medlemskap i NATO skall bli en solid garanti för vår säkerhet krävs antagligen också att Donald Trump slutar att vara USA:s president.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Comments on this entry are closed.