≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av David Bergman

Människan i strid har studerats så länge krig har funnits. Trots det så är den vetenskapliga litteraturen inom militär psykologi relativt sparsam Foto: National Archives (Public Domain) samt Anna Norén, Försvarsmakten/Combat Camera

Människan i strid har studerats så länge krig har funnits. Trots det så är den vetenskapliga litteraturen inom militär psykologi relativt sparsam Foto: National Archives (Public Domain) samt Anna Norén, Försvarsmakten/Combat Camera

En kollega fick en gång uppgiften att agera instruktör för en pluton som med kort varsel skulle rotera iväg på en utlandsmission. Under en dag på skjutbanan frågade en soldat om anledningen till varför man sköt dubbelskott. Kollegan, väl förtrogen i både skytte och sjukvårdstjänst, berömde soldatens fråga som relevant att reflektera över och svarade sakligt att dubbelskott med närliggande ingångshål gav parallella sårkanaler med massiv genomblödning som följd vilket dödade snabbare, något som gjorde skjuttekniken särskilt lämplig i närstrid. Svaret orsakade ett omedelbart uppror hos de högre officerare som följde utbildningen från sidan. Förklaringen som den yngre instruktören gett ansågs inte passande. De alternativa utläggningarna om dubbelskotten som följde innehöll förvisso upprepningar av frasen ”Mycket bly i luften”. Men vad de trodde att blyet gjorde efter att det färdats genom luften framgick däremot inte.

 

Att studera människor i konflikt har pågått lika länge som krig har funnits. Diskussioner om hur man bäst selekterar, utbildar och övar människor för att kunna prestera optimalt i stridssituationer är tidlösa. I de krigarkulturer som funnits genom historien uttrycks också liknande dygder och personliga kvalitéer som en duktig krigare anses bör besitta.

I striden kommer soldaten att tvingas hantera och överkomma de känslor av rädsla, stress och ångest som de allra flesta ofrånkomligen upplever. Risken att skadas eller dödas tillsammans med kravet att eventuellt behöva korsa den mentala tröskeln att själv skada eller döda en fiende, medför enorma påfrestningar. Men historien visar även att människan är märkbart resilient och kan lära sig att inte bara hantera utan till och med excellera, även i de mest påfrestande situationer.

Ironiskt nog är dock den vetenskapliga litteraturen inom militär psykologi relativt begränsad, huvudsakligen av två anledningar. Den första är rent akademisk. Psykologi som vetenskaplig disciplin grundlades först under början av 1900-talet. Studier av människor i krig har innan dess ofta utgått från filosofi eller medicin. Stressreaktioner kallades under första världskriget för Shell shock. Läkarna som undersökte soldaterna kunde inte se några medicinskt fel på dem och menade därför att vad de observerade måste vara resultatet av tryckvågen från de briserande artillerigranaterna. Motsvarande fenomen har diskuterats filosofiskt av de flesta stora militärteoretiker som exempelvis Ardant du Picq vars verk Battle Studies utmärker sig från andra liknande verk just på grund av dess filosofiska resonemang runt människan i strid.

Den andra anledningen är rent praktisk. Att studera människor under strid innebär livshotande risker vilket gör den svårtillgänglig för forskare. Det som är skrivet om militär psykologi blir därför, med enstaka undantag, generellt vetenskapliga studier av forskare som aldrig satt sin fot i en konfliktzon eller rent personliga upplevelser från individer som har det.

Vissa goda exempel finns självklart. Bland de främsta brukar anses Ben Shalit som efter sin tid som chefspsykolog för IDF flyttade till Sverige och vid dåvarande FOA skrev Om konfliktens och stridens psykologi. Även Dave Grossmans bok On killing och dess uppföljare utmärker sig.

Det senaste århundradet har också sett ett antal stora militärpsykologiska genombrott. Will Schutz skapade FIRO-teorin genom att ha studerat personalen i kanontorn på Jagare under Koreakriget vilket banat väg för hur vi idag ser på grupprocesser och Vietnam Veterans Readjustment Study grundlade för diagnostisering och behandling av PTSD, men även hur traumatologiska effekter kan förebyggas och undvikas. Att systematiskt studera människor i pressade och ibland livshotande situationer ger unika insikter och erfarenheter. Inom bland annat ledarskap, grupputveckling och stresshantering har dessa ofta banat väg för utveckling och forskning inom både militära och civila organisationer.

Mycket återstår dock att göra och de skarpa insatser som Försvarsmakten deltagit i under de senaste 20 åren har tydliggjort många behov, även på det mänskliga planet. Bristen på vetenskapliga studier kombinerat med en övertro till andras praktiska erfarenheter leder stundtals till ”Happy American Syndrome”; En glad amerikan lejs in för att lära ut sitt egenutvecklade revolutionerande koncept att utbilda soldater vilket alltför ofta accepteras utan kritiskt granskande eller någon som helst diskussion om validitet och generaliserbarhet. Fenomenet har inom organisationspsykologin ibland benämnts för mimetisk isomorfism; När man strävar att reducera egen osäkerhet genom att efterlikna andra organisationer som man upplever mer framgångsrika.

I rättvisans namn är självklart inte alla egenutvecklade koncept dåliga, och vi ska självklart värdesätta andras erfarenheter. Faran uppstår ofta i frånvaron av ett kritiskt förhållningssätt till koncepten och närvaron av misstro eller till och med ren okunskap runt de egna metoder som redan används.

På samma sätt som den relevanta litteraturen är sparsam inom området så är utbildning om de psykologiska aspekterna av våldsutövning och att döda sparsam på våra militära skolor. Förvisso berör både ledarskap och etik relaterade frågor. Men som det inledande exemplet visar finns det människor även inom organisationen som ännu inte fullt ut reflekterat över alla aspekter av sitt yrkesval. Ett kunskapsglapp som kan vara förödande den dag vi ställs inför en skarp situation.

Med start i detta inlägg kommer jag att skriva om ett antal områden inom den militära psykologin, utifrån både egna och  andras erfarenhet likväl som vetenskaplig grund och relevant forskning inom området.

 
Författaren är kapten och doktorand i psykologi

Referenser

DiMaggio, Paul & Powell, Walter (1991). The iron cage revisited: Institutional isomorphism and collective rationality in organizational fields, i Powell, Walter & DiMaggio, Paul (Red) The new institutionalism in organizational analysis, The University of Chicago Press, Chicago

Du Picq, Ardant (1946) Battle Studies, Military Service Publishing Co., Harrisburg, PA (Fransk originalutgåva: Études sur les combat: Combat antique et modern, 1800)

Grossman, David A. (1995) On Killing: The Psychological Cost of Learning to Kill in War and Society, Back Bay Books / Little, Brown & Company, New York

Kulka, R., Schlenger, W., Fairbank, J., Hough, R., Jordan, B., Marmar, C., Weiss, D. (1988) Contractual Report of Findings from the National Vietnam Veterans’ Readjustment Study: Volumes 1-4. North Carolina: Research Triangle Institute (Fulltext: http://www.ptsd.va.gov/professional/research-bio/research/nvvrs-docs.asp)

Leese, Peter (2014) Shell Shock. Traumatic Neurosis and the British Soldiers of the First World War, Palgrave Macmillan

Schutz, Will (1958) FIRO: A Three-Dimensional Theory of Interpersonal Behavior, Rinehart, New York

Shalit, Ben (1983) Konfliktens och stridens psykologi, Liber Förlag, Stockholm

Shalit, Ben (1988) The Psychology of Conclict and Combat, Praeger Publishing

Kommentering är avstängd / ej aktuell.