av Lars Holmquist

Mycket har redan sagts om den försvarspolitiska uppgörelse (FU nedan) som har träffats mellan fem av Riksdagens partier och som presenterades fredag 17 april.

Dock finns anledning att reflektera över vad som överenskommits rörande det civila försvaret och vad vi kanske borde göra.

Men först några ord om…

Det psykologiska försvaret enligt FU

När det gäller utkämpandet av det s.k. hybridkriget finns idag gott om öppna ryska källor, en hel del militär forskning i Väst och olika exempel på genomförande i praktiken som kan ge oss idéer om den möjliga hotbild som vuxit fram under ett antal år. I någon mån har dessa relativt nya kunskaper gjort intryck på vår politiska sfär, då begrepp som påverkanskampanjer och cyberförsvar kommer till användning i FU.

Men samtidigt skriver man i FU: ”Psykologiskt försvar syftar fortsatt till att så långt möjligt under störda förhållanden, säkerställa ett öppet och demokratiskt samhälle med åsiktsfrihet och fria medier”.

Verkligen? Detta låter mer som något det totala försvaret borde syfta till eller – om man ska bryta ner ansvarsfrågan – snarare de resurser vi bör ha för att skydda informationssäkerhet. Vårt psykologiska försvar borde snarare syfta till att motverka de angrepp av PsyOps-karaktär vi kan vänta oss, vilka mycket väl kan vara utformade så att de effektivt utnyttjar t ex åsiktsfrihet och fria medier och som mycket väl kan ha mer praktiska målsättningar, t ex för att direkt stödja motståndarens mer konventionella militära stridskrafter.

Därför undrar jag. Är FU:s definition av det psykologiska försvaret verkligen korrekt? Känner vi igen den? Om inte, vem kan ha vänligheten att korrigera den?

Det civila försvaret

Här blir det än svårare att följa tråden i FU.

Planeringen för det civila försvaret skall återupptas, vilket på svenska innebär att den har legat i träda. På sitt sätt är det positivt att den saken en gång för alla medges.

I juni 2014 uppdrog den dåvarande regeringen åt MSB att ta fram underlag för den FU vi nu kan ta del av och MSB svarade med en rapport ”Så kan det civila försvaret utvecklas och stärkas” i december 2014.

När FU sedan presenteras fem månader senare gäller följande:

  • Det civila försvaret bör inledningsvis inom ramen för befintliga resurser prioritera uppgiften att planera stöd Försvarsmakten vid höjd beredskap.

Understrykningarna är mina.

Efter att ha presenterat inriktningen övergår FU till att konstatera att det civila försvaret inte är en organisation utan något som bedrivs av olika statliga, kommunala, privata och ideella aktörer. Att resurserna kommer från många håll kan i sig vara positivt, men utan tydlig huvudman med tillräckliga befogenheter torde nuläget inte underlätta snabbt och enkelt genomförande. Ändå beskriver FU målet enligt följande:

”Målet för det civila försvaret ska från och med 2016 vara att:

  • Värna civilbefolkningen
  • Säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna och
  • Bidra till Försvarsmaktens förmåga vid ett väpnat angrepp eller krig i vår omvärld.”

Detta skall ske inom ramen för befintliga resurser, med endast trettiofem veckor fram till år 2016 och med splittrad/svag beslutskraft i genomförandet på grund av  många huvudmän.

Ett barn kan begripa att FU:s mål inte kommer att nås, och det blir närmast genant att behöva läsa om det i en publikation som kommer från regeringen.

Dessutom brister det i överensstämmelse mellan hybridkrigets hotbild för vår del å den ena sidan och FU:s uppfattning om vad det civila försvaret ska syssla med å den andra.

Om motståndaren med olika medel försöka slå sönder strukturerna i det civila samhället (bortfall av elström, telekommunikation, förstört dricksvatten, intensiva desinformationskampanjer, etc. och närvaro av motståndarens trupp endast är att vänta efter intensiv förbekämpning med långdistansvapen) skall då det civila försvaret verkligen ”prioritera uppgiften att planera stöd Försvarsmakten…”?

Vilka resurser återstår då för att värna civilbefolkningen? Svårt att få detta att gå ihop.

Vad borde då göras?

Hittills har jag gjort det lätt för mig genom att läsa genom en text, hitta olika fel eller otydligheter i den och klaga på dessa. Men kritik har inte så stort värde om man inte kan formulera något om alternativen. Kanske borde vi formulera andra krav på det civila försvaret:

  • Tydliggör att det civila försvarets främsta uppgift är att stödja civilbefolkningen och det civila samhället vid höjd beredskap, skymningsläge/hybridkrig och öppet krig. Samverkan med det militära försvaret är absolut nödvändigt, men att stödja det militära försvaret skall vara av lägre prioritet än att stödja civilbefolkningen.
  • Inse att de påfrestningar som kan drabba civilbefolkningen kommer att uppstå lokalt, även om hela landet skulle dras in. Det medför att:
     
    • Lösningarna måste vara lokala. I ett läge med störda eller förstörda kommunikationer, måste förnödenheter som livsmedel, medicin, dricksvatten, uppvärmda byggnader, drivmedel, räddningstjänst och annat kunna uppbringas lokalt.
    • Eftersom vi har valt att slå sönder civilförsvaret saknas i stora stycken en lokalt förankrad organisation, även om det finns positiva undantag. Vad vi kan skaka fram som fungerar i rimlig tid torde vara att lägga ansvaret på kommunerna, säkerställa statlig finansiering utöva tydligt ledarskap från statens sida om vad kommunerna är ålagda att göra och följa upp det som görs. Tydligt ledarskap har även MSB efterfrågat.
    • Ett första lokalt steg – och jag tror det brådskar – är en inventering som ska göras i de enskilda kommunerna. Man bör genomföra en granskning, som bland andra kanske skulle kunna innehålla delmoment:

      • Befolkning
      • Förekomsten av egna resurser (brunnar, vedeldning etc.)
      • Livsmedel – produktion, lager
      • Drivmedelsdepåer för räddningstjänst och polis
      • Byggnader lämpliga för uppvärmning vid strömbortfall
      • Militär bedömning av kommunen (viktiga mål kommunikationsleder, broar etc.)
      • Sjukhus, äldreboende, medicin
      • m.m.
         
    • Synliggör den enskilde medborgarens eget ansvar. Det skrivs en del bra saker av t ex MSB, Civilförsvarsförbundet och även av enskilda s.k. preppare, men alltför få medborgare nås av informationen.

      Vi borde formulera mål som handlar om att en tillräckligt stor andel av befolkningen skall kunna föda sig själv under ett antal dygn, i lugn och ro har tänkt över vad som sker vid t ex långvarigt strömavbrott eller bortfall av dricksvatten, vad avloppssystemet kräver för att kunna fungera och som har rimligt god kännedom om det civila försvaret på orten.

Värdet av att det civila försvaret så tidigt som möjligt börjar vidta åtgärder lokalt och även vända sig till enskilda medborgare kan visas på flera sätt:

  • Den faktiska motståndskraften ökar (motverkar risk för systemkollaps) vilket i sig skapar en ökad tröskeleffekt för motståndaren
  • Med ökad lokal kännedom kan tillskjutna resurser användas mer effektivt. Som exempel i vilka områden klarar man frånfälle av dricksvatten bäst/sämst?
  • Vi kan initiera problemlösning lokalt runtom i landet
  • Signalvärdet utåt ”Vi gör oss redo och vi kommer att stå kvar”
  • Signalvärdet inåt, öka medvetenheten hos allmänheten (skapa handling, öka viljan att ta till sig info/utb.)

Ingenting av detta kommer att vara gratis, men kostnaderna för en inledande kartläggning och spridning av kunskaper borde vara relativt små. Befintliga strukturer som länsstyrelsernas samverkan i SOGO kan kanske komma till användning. Det finns folk med både kunskap och engagemang i centrala statliga myndigheter, på länsstyrelserna och ute i kommunerna.

I mars 2009 presenterade den dåvarande regeringen idén om ett nytt insatsförsvar och som bekant kommer organisationen för detta insatsförsvar att finnas på plats runt 2023. Men samtidigt står det i den nu aktuella FU att ”Försvaret går från ett insatsförsvar till ett försvar som tydligare inriktas mot den nationella försvarsdimensionen”. Något tillspetsat kan man säga att regeringen nu blåser av idén om ett insatsförsvar åtta år innan det är tänkt att finnas på plats. Det borde vara något slags rekord.

De många oroväckande tecknen i vår omvärld är långt från nya, även om intensiteten har skruvats upp sedan förra vintern. Mot det kan ställas ledtiderna i vår politiska försvarsplanering vilka tycks vara långa och svåra att förändra. Samtidigt, när en ny inriktning väl presenteras, ger den till del intrycket av att vara ett hastverk. Som sagt, om kvällen får den late brått.
 

Författaren är egen företagare och reservofficer.