av Johan Wiktorin, avdelning I
I ett års tid har jag noggrant följt läget mellan Ryssland och väst. Trenden håller i sig, vi går mot en väpnad konflikt om vi använder den ryske generalstabschefen Gerasimovs modell som analysinstrument. I texten nedan utvecklas resonemanget.
—————————————————————————————————————
Då var det dags igen för uppföljningen Mot väpnad konflikt. Förra gången var för drygt fyra månader sedan, lagom till omröstningen i Riksdagen om försvarsöverenskommelsen. Denna innebar ett litet i trendbrott, men håller den jämna steg med omvärldsutvecklingen?
Läget juni 2015Sammantaget har bilden rört sig åt fel håll. Jag vill göra samma brasklapp som senast. Det är både fel och farligt att tro att denna jämförelse kan prognosticera en hastighet. Utvecklingen är icke-linjär och vi kan plötsligt åka åt höger eller vänster med snabb fart.
—————————————————————————————————————–
Om vi börjar med koalitionssidan, så har Ryssland skapat en underrättelseallians med Iran, Irak, Syrien och Hizbollah enligt uppgifter från den irakiska regeringen. Det understöds också av det faktum att de skjutna kryssningsrobotarna från Kaspiska havet färdades över iranskt och irakiskt territorium, även om de senare förnekar förkunskap.
Kina och Ryssland har också gjort ett icke-angreppsavtal på cyberarenan samtidigt som man enligt amerikanska tjänstemän korsrefererar hackade databaser som Ashley Madison och Office for Personnel Management. Konkreta steg i olika formationer alltså.
På västsidan kan vi mera se ambitioner än verkställda manövrar. EU:s uppvaktning av Turkiet i den pågående flykting-/migrationskrisen är ett avdelat område förvisso, men ändå ett sätt att knyta sig närmare Nato-medlemmen. Här hemma har ordföranden i det finländska försvarsutskottet Ilkka Kanerva offentligt pläderat för en försvarsallians med Sverige. Försök alltså till olika typer av ytterligare djupare samarbeten på västsidan, även om vi inte sett några reella överenskommelser.
På temat politiskt och diplomatiskt tryck ser vi dels trycket från Gazprom mot Ankara när det gäller planerna på Turkish Stream som ska föra rysk (kontrollerad) energi förbi Ukraina till Europa. Minst två utspel har gjorts om förseningar eller halverade volymer.
Den nya talespersonen hos det ryska UD, Maria Zakharova, klargjorde förra månaden att ett svenskt medlemskap i Nato skulle innebära ryska svarsåtgärder på det militär-diplomatiska området.
I mitten av juni fryste fransk polis ryska nyhetsbyrån Rossiya Segodnya’s tillgångar liksom kontona hos ett dotterbolag till ryska banken VTB som en del i den juridiska kampen kring Yukos, där ryska staten i två olika domstolsutslag dömts att betala skadestånd till de tidigare aktieägarna. Ryssland har hela tiden bestridit domarna och tänker inte betala.
Det tydligaste trycket mot varandra var presidenterna Obamas och Putins tal inför FN:s Generalförsamling i slutet av september. Illa dold kritik framfördes från olika perspektiv mot varandra. Direkt efter dessa tal åkte Vladimir Putin hem och startade interventionen i Syrien för att sätta kraft bakom orden.
I slutet av juli utvidgade USA de ekonomiska sanktionerna något mot ett antal personer och företag. Mindre bolag inom branscher som energi, banker och försvarsmaterielindustrin var måltavlor. För en månad sedan införde Ukraina också en mängd sanktioner riktade mot olika ryska aktörer.
Ryssland svarade också i juni på EU:s förlängda sanktioner med en förlängning av sina livsmedelssanktioner mot Europa och USA. För att understryka allvaret lät man dessutom iscensätta en dramatisk och publik matförstörelse som med de 60 miljoner som riskerar svält söder om Sahara framstår som djupt oetiskt.
De diplomatiska relationerna har också förvärrats sedan sist. Sverige har utvisat en rysk diplomat som besvarades omedelbart. Ryssland har också vägrat utfärda visa för den nye tyska militärattachén till Moskva samtidigt som den ryska utrikesförvaltningen klagat på brittiska begränsningar av rysk ambassadpersonal. Fortfarande träffas man dock på högsta nivå utan hinder som vid Minskförhandlingarna, Iranavtalet och under FN:s Generalförsamling.
När det gäller organiserandet av politiskt motstånd hos opponenterna har Ryssland sannerligen inte varit overksamma den senaste tiden. Nyligen anordnades en internationell konferens för separatister i Sankt Petersburg, där dock inga ryska separatister framträdde.
Sina egna potentiella motståndare stryper man sakta genom att minska informationstillgångarna som exempelvis möjligheterna för ryska medborgare att nå Internet Archive. I september tog man också över den amerikanska ambassadens kulturcenter i Statsbiblioteket för utländsk litteratur.
Ryssland finansierar också numera den högerextrema skapelsen Nordiska motståndsrörelsen via den Ryska Imperiska Rörelsen, som rustningsminister och biträdande premiärminister Rogozin har nära band till. Samme Rogozin som i fredags flyttade fram sina positioner genom att bli utnämnd av ryska regeringen att vara ansvarig för de bilaterala kommittéerna som svarar för kontakterna med länder som Kina, Indien, Iran och Syrien för att nämna några av de viktigaste.
Som ett brev på posten så uppmanade också Al Qaidas ledare al-Zawahiri också sina sympatisörer till attacker mot USA och Europa. Detta är särskilt intressant, eftersom denne enligt den mördade Alexander Litvinenko, blev tränad av FSB i Dagestan 1996-1997 efter att ha arresterats av ryska myndigheter. Steget till mindre väpnade aktioner mot väst ligger nu sannolikt inte långt borta. Igår hade vi den förfärliga bombattacken i Ankara som exempel, även om just den med stor sannolikhet inte har rysk anstiftan. Däremot har vi sett attacker mot flyktingförläggningar i Tyskland, där en del är genomförda av högerextremister som troligen har ryska pengar i ryggen. Denna operationslinje kan snabbt gå åt höger.
När det gäller olika typer av informationsoperationer, så kan vi notera bilderna på bomber med texten ”Mot Berlin” när det den ryska Östersjömarinen övade i Kaliningrad i augusti. Stor uppståndelse i Tyskland följde givetvis.
Veckans Nato-möte innebar ett beslut om en fördubbling av Nato Response Force till 40 000 soldater och sjömän som budskap till omvärlden. Storbritannien annonserade att man avser rotera 100 soldater till de baltiska staterna.
I Sverige hade vi ett par kortlivade nyheter, där någon skapade en Twitterprofil i försvarsministerns namn och förfalskade ett brev från chefsåklagare Tora Holst till justiteministern om att inte fullfölja en utredning mot svenska krigsförbrytare i Ukraina. Det har inte kunnat härledas publikt ännu vem som agerat, men ett faktum är att någon gjort det och försökt att underminera förtroendet för ministrar inom statens kärnverksamhet.
Läget oktober 2015På den militära sidan när det gäller strategisk avskräckning är det framförallt en intensiv övningsverksamhet som varit märkbar. Under sommaren genomfördes landstigningsövningar i Östersjön av både Nato och Ryssland. Amerikanska B-52 understödde amfibieoperation mot svensk kust med sjöminering utanför Bornholm.
Under hösten har sedan övningsverksamheten intensifierats. Ryssland och Vitryssland har genomfört Union Shield – 15 tillsammans. Ryssland har också genomfört storövningen Tsentr-15, där det centrala militärdistriktet övades. Ryssland har också organiserat två nya arméer och nya flygformationer i västra militärdistriktet.
I skrivande stund genom för Ryssland en stor beredskapsövning och utbildningskontroll över hela landet som varar månaden ut och inte innehåller de redan övade förbanden i Tsentr-15 utom enstaka undantag. Samtidigt genomför Nato sin största övning sen kalla kriget, Trident Juncture 15, som omfattar 36 000 män och kvinnor utspridda från Norska havet till Medelhavet. Sverige deltar med stridsflygplan och bordningsstyrka.
Under sommaren har Finland dessutom genomfört den nationella övningen Wirhu med 10000 övade. Kort sagt övningsverksamheten är intensivare eller kanske rättare sagt än mer komplex än tidigare. Övningsmönstret med främst ryskt strategiskt bombflyg är nu befäst som ny normalbild med Tu-22 i Östersjön och Tu-95 mot Norge och de brittiska öarna.
När det gäller strategisk deployering kan vi främst märka de temporära framflyttandena av B-2 i juni till Storbritannien och F-22 Raptor till Polen och Estland nyligen som signaler till Ryssland. Den ryska generalstaben ville naturligtvis inte vara sämre och markerade med Mig-31 före midsommar.
Det är dock på kärnvapensidan som det har hänt mest de senaste månaderna. FOI:s analytiker bedömer att det är troligt att Iskander med kärnvapenförmåga finns i Kaliningrad och USA har börjat uppgradera sin förmåga med de nya B 61-12-bomberna för flygplan på baser i Tyskland, Italien och Turkiet.
Storbritannien har också framfört önskemål i alliansen att öva kärnvapeneskalation, det vill säga övergången från konventionella medel till hög beredskap för kärnvapeninsats. Sammantaget så drar sig alltså denna operationslinje också österut.
Längs linjen stridsoperationer har det ännu inte blivit stridshandlingar som tur är, men det kryper allt närmare. Den ryska interventionen i Syrien ökar inte bara konfliktnivån i landet utan för också de olika stridskrafterna närmare varandra.
Ryssland har kränkt Nato-landet Turkiets luftrum minst två gånger och enligt turkiska försvaret genomfört radarlåsning på stridsflygplan, även om det är lite oklart om det verkligen var ryska plan som i så fall utförde detta. De uppmärksammade robotskjutningarna från Kaspiska havet var i huvudsak en ren demonstrationsskjutning för omvärlden och egen publik. En rote Su-34 hade kunnat leverera mer last mot målen än de påstådda 26 robotarna. Eftersom Kalibrrobotsystemet i likhet med Iskander både kan skjuta konventionella stridsmedel som kärnvapen illustrerar detta ett allvarligt överläge som Ryssland börjar skaffa sig när det gäller både taktiska och nu möjligen medeldistansvapen också.
Det är också tveksamt huruvida de verkligen sköt alla robotarna från robottuber på fartygen. Mot detta talar bland annat eldhastigheten på de rörliga bilderna, vilket mera indikerar filmning av avfyring med sjömålsrobot vid annat tillfälle. Det är också väldigt lite påverkan på vattnet som omger fartygen på bilderna. Vi ska nog inte utesluta att några robotar kan ha skjutits från containrar eller till och med från land, vilket vore ett brott mot INF-avtalet. Här kan vi förvänta oss uppgifter om detta i så fall i större amerikanska medier om ett tag.
Ryska plan har också enligt amerikanska uppgifter trängt bort amerikanska UAV:er över Syrien och fällt bomber intill den turkiska gränsen. Den ryska expeditionsstyrkan är dock inte på långa vägar i stånd att gå i clinch med det turkiska försvaret, så det vi talar om främst är missförstånd och misstag i första hand som kan få en egen dynamik. Helt klart är att vi med eskalationen i Syrien nu ytterligare närmat oss stridsoperationer mellan väst och Ryssland. Kreml är dock sannolikt inte färdig för det än, utan behöver förbättra utgångsläget genom att bland annat föra in ryska stridskrafter i Vitryssland framförallt.
—————————————————————————————————————————–
Vad innebär allt detta för väst i allmänhet och Sverige i synnerhet?
En sak som är klar är att vi med förre försvarsministern Sten Tolgfors ord lider av ett strukturellt underskott på förutsägbarhet när det gäller Ryssland. En del av detta kommer av att Ryssland av tradition är skickliga på att dölja sina avsikter och förberedelser. Den kan man med bättre underrättelseanalys något försvåra.
Det stora problemet är dock sannolikt istället en betydande filtrering på politisk-diplomatisk nivå med alltför stor vikt vid ryska uttalanden och alldeles för lite uppmärksamhet vid Kremls beteende. Rysslandsanalysen har varit genomgående fel i väst och inget verkligt krismedvetande finns i Sverige kring de geopolitiska konvulsionerna. Vår försvars- och säkerhetspolitik utformas alltså av människor som, med några undantag, fortsatt ha fel om Ryssland sedan 2008.
Ryssland börjar nu skörda frukterna av sin intensiva upprustning för sina aggressiva mål. Man har nu den militära förmågan att genomföra expeditionskrigföring i Syrien, hålla två armékårer i och kring Ukraina och genomföra ett par övningar i storleksordningen 100 000 soldater samtidigt. Visst sker det under stora uppoffringar och är inte hållbart i längden, men den politiska viljan går inte att missa. Vad händer fram till det blir en implosion?
USA, Nato och EU har en del verkliga problem att ta itu med i samband med detta. Det ansedda opinionsinstitutet Pew visade i somras i en undersökning att 58 % av de tillfrågade tyskarna inte ansåg att Nato skulle försvara andra medlemmar vid ett angrepp. Tillstånden i framförallt de europeiska försvarsmakterna är långt ifrån vad de nominella tabellerna anger.
I veckan blev det känt att en nyutnämnd dansk regementschef har informerat sin personal skriftligt att av de 16 000 soldater som armén skulle innehålla var det bara 2000 som var stridsklara, enligt hans uppfattning.
SACEUR, tillika den amerikanske befälhavaren i Europa, general Breedlove drog slutsatsen nyligen att Ryssland med sina luftvärns-, sjömåls- och markmålsrobotsystem i Kaliningrad har möjlighet att blockera Östersjön och därmed hindra/försvåra förstärkningar till de baltiska staterna vid en konflikt.
Alla dessa förhållanden har inneburit att USA utökat sin egen planering vid sidan av Nato för att kunna undsätta sina fördragspartners på andra sidan Östersjön. I det sammanhanget blir svenskt territorium, svenska baser och vår infrastruktur samt militära förmåga betydelsefull för möjligheterna att realisera dessa planer.
Den nutida tillvaron ställer alltså stora krav på det militära försvaret och den politiska ledningen. Eftersom en strid mellan enheter från en Natomedlem och Ryssland i Mellanöstern skulle kunna hoppa hit till oss på några timmar, så gäller det att förbereda sig på det värsta. Det är alltså inte uteslutet att Kreml skulle kunna svara på två nedskjutna stridsflygplan längs den turkiska gränsen med en operation i den här delen av världen, men det har väl partiernas taktiska staber redan tänkt på.
En genomläsning av den nuvarande regeringens budget som bygger på försvarsöverenskommelsen indikerar dock annorlunda. Mer än hälften av Försvarsmaktens personal har en sämre tillgänglighet än tre månader idag. Med första halvårets tillväxttakt (228 GSS netto) är organisationen helt uppfylld 2030.
Detta verkar vara anpassat till försvarsetablissemangets beslutshastighet i försvarsfrågor. När alliansen tog makten införde man förtjänstfullt försvarsplaneringen igen. Sedan dröjde det sju år tills en rödgrön regering införde krigsduglighetskrav på krigsförbanden. Vad har man sysslat med under tiden?
Ett av svaren är att man inte har varit konsistent i tanken. Blandningen av utrop som ”Tillsammans med andra”, ”inga direkta militära hot” eller ”ingen situation där Sverige blir enskilt angripen” hänger helt enkelt inte ihop. Litauen höjer sin försvarsbudget med 80 % från 2014 till nästa år. Om Litauen känner sig hotat, ja då är Sverige också hotat. Precis som Wilhelm Agrell skrev på DN Debatt 13/9, så finns det inget läge där vi kan hålla oss utanför en konflikt i närområdet.
Om ett halvår är det dags för Riksdagen att rösta om värdlandsstödsavtalet med Nato. Detta innebär en möjlighet att kunna planera och öva för att ge och ta emot militärt stöd. Med Europas synbara och plågsamma säkerhetspolitiska svaghet talar allt för att det i realiteten är USA som har förmågan att operera expeditionärt på Nordkalotten och i Östersjöområdet, och därför kan behöva vårt stöd för att upprätthålla det västliga systemet.
Eftersom politiken på inrådan av svenska folket nedrustat totalförsvaret till en sådan nivå att landets handlingsfrihet är kraftigt beskuren vid militära hot är det den enda möjligheten att bevara frihet och välstånd. Alternativet ett misslyckat försök att vända ryggen till skulle döma oss till ett generationslångt utanförskap i den demokratiska gemenskapen, förutom risken med ett försök att etablera rysk överhöghet i Baltikum och möjligen Finland också så småningom.
Eftersom det ryska överhuset gav sin president ett obegränsat mandat att sätta in militära styrkor utanför ryskt territorium är den bästa riskhanteringen i en allt riskablare omvärld att ta statens och därmed befolkningens överlevnad på allvar.
Vi talar om beredskapspoliser, stärkt underrättelse- och säkerhetstjänst, skyddsmasker, livsmedelssäkerhet, repetitionsövningar, anskaffning av ammunition, robotar och drivmedel och skydd mot terroristattacker för att ta de mest väsentliga åtgärderna. Det är så man riskhanterar i övriga delar av livet. sannolikheten för krig i vårt närområde har gått från osannolikt till fullt möjligt, enligt min bedömning. Konsekvenserna är oerhörda, om det skulle ske. Finansiering bör göras genom beredskapskrediten.
Omvärldsutvecklingen som redovisats ovan ställer redan högre krav på oss än vad försvarsöverenskommelsen förutsåg för fyra månader sedan. Ett eventuellt Natomedlemskap förändrar inte dessa förhållanden i grunden med tanke på det nuvarande tillståndet i alliansen. Det är bara USA som under överskådlig tid har förmågan att komma till undsättning.
Att verka krigsavhållande är det viktigaste uppdraget för den som gjort anspråk att leda landet. Det viktigaste verktyget för detta är en hastigt stegrad försvarsförmåga som bygger försvarsviljan. Det är det enda språk den råa makten förstår. Och det är det enda språket som amerikanska familjer respekterar för att skicka sina döttrar och söner hit. Vem vill hjälpa den som inte vill hjälpa sig själv? Som president John F Kennedy uttryckte det:
”If not we, who? If not now, when?”
——————————————————————————————————————————
[Edit 14/10 kl 1130]
Händelsen med avfyringen från Kaspiska havet har troligen en större strategisk signifikans än min omedelbara bedömning. Amerikansk expertis är överens om att man lyckats skjuta en del av robotarna från korvetter av klassen Buyan-M med < 1000 ton deplacement.
Dessa mindre korvetter ändrar i så fall spelplanen när det gäller strategisk avskräckning med konventionella vapen. Med dessa relativt små plattformar som är svårare att upptäcka och med rörlighet som innebär att man kan gå på floder mellan hav som Volga-Don eller mellan Östersjön och Murmansk ställer det vårt underrättelsesystem inför stora utmaningar. I synnerhet, eftersom Ryssland också utvecklat containerversioner av Kalibr som kan skjutas från handelsfartyg.
Detta innebär i sin tur att med distribuerad eldkraft är framförallt Natos större plattformar, installationer och baser i Europa möjliga att nå från Medelhavet, Atlanten, Ishavet, Svarta havet och just Kaspiska havet.
Exempel på mål kan vara installationer för robotförsvaret i Polen och Rumänien, ledningsförmågan för luftstridskrafter i Ramstein och sjöburna Aegissystem. Att degradera skyddet mot ballistiska robotar initialt torde vara mycket viktigt för Ryssland vid en konflikt med väst. Detta kommer att driva upp kostnader för skydd av dessa eller offensiva vapen som försvårar uppträdande, något som Europa i dagens läge kommer ha svårt att uppfatta, än mindre acceptera.
Demonstrationsskjutningen innebär också ett nytt exempel, där Ryssland utvecklat förmågor vi inte insett betydelsen av. Det innebär inte att ingen inte sett något, utan att experterna på lägre nivå sannolikt inte fått gehör för sina varningar.
Händelsen har en mindre rent operativ betydelse, utan snarare en strategisk och psykologisk i den pågående kraftmätningen.
På förekommen anledning vill jag också göra ett förtydligande om Gerasimovs modell. I den ryska generalstaben ser inte lägeskartan likadan ut just nu. Dels har de en djupare förståelse om vilka medel som ingår som delkategorier längs varje operationslinje, dels gör de saker vi inte ser eller i vart fall inte uppfattar. Ett exempel kan vara den tjeckiske försvarsministerns uttalande om att Ryssland försöker påverka flykting- och migrantkrisen med utbetalningar på Balkan.
Deras bild är också sannolikt mer harmonisk än min, när det gäller de olika linjernas koordinering. Den är dock inte synkroniserad, eftersom den påverkas av vårt agerande och motåtgärder som härleds ur viljan. Så visa nu lite vilja och baxa Kreml åt vänster innan det är försent [Slut edit]
