Inledningsvis får jag uttrycka min glädje över att ha lyckats skapa debatt kring hur vi bygger Sveriges kommande försvarsförmåga. Därutöver är det extra positivt att det är just Översten 1 gr Ulf Henricsson som svarar.
Detta inlägg avser att förtydliga och förstärka vissa av mina ståndpunkter i ett tidigare inlägg. Jag kommer i det nedanstående att begränsa mig till infanteri som är tänkt att verka i Norrland, så kallat norrlandsinfanteri.
Inledningsvis något om materielfrågan. Idag behöver vi inte begränsa oss till Bv206 som förvisso har oerhört god framkomlighet men saknar både skydd och tyngre beväpning. Ett eventuellt Norrlandsinfanteri skulle kunna utrustas med Bv410 som är splitterskyddat och har nästan lika god framkomlighet som Bv206, utöver detta kan den utrustas med bland annat tung kulspruta. Huruvida den kan utrustas med pansarvärnsvapen låter jag vara osagt eftersom jag inte sett några försök med detta. Bv410 är därutöver mycket bättre än de äldre ryska fordonen som Sverige köpte under 90-talet. Den är dessutom testad i skarp kontext av bland annat Storbritannien i Afghanistan och Somalia med gott resultat. Förutom den goda framkomligheten och marschhastigheten har den även god lastförmåga vilket medför att tyngre vapen kan medföras.
När orden ”skytte” eller ”infanteri” nämns tänker många ofta på cykelinfanteri eller de infanteriförband som stred under första och andra världskriget, där infanteri användes i massformationer för att kunna utgöra en offensiv kraft. En stridsteknik som nog få förespråkar idag. Den moderna infanteristen kommer att ha behov av fordon för rörlighet och skydd men det måste inte innebära att fordonet är enhetens huvudvapen. Istället bör fordonen vara ett medel för att underlätta och understödja infanteriets strid antingen genom att dessa utrustas med vapensystem som monteras på fordonet alternativt genom att möjliggöra transport av kvalificerade tyngre vapensystem, såsom exempelvis Rb57 som inte fanns under den tiden som Henricssons tester gjordes. Systemet har en effektiv räckvidd på mellan 20-600 m vilket gör det lämpligt även för korta stridsavstånd. Utöver pansarvärnsrobotar finns idag hårdmålsammunition för indirekt eld och sidverkande minor som är framtagna för att slå ut just bepansrade fordon. Dessa i kombination med moderna sensorer som exempelvis UAV skulle medföra att förmågan att slå ut bepansrade fordon ökar markant.
Angående begreppet ”strida i skjortan” anser jag att detta är en nödvändighet även för pansarförband. Uppsuttna skyttar har svårt att utgöra ett komplement och skydd åt stridsvagnar med hänsyn till antal skyttar som kan strida från fordonen. En avsutten pluton kan nyttja flera vapensystem samtidigt och skyttesoldaterna har dessutom en helt annan verklighetsuppfattning än de som sitter i ett stridsfordon, trots allehanda sensorer som numera finns i moderna stridsfordon. En avsutten skyttbataljon har därutöver fler soldater och blir därför en vital resurs i urban terräng, som för övrigt även finns i Norrland. De största erfarenheter som borde ha dragits de senaste åren angående strid med avsutten trupp kommer från de senaste 30 årens krig mot insurgenter och gerillakrigare.
Under slaget vid Wadi Saluki i Libanon 2006, framryckte 24 israeliska stridsvagnar ur den 401 mekaniserade brigaden i en kolonn för att ta sig i västlig riktning. Kolonnen utsattes för ett kraftigt eldöverfall från Hezbollah som var utrustade med pansarvärnsrobotsystemet KORNET (AT-14). 11 av stridsvagnarna blev träffade och ett flertal av dessa slogs ut, 8 israeler dödades varav en var kompanichefen. De israeliska stridsvagnarna blev stående och hade mycket svårt att bekämpa enskilda skyttar eftersom dessa dels angrep från flera håll men även maskerat sig mycket väl. Striden fick till följd att den 401 Brigaden blev stående och fick ägna sig åt att lösgöra sig från striden. Värt att nämna är att en infanteribrigad fanns i närheten men dessa kunde inte samordnas dels på grund av israelernas oförmåga till detta men även på grund av Hezbollahs förmåga att fördröja även infanteriet.
Israels erfarenheter i Libanon är inte unika. Krigen i Tjetjenien och Afghanistan är fulla av exempel där små enheter utrustade med pansarvärnsvapen och eldhandvapen kunna uppnå stor effekt mot mekaniserade förband. Även om de insurgenter som stred i dessa områden var både välutbildade och välutrustade bedöms en reguljär armé med bättre utrustning och utbildning kunna uppnå ännu större effekt.
En skyttebataljon har fördelen att den är billigare än de tyngre pansarbataljonerna vilket förenklar en utbyggnad av arméns storlek. Kostnaden torde vara en fråga som är högst intressant med hänsyn till nuvarande budget. Den absolut största fördelen kommer att vara den rörlighet ett lättare förband har. Även om en stridsvagn har god framkomlighet är den i övre Norrlands begränsad till vissa terrängsavsnitt. Med bandgående lättare fordon kommer man att kunna säkra flanker och binda fienden så att pansarbataljonerna sedan kan nyttjas för att slå fienden, vilket en skyttebataljon har svårt att göra. Debatten kring ”skyttestrid” får inte fastna i hur vi stred för 30 år sen utan behöver anpassas till förutsättningar som råder idag. Förr i tiden byggde infanteriets slagkraft på massa vilket är inaktuellt i vår tid. Det innebär alltså att det inte enbart är en fråga om anpassning av utrustning utan även av taktik för att modernt norrlandsinfanteri ska kunna vara effektivt.
