Av Johan Larnefeldt, statsvetare
(Red anm – Johan Larnefeldt skickade denna lägesrapport från Bangladesh igår innan han reste hem från ett besök på plats i landet)
De politiska konfrontationerna i Bangladesh fortsätter, i allt större skala. Under fredagen inledde den islamistiska rörelsen Hefazat-e Islam en ’long march’ till Dhaka. Deras manifestation under lördagen drog hundratusentals demonstranter, i en reaktion mot de ännu större massor av framför allt unga människor som tidigare i år samlades i stora och långvariga protester på Shahbag Square i huvudstaden. Den progressiva rörelsen försökte blockera den islamistiska manifestationen under lördagen, vilket gjorde att den bil- och busstrafik som vanligen gör Dhakas gator till ett avgasrykande inferno var i det närmaste helt frånvarande. Istället befolkades gatorna av rickshaws, samt av de fåtaliga fotgängare som inte höll sig hemma av rädsla för våldsamma konfrontationer. Våldet i helgen blev dock mer begränsat än väntat, med ett 60-tal skadade och en dödad i landet som helhet. Detta är färre än under de intensiva dagarna i februari, då ett flertal attacker mot bland annat bangladeshiska hinduer och buddhister ägde rum.
Konfliktens tyngdpunkt har svängt snabbt. De unga och mestadels liberala demonstranternas krav på hård rättsskipning – dödsstraff – för 1971 års krigsförbrytelser ledde till en skarp motreaktion från de islamistiska organisationer där flertalet åtalade (och dömda) hörde hemma. Initiativet övergick under den senaste veckan från de sekulära progressiva grupperna, till de mer uttalat religiösa och reaktionära. På lördagen var det svårt att korsa en större gata i centrala Dhaka utan att möta en grupp skanderande unga män på väg mot Hefazat-e Islams demonstration.
En bidragande orsak till konfliktens utveckling är den destruktiva partipolitiken i landet. Å ena sidan har självständighetens konfliktfrågor hela tiden stått i centrum – å andra sidan har de inte alltid diskuterats öppet, och aldrig hanterats slutgiltigt. Detta har lett till ett klimat där de två dominerande partierna regelmässigt anklagar varandra för diktaturmetoder, landsförräderi och till och med folkmord. När parlamentet i princip konstant bojkottas av oppositionen (som inte kan acceptera sin valförlust) utgör massmobilisering på gator och torg den till synes enda vägen för opinionsbildning och politisk förändring. Det är möjligt att koppla vart och ett av de två stora partierna till en av de konkurrerande sidorna i gatuprotesterna, men samtidigt har landets ledande politiker – oavsett parti – genom diverse populistiska utspel gjort sitt bästa för att tillfredsställa och kooptera den sida som för ögonblicket verkar ha ett övertag.
Dessa svajiga politiska kompasser uppmuntrar den dominerande påtryckningsmetoden i bangladeshiskt samhällsliv: total nedstängning av landet genom strejk och blockad. Det som nu pågår i landet är att båda sidor använder detta medel – hartal – för att få regeringen att gå med på deras krav. Den ena sidan kräver dödsstraff för de dömda krigsförbrytarna. Den andra sidan har svarat med att kräva samma straff för vad de hävdar är ateistiska och hädiska bloggare bland de unga demonstranterna. Kraven på ny och hårdare lagstiftning mot hädelse avfärdades av premiärminister Sheikh Hasina i en intervju på måndagen. Regeringen står dock under hård press, och oppositionen ämnar genomföra omfattande protester och blockader under flera dagar denna vecka, för att få igenom sitt krav på en opartisk interimsregering inför parlamentsvalet senare i år. Detta krav är dock svårt att skilja från alla de andra krav på regeringens omedelbara avgång som oppositionen framfört ända sedan de förlorade valet 2008. Utöver de nu aktuella stridsfrågorna finns givetvis en bredare konflikt om religionens politiska roll, och om landets ställning i regionen och i världen.
De religiöst inriktade demonstranterna har presenterat en lista med tretton politiska krav, en del direkt relaterade till den pågående konflikten, men de flesta betydligt bredare. Om en praktisk förebild för kravlistan ska urskiljas kan det sägas vara 1990-talets afghanska talibanregering, eller möjligen det saudiska politiska systemet. Utländska bedömare kallar ibland denna typ av politisk-religiös agenda ’konservativ’. I Sydasien i allmänhet och Bangladesh i synnerhet blir detta delvis en missvisande benämning. Wahhabism – och liknande religiösa eller politiska doktriner – har inte varit dominerande i denna del av världen, och är på många sätt en främmande fågel i mer traditionell bengalisk eller sydasiatisk kultur. På samma sätt som i Afghanistan blir det i Bangladesh förenklat och till och med felaktigt att påstå att lokala traditioner står mot västerländskt inspirerad modernisering; det som kallas modernt har ofta djupare lokala rötter än de konservativa idéer som förfäktas av de mer extrema politisk-religiösa grupperna. För omvärlden är dessa paradoxer svåra att förstå, och på plats är de svåra att hantera. I Afghanistan är de en komponent i ett krig med kraftfull utländsk inblandning, från Pakistan, USA och till och med Sverige. I Bangladesh blir de en del av ett dysfunktionellt och konspiratoriskt – men ändå inte helt kollapsat – parlamentariskt system. Pakistan kan sägas lida av liknande problem som både Afghanistan och Bangladesh, samtidigt som det är mer eller mindre inblandat i båda ländernas konflikter.
Jätten i sammanhanget – Indien – har problem som på många sätt skiljer sig från grannländernas. Starkare och tätare band till den regionala stormakten – och en stärkt sydasiatisk integrationsprocess i allmänhet – torde samtidigt kunna vara en stabiliserande faktor, för Pakistan och Afghanistan såväl som för Bangladesh. Det sistnämnda landets pågående konflikter är betydelsefulla även för denna haltande regionala integration. Framgång för den ena sidan skulle kunna innebära ett närmande till Pakistan och till länder som Saudiarabien. Den andra sidan står på många sätt närmare Indien och torde ha lättare att knyta band till länder som Malaysia och Indonesien – och eventuellt grannlandet Burma, som är i snabb förändring. På detta sätt blir de sydasiatiska vägvalen viktiga inte bara för de egna länderna, utan också för bredare regional och internationell säkerhetspolitik.
