≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av generallöjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

av Magnus Haglund

Det är flera intressanta frågor som presenteras på KKrVA hemsida och som uppges vara slutsatser av de studier som bedrivits i akademins projekt. Tyvärr innehåller de ambitiösa slutsatserna inte den framåtsyn, som jag tycker att de borde ha, men framför allt – och som man dessvärre gjort i Sverige sedan 1960-talets inledning – saknar jag alla funderingar eller slutsatser rörande en eventuell användning av kärnvapen, som ju också är den del av en rysk doktrin och som projektet ju faktiskt hänvisar till. Det handlar alltså inte enbart om överraskning, vilseledning och konventionell krigföring, som annars kunde studeras ungefär på samma sätt som vi i Sverige gjort i vår försvarsplanering under det kalla krigets huvuddel. Då ansåg vi oss också kunna ställa försvaret på krigsfot i ett angrepps inledning, vilket sannolikt inte hade varit möjligt alls efter mitten på 1960-talet, då ju det stora sovjetiska angreppet västerut – inkluderande Sverige – planerades ske efter en inledande, mycket omfattande, kärnvapeninsats. Även om det redan då fanns bedömare även i Sverige, som hade en bättre insikt i krigets verkliga omfattning, så kunde förstås denna angreppsform knappast läggas till grund för vår försvarsplanering, som den då fungerade och som den troligen fortfarande gör! Vi har alltså ett behov av att ta ett steg tillbaka och tänka efter lite bättre, än att bara fortsätta med den föråldrade planeringsmodell, som ju finns i bakgrunden också i studien.

En annan aktuell fråga handlar förstås om vår alliansfrihet och om vi vill och kan upprätthålla den i fred. Det finns ju flera aspekter på detta, men vi tillhör ju faktiskt EU, vars försvarspolitik främst är inriktad på verksamheter under det som kallas för fredsförhållanden och som syftar till att tillsammans möta de säkerhetshot som kan riktas mot vårt samhälle redan i dag och i form av terroristaktioner av olika slag. Det är väl också i det perspektivet man främst bör se Lissabonavtalets bestämmelser för den gemensamma försvars- och säkerhetspolitiken. Och om vi uppfattar tydliga ryska förberedelser för ett anfall västerut och att vi då skulle bedöma oss stå inför ett krigshot, så borde vi förstås snarast och öppet gå med i Nato. Vi kan ju föröva praktiskt taget hur mycket som helst med Nato redan i dag så att en eventuell anslutning mest blir en formell fråga, om den dagen skulle inträffa.

Man kan å andra sidan verkligen hålla med om en inledande slutsats av studien och det handlar om att vår nationella underrättelsetjänst borde förstärkas – eller skulle man kanske inledningsvis slå samman de underrättelsedelar som vi ju faktiskt redan har – om än under olika myndigheter? Under det kalla kriget fick ju den militära underrättelsetjänsten dölja eller begränsa sina västkontakter av förment neutrala skäl, men detta skäl föreligger knappast längre och vi skulle nu kunna etablera en samlad, nationell underrättelsetjänst i stället, för de delar, som nu finns spridda på olika myndigheter.

Hur ska då vårt försvar utformas och vad ska målet för verksamheten vara idag och med dagens säkerhetspolitiska förutsättningar? Ska försvaret fortfarande byggas upp för att kunna möta ett alltmer osannolikt konventionellt angrepp eller för att stärka vår säkerhet redan i dag och därigenom söka motverka en eventuell eskalering av de konfliktanledningar, som ju ändå berör oss och vårt närområde? Vi kanske borde fundera på ett annat sätt rörande landets säkerhet än vi gjort tidigare?

En ny strategisk tankebana kunde ju handla om att vi i dag ska ha och använda de resurser, som vi anser oss behöva för att upprätthålla en rimlig säkerhet för vårt land och för våra medborgare och inte för att möta ett konventionellt angrepp av en ”angripare”. Därutöver bör förberedelser ha gjorts för att kunna möta de påkänningar, som vi bedömer oss behöva kunna möta inför en mera kuppartad aktion mot landet. Detta kunde kanske innebära, att vi skulle skapa ett nytt och fungerande samhällsförsvar, som grund för vår säkerhet i bredaste bemärkelse.

  • Frivillig tjänst i försvaret – gärna med högskolepoäng för de som tjänstgjort kanske fem år?
  • Verksamheter i samhället på kommunal eller regional nivå som behöver förstärkningar då och om påkänningarna blir för stora? Varför inte beredskapsbrandmän att kalla in vid stora olyckor och bränder?
  • Och varför inte personal i form av frivilliga ”anhöriga” i äldreomsorgen eller ”Lugnagatanverksamheter”? Samhället – staten, regioner och kommuner – har ett omfattande behov av frivilliga. Varför inte bygga upp samhällsförsvaret med detta för ögonen?

För de mera försvarsnära uppgifterna kunde en första ambitionsnivå exempelvis innebära ett rimligt skydd mot kränkningar och incidenter såväl på marken, i luften och till sjöss. Förband för sådana uppgifter bör ständigt finnas tillgängliga och kanske kunna användas som grund för en uppbyggnad för verksamheter vid högre konfliktnivåer. Det är ju en slags första markering av att staten Sverige finns!

Om vi dessutom tar bort det mesta av den byråkrati, som byggts upp av vår försvarsplanering de senaste 50 åren, så skulle kanske en anslagsnivå på 2 % av BNP räcka till många kompletterande resurser så att vi kan möta säkerhetshot mot vårt samhälle på högre nivåer på ett bra sätt och också till att bygga ett mera omfattande tröskelförsvar än vad vi har i dagsläget och som kan kallas in redan under fredsförhållanden. En hel del av denna byråkrati skapades för övrigt en gång i tiden för att militära chefer inte skulle få samverka med våra samarbetspartners i väst och det skälet finns ju inte längre. Det betyder att våra försvarsgrenschefer skulle kunna återuppta sina traditionella uppgifter om de återuppsattes och kompletteras med en fjärde – ett cyberförsvar. ÖB-funktionen är ju också antikverad och mest ett arv från förr och ett ”omtänk” kunde innebära att ÖB ersätts med en ”Generalinspektör”, placerad i Försvarsdepartementet som direkt militärpolitisk rådgivare åt regeringen. Dagens högkvarter skulle då kunna läggas ner och ersättas med en operativt inriktad insatsledning, som arbetar direkt under försvarsdepartementet, så som man exempelvis har gjort i Tyskland.

Ett annat synsätt alltså! Och en ledning som kan fungera redan i dag och på dagens konfliktnivå. Skulle vi sedan anse oss behöva flera och större resurser redan nu i fred, så skulle det förstås kunna tillkomma efter särskilda och rimliga politiska beslut. Med en helt annorlunda syn på landets försvar skulle vi förhoppningsvis kunna freda oss – själva eller tillsammans med våra partners och någon trovärdig avskräckning har vi nog inte kunnat bestå med själva de senaste femtio åren, även om det tydligen finns folk som tror så.

Vårt försvar ska alltså i första hand verka för vårt lands egen säkerhet. Det ska aktivt och redan under fredsförhållanden kunna användas för att möta de konfliktanledningar, som kan finnas i vårt närområde och som kan hota vår säkerhet eller orsaka någon form av eskalering av dagens hotnivåer. Därmed kan vår och våra grannars framtid säkerställas. Detta innebär samtidigt att vi har ett behov av att samarbeta med våra grannar för att stärka vår gemensamma säkerhet.

Grunden för vårt försvar bör vara att vi alltid och redan i dag ska kunna upprätthålla vår nationella suveränitet i luften, till sjöss och på marken.

Inledningsvis handlar detta om att vi för att detta behöver ett fungerande underrättelse- och ledningssystem, som har förmåga att följa verksamheter kring våra gränser och kunna leda insatser mot kränkningar och helst innan de inträffar eller blir akuta.

För denna mycket grundläggande förmåga måste vi ha resurser för ett täckande incidentförsvar, som ständigt kan hävda vår suveränitet i luften, till sjöss och på marken. Detta är också ett folkrättsligt krav på oss som suverän stat.  Därutöver behövs ett hemvärn med en god krisberedskap, som kan fungera vid olika typer av krissituationer som uppstår i ett alltmer komplicerat samhälle.

Förband och kapaciteter, som kan ta en betydande tid, att sätta upp, måste också redan här övervägas och förberedas, som exempelvis markstrid i sammansatta förband – eventuellt även helt eller delvis anskaffas exempelvis markrobotsystem, luftvärnsrobotar med viss räckvidd och ubåtar. Vid överväganden rörande denna kategori av resurser, bör särskilt beaktas om de också kan vara användbara för uppgifter på lägre konfliktnivåer.

Nästa nivå borde vara en rimlig förmåga att kunna möta lågnivåangrepp enligt de riktlinjer som anges i EU säkerhetspolitiska riktlinjer från 2003 och i EU strategi för sjöfartsskydd från 2014.

För uppgifter på denna nivå krävs även en tillgång på sådana markförband, som främst kan avvärja terroristangrepp mot statsledningen eller på andra håll i landet och som kan förstärka eller ersätta polisen vid sådana angrepp; möjligen i form av gendarmkompanier.

För internationella säkerhetsåtaganden kan det därutöver behövas en tillgång på beredskapsförband (bataljoner), som snabbt kan organiseras för insatser enligt FN eller EU önskemål. Sådana förband kan omsättas i ett löpande system och antalet enheter kan anpassas efter det aktuella säkerhetspolitiska läget och även för en beredskapshöjning inom landet, om så bedöms behövas. Efter tjänstgöring krigsplaceras sådana förband och de borde kunna kallas in vid en beredskapshöjning.

Därutöver bör det finnas tillgång på fartygs- och flygenheter, som kan fungera vid internationella operationer; eventuellt efter enklare modifieringar. För en inledande anpassning till EU strategi för sjöfartsskydd kunde en fartygstyp med längre uthållighet och transportkapacitet anskaffas – patrullfartyg. En sådan fartygsklass kan bli ett gemensamt ”EU-projekt”, som vi inleder i Sverige! Ett cyberförsvar bör organiseras som en självständig försvarsgren inriktat på samhällets skydd mot angrepp via nätet.

Kunna skydda sjötransporter längs vår kust i ett krisläge – inte minst till och från Gotland och Bottenhavshamnarna.

Detta innebär, att handelsfartyg ska kunna eskorteras och skyddas mot överraskande insatser från flyg, båtar, övervattensfartyg eller ubåtar så att inte civilsamhällets funktioner stoppas. Det behövs därutöver en betydande bevaknings- och försvarsfunktion i våra större hamnar.

Här ungefär på denna nivå kan vi anse, att det svenska försvaret borde finnas idag.

Vid ett befarat allvarligt krisläge snabbt kunna bygga upp ett tröskelförsvar för att tydligt förhindra någon form av strategiskt överfall.

Vid en allvarlig kris i vårt närområde bör ett Nato-medlemskap aktualiseras. För denna nivå behövs det en rimlig tillgång på reservistbemannade förband, som snabbt kan organiseras och sättas in; eventuellt kan en omskolning då ske, om så anses behövligt. Bedömningsvis skulle ett antal beredskapsbataljoner då snabbt kunna markera en nationell beredskapshöjning exempelvis på Gotland, I östra Svealand/Uppland, i Skåne, på Västkusten och i norra Norrland. Något eller några av dessa förband kan med fördel vara amfibieförband eller helikopterburna. För deras understöd borde en tung markmålsrobot tas fram.

För denna nivå behövs även ett större antal luftvärnsrobotförband som skydd av våra flyg- och marinbaser samt av riksledningen.

Även denna nivå bör vara förberedd i dagens säkerhetspolitiska situation.

Om hotet inte kan avvärjas genom en tydlig beredskapshöjning.

I den här nivån ungefär borde ett öppet svenskt-finländskt Nato-medlemskap vara rimligt. Samtidigt bör en markerad beredskapshöjning ske för hela samhället. Kanske några beredskapsutrymningar borde planeras för särskilt hotade orter? Överraskande kärnvapenanfall kan befaras mot exempelvis Stockholm, Göteborg, Karlskrona, Boden, Ronneby.

Försvarsoperationer inleds i samverkan med Nato för att möta ett hot om väpnat angrepp mot oss själva eller i form av hybridkrigföring (”små gröna gubbar”) mot någon av våra grannar; främst Finland, Estland, Lettland eller Litauen.

Även på denna nivå bör vi i det längsta verka aktivt och för att undvika att kärnvapen kommer till användning.

 
Författaren är kommendörkapten och ledamot av KKrVA.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.